Bert Bjarland

Bert Bjarland

På en e-postlista för mansforskare presenterades nyligen genusaspekter på statistiken från det senaste kommunalvalet i det land som vi så gärna presenterar som jämställdhetens förlovade land.

Av de röstberättigade var 51,5 procent kvinnor. Men detta är ju närmast demografi och inget att vare sig orda eller bekymra sig om – vi lever ju i Norden och inte i t.ex. Kina. Eller Saudi-Arabien för den delen, där kvinnor fortfarande inte har rösträtt. För att inte tala om Brunei, där sultanen tycker att varken kvinnor eller män behöver såna västerländska påfund, det är ju ändå han som bestämmer.

Av dem som utnyttjade sin rösträtt var 53 procent kvinnor. Kvinnornas röstningsprocent var i hela landet ca 63 procent och männens ca 60 procent. Kvinnor är alltså något mer politiskt medvetna än män och beredda att handla därefter. Det har de varit sen 1984 då kvinnornas röstningsaktivitet för första gången översteg männens.
Men, men. Av i valet uppställda kandidater var bara ca 40 procent kvinnor. Varför inte manliga och kvinnliga kandidater i samma proportioner som män och kvinnor i befolkningen? Partipolitik, ja; det är ju partier som ställer upp kandidater. Men tydligen också könspolitik; en majoritet av väljarna har en minoritet av kandidaterna att rösta på. Åtminstone om man småsint tänker sig att en kvinna i första hand vill rösta på en kvinna.
Men så ska man tydligen inte tänka. Av dem som väljarkåren med tre procents kvinnlig majoritet röstade in i stads- och kommunalfullmäktige var knappa 37 procent kvinnor. Effektivt internaliserad könsapartheid alltså – kvinnan ska, som finnen säger, hållas mellan spis och knytnäve. Politiken ska skötas av män, kvinnorna får för all del, i jämställdhetens namn, vara med och rösta in dem.
Denna åtminstone i politiska sammanhang internaliserade könsmaktsordning tycks fungera i hela landet. Enda undantaget är Helsingfors, där kvinnorna traditionellt utgör en större majoritet av befolkningen, ca 53 procent, än i landet som helhet. I Helsingfors stadsfullmäktige är nu 59 procent av ledamöterna kvinnor och i Esbo 51 procent, men redan i Vanda är det sen igen manlig majoritet.
Verklig jämställdhet kräver ju insatser från båda parter. Kvinnor och finlandssvenskar uppvisar som grupper i detta hänseende åtminstone den likheten att båda hukar. Finlandssvenskar är rädda att kräva jämlikhet på språklig grund, ”för att inte reta upp finnarna” som Centern uttrycker det. Och kvinnor är tydligen rädda att kräva jämställdhet – för att inte reta upp patriarkatet? För att inte stämplas som manshatande feminister?
Jag har som profeministisk man under många val dragit mitt strå till stacken (båda stackarna) genom att rösta på en (finlandssvensk) kvinna. Men nu börjar jag tycka att kvinnorna faktiskt får skylla sig själva om de fortfar att huka, och röstar på män. När jag före valet sade till en vän som ställde upp att jag nog kunde tänka mig att rösta på honom förutsatt att han genomförde ett könsbyte först, och han tyckte att det var att kräva för mycket av honom, så röstade jag på honom i alla fall. Skyll er själva systrar.
Så här långt kommen snavar jag över den ugnsfärska jämställdhetsbarometern för 2008 som vid en snabb skumning visar bl.a. att under de fyra år som gått sen den senast publicerades har andelen kvinnor under 35 år som upplevt sig utsatta för sexuella trakasserier ökat från 49 till 54 procent (för män från 18 till 19 procent) och andelen kvinnor som har känt sig kränkta av sexistiska vitsar från 20 till 25 procent (för män oförändrat 5 procent). Skäms bröder.

Bert Bjarland

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.