Marcel Prousts brev öppnar fragmentariska vyer över den geniale modernistens privatliv, med betoning på dess yttre verklighet. Samlingen bjuder oss på bitar av den mindre reflekterade vardagen, men blir inte mera än en påminnelse om helhetligheten i Prousts skönlitteratur.


Efter en lång väntan har ett urval av Marcel Prousts omfattande korrespondens (ca 5000 bevarade brev) äntligen översatts till svenska och utgivits. Den amerikanske litteraturprofessorn Philip Kolb färdigställde redan år 1991 sitt livsverk, Correspondence de Marcel Proust, där alla kända brev av den oöverträffade franske författ-

aren är samlade. Ur denna enorma väv på 21 volymer har Maria Hjort och Britt Wilson Lohse, med hjälp av översättaren Anders Bodegård, valt ut ett hundratal brev som tidsmässigt omfattar författarens hela liv, från de den synnerligen brådmogne femtonårige Marcel skrivit år 1886 till de sista korta livsyttringarna dagarna före hans död i slutet av 1922.
Det intressanta i brevsamlingar härrör sig oftast från att avsändaren själv är intressant, på grund av sitt liv eller sina verk, på det som breven implicerar, mer sällan från själva den litterära kvaliteten i breven (och sällan kan ämnen diskuteras ingående). Att läsa brev är voyeurism, men vi ursäktar oss i det ”allmänna intressets” namn. Brûlez les lettres! lär Proust upprepade gånger ha vädjat, då han insett att hans brev skulle bli lästa av hungriga utomstående. I dag skattar vi oss dock lyckliga att få ta del av dem, av både litteraturhistoriskt intressanta inblickar i en genial författares skapandeprocess, och i detta fall även av rent estetiskt intresse av att få ta del av den konst en meriterad brevskrivare kan skapa i sina brev – en konst som sorgligt nog tycks ha glömts bort.

Marcel Proust går inte att skilja åt från På spaning efter den tid som flytt, och det torde i de flesta fall vara intresset för verket som driver oss till att söka utökade synpunkter på det eller dess tillkomst från breven. Vi möts också av det förväntade: förebilder för de teman och frågeställningar som kommer att finna sin väg till boken. Proust tycks vara sig själv trogen i så gott som allting, från den ömsinta barnakärleken till sin mormor, sina ouppklarade och mycket smärtsamma moders- och faderskomplex, med en tendens och ett behov att förälska sig både plötsligt och passionerat (med uppenbara tristanistiska drag som följd) sina livslånga vänner (som i breven visar sig betyda mycket mera än de gör för den i På spaning till vänskap ibland så föraktfullt inställda berättaren), sin förkärlek för Vermeer, diskussionen om Ruskins konstkritik, sin inre kamp med dels sin homosexualitet och dels sina fysiska vedermödor, och över allting, övervakande så som vi känner honom, står den nyfikne och så glädjande intellektuelle, som ett bevis på sin egen dualistiska syn på människan där jaget inte hänger samman med kroppen (” [Man lever inte] sitt liv ensam utan fastkedjad vid en varelse av annan natur, som man är skild från genom en avgrund, som inte känner en och som man aldrig kan göra sig förstådd av: sin kropp” – ur Kring Guermantes).

Stilen i samlingen varierar från den strikt respektfulla i breven till läkare och förlagsredaktörer, via alla hövligheter som societetslivet krävde, till breven till nära vänner som markis och senare hertig Louis d’Albufera, och de ömma och ofta sexuellt laddade barnaspråkslika smekningarna i breven till kompositören Reynaldo Hahn. Intressanta frågeställningar som läsaren av På spaning får se bekräftade är först och främst den genomgående “ungdomligheten” i Prousts stil, det som åtminstone recensenten själv i tiderna med glädje förundrade sig över: författaren behåller ett friskt och öppet sinne, en viss svårdefinierad finurlighet i sin stil, genom hela sitt liv.

I sitt mästerverk återger berättaren genom nästan hela romansviten med en stil som gör honom ålderslös. Han som är sängbunden och dödstrött kan leva genom sitt förflutna liv och tappar aldrig modet eller variationerna på kärleken, trots sentimentaliteten och sin åstundande död. Detta återfinner man klarast i de mest privata av breven, som känns verkligt intima, även om vi redan i boken fått ta del av de innersta av tankar; exempel är brevet till Zadig, Reynaldo Hahns “esnella hound” – skrivet av en fyrtioårig Marcel Proust och signerat “din vän Buncht” – och ett till dennes husse där aderton scener i ett kyrkfönster räknas upp. Formuleringarna är kärleksfulla: “5. Bunscht rörd över Bunnibulls ensnelle gråååter. En droppe har fallit på sängen, han närmar näsduk till öga där man ser tårarna.”, “9. Bunscht uppstigen tvättar fossingarna” och “14. Tacksamhetsåtgärd avslutad, Bunscht sänder med händerna tjysss till Bunnibulls.” etc. Mellan Proust och Hahn är vänskapen långt ifrån den som får berättaren att mana till ensamhet i I skuggan av unga flickor i blom: “Man kan prata ett helt liv utan att någonsin göra något annat än att i oändlighet upprepa ögonblickets tomhet, men under konstnärens skapande i ensamheten tränger tanken inåt, på djupet, den enda riktning som inte är spärrad och där man, visserligen med större ansträngning, kan nå fram till ett resultat av verkligt värde”.

Proust var sängbunden de sista femton åren av sitt liv, dvaldes i ensamhet och lyckades där(för) skapa ett av litteraturens mest betydelsefulla verk, men tycktes ändå ha unnats även verklig vänskap (kärlek), fri från svart- och avundsjuka, något som berättaren i romanen får dela under endast några korta ögonblick med Swann på bjudningen hos furstinnan de Guermantes, den som kom att bli den sista för den olycksalige Charles.

Friare skönlitteratur

Men dessa brev är av endast bekräftande art, de skall inte läsas som förklaringar till hans eller någon annans liv, inte heller som direkta förklaringar till På spaning (utöver kuriosa fakta som breven till personerna bakom karaktärer som hertiginnan de Guermantes eller baron de Charlus, eller diskussionen om vilket flertal kompositioner som fått stå modell för “den lilla frasen” ur Vinteuils sonat). På spaning efter den tid som flytt är ett suveränt verk, en fullständig prestation. I sitt skönlitterära skapande är han fulländat frigjord och utan några spår av rädsla. Jämfört med detta är de flesta av breven formstöpta (om än välskrivna), mondäna hövligheter, eller på annat sätt tillbakahållna av antingen skygghet eller tidens sed. De verkligt angelägna frågorna (de moraliska, estetiska och psykologiska, de som kan sägas angå även oss) dyker aldrig upp annat än som dunkla skuggor.

I böckerna kan Proust tala fritt, vilket har möjliggjort den samtidigt förkrossande och hoppingivande studien av det som förut kallades ”vår natur”. Och då romansviten alltid är noggrant självförklarande och allgenomgående, trots det skönlitterära formatet ett psykologiskt-vetenskaplig manifest av den västerländska kulturen med människan som drivved i sin egen skapelse, en djupdykning omöjlig att någonsin förverkliga i livet (i synnerhet när även de skarpaste hjärnorna erkände sin slöa ovärdighet att möta Proust i diskussion), blir det klart att inte bara den enorma mängd forskning kring den, utan också “verkligheten” som ligger bakom, den de facto oärligare existens som breven beskriver, kan förklara någonting bättre än vad boken i sig själv gör.

Funktionen för det som finns kring verket (som forskning och även Prousts brev), blir endast att hjälpa våra slöa hjärnor se det även i dag banbrytande i analysen av det smärtsamma, det som inte kan undgås (vår tillvaro), men som samtidigt aldrig blir ointressant, och som inte nödvändigtvis behöver vara eländigt. Men visst kan breven ses som intressanta detaljer, och varför urvalet är så magert är svårt att förstå; läsaren saknar många viktiga delar, inte minst från årtiondena kring 1900, däribland även mindre intima. Proust torde ha i ett antal brev åtminstone nämnt processen då Jean Santeuil skapades, men i urvalet fattas de helt och hållet; trettioåringen med de socialistiska dragen och lidelsen för sanning syns inte till. Dreyfussaffären, vars vikt i dag kan vara svår att förstå, uppmärksammas inte tillräckligt, trots att Prousts sympatier är vida kända. Varför de brev som valts finns med blir aldrig riktigt klart, i förordet sägs att de plockats “spontant”.  Några hundra brev till skulle gärna få översättas, människor med intresse utöver det torde ha följt med under sina lektioner i franska.


Maria Hjorth och Britt Wilson Lohse (red.): Marcel Prousts brev i urval. Albert Bonniers förlag, 2008.

Otso Harju

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.