Med det närmare 300 sidor tjocka festivalprogrammet framför sig kunde man väl tala om svårigheten i att hantera överflödet, men vid närmare läsning börjar varje bjudna film kännas nödvändig, som livsviktiga delar vilka bygger upp serierna, var av inte en enda kunde ha slopats. De olika teman som presenteras är skickligt utvalda, och namnvalen skapar intresse: “Tala till mig om sanningen”, “Barnet vi en gång var”, “Jag, en god människa”, “Kekkoslovakien” etc. Bakom namnen döljer sig den ena sevärda filmen efter den andra. Utöver dessa av ett flertal regissörer ihopsydda vinklar gavs två serier till specifika filmskapare, Richard Leacock och Nick Broomfield respektive, vitt skilda men båda på sitt sätt nyskapande och slagkraftiga. Allt komplementeras av ett antal föreläsningar och fester, för prisutdelning och reflexioner. Festivalen tycks ha hittat balansen mellan såväl de inre som yttre geografiska delarna av den värld vi byggt. Många filmer måste prickas in, alla som tid­en oss skänker. Hela världen tycks plötsligt vara i våra händer, och ur råvaran sållas de personliga guldkornen fram.

Indiska dagböcker

För skribenten var det då namnen Louis Malle och Indien skymtade bland utbudet, som den egentliga kristalliseringen skedde. Detta var en skatt det gällde att inte låta glida obemärkt förbi. Malle, känd för sina spelfilmer (till exempel Ascenseur pour l’Échafaud (1957), Vie privée (1961) eller Viva Maria! (1965)), var även en ambitiös dokumentärskapare, och det mest ambitiösa av hans projekt var utan tvivel den av sju en timme långa avsnitt bestående dagboksskildringen från Indien år 1969, L’Inde fantôme – réflexions sur un voy­age.

Genom samarbete med Filmarkivet fick fyra av dessa rariteter se dagsljuset i Orions sal, restaurerade och utökade genom att varje avsnitt ackompanjerades av en ny indisk dokumentär, för att ge åskådaren en möjlighet att se hur mycket som förändrats och främst hur mycket som inte förändrats under dessa fyrtio år sedan den franske regissörens djuplodande besök. Delarna kan bra ses skilt, som fristående iakttagelser av en handfull livsyttringar i ett land som ändå är för stort och skiftande för att någonsin kunna reduceras till en mängd empiriska observationer, men det är först genom summan av bilderna som Malle visar sin verkliga plan, en helhetlighet verkligt svår att framkalla, vare sig den fanns från början eller om den uppstod först då materialet bearbetades.

På Orion visas delarna inte heller kronologiskt, utan i en ordning som slutligen kan sägas vara den bästa, en cyklisk resa från den första förvirrningen till obesudlad upplevelse fram till de känslofyllda sista stunderna i storstaden där det goda är på flykt, men fortfarande kan hittas av den som orkar söka. Vi rör oss först genom den vidsträckta, för individen ändlösa landsbygden, genom någon av de hundratusentals små byar som fyller den, i början med våra självglorifierande glasögon på oss, förundras och upprörs av avsaknaden av (och avsaknaden av vilja till) jämlikhet, ser hur kasterna genomsyrar den minsta rörelse och långsamt förvandlas till de mest rigida samhällsklasser, så som redan Marx förutspådde (Malle presenterar detta just genom de minsta skillnaderna, aldrig genom överdrifter eller vilja att chockera).

Vidare tar filmskaparna oss in i de enorma städerna, låter kameran svepa långsamt över samhället, dess mörka och ljusa sidor, kritiskt men ju längre vi kommer desto mindre självcentrerat dokumenterande. Malle har och får inte ha bråttom – något som är nödvändigt att acceptera för att låta sig beröras av liv där ens egna minutiöst planerade, till desperation drivna framåtsträvande inte (ännu) har något värde –, för som regissör kan han sitt enkla jobb av att visa; delarna är uppbyggda av långa scener och alltefter att Malle medger sin oförmåga att direkt förstå, tystnar han och låter det färgsprakande myllret som omger honom tala, men brusar upp framför det nykolonialistiska förtrycket, arvet från otaliga erövrare. Han är inte rädd för att visa oss misären och det avskräckande i hur livet i städerna är en uppdelning mellan något som dels påminner (och gör det mera för var dag som går) om den västerländska prestationsdrivna marknadsekonomiska förödelsen, och dels alla som inte hänger med i det som skall bli det “Nya Indien” (i dag lever 800 miljoner indier i fattigdom). Det går inte att förbise det sorgliga i ett land där trycket driver människor till allt värre exploatering av sin omgivning och sig själva – människor är resursen som landet har i överskott. Byråkratin är helvetisk i sin ineffektivitet, och ändå vill beslutfattarna inte höra om någon annan framtid. Vad gör folket då ledarna för även de kommunistiska partierna (som i exempelvis Kerala är styrande) säger att direkt konflikt inte är en lösning? Fransmannen är inte den enda som manar till uppror.

Men Malle ser även den verkliga skönhet som finns utanför slavarbetet och förstörelsen – extasen, individens upplösning i kollektivet, vid de stora religiösa festerna; den utsökta inlevelsen i de religiösa danserna, där varje rörelse utförs med grace som endast verklig passion kan skapa; lugnet ute i de fria byarna, där dagen flyter obemärkt, där arbetet inte är fyllt av sorg eller bitterhet; den storslagna naturen som omsluter och tycks övervinna allt och alla. Malle vandrar bland skillnaderna – och ja, han är utomstående, men inte där för att utnyttja eller fördömma, varken Indien eller sig själv. Några korta ögonblick är han bortom sitt jag, medryckt i det kollektiva.

De nya indiska dokumentärer som presenteras vid sidan om Malles epos är givande exempel på den levande, men till sitt uttryckssätt begränsade dokumentärfilmen i ett av världens största länder. De är brutala, till sitt innehåll och sin estetiskt prosaiska stil – i sin råhet verkligt djärva och rörande filmer om ett uppspjälkat land, där avstånden, klyftorna känns för stora för att någonsin kunna övervinnas. Men samtidigt har filmerna inga ambition­er att bli mera än socialrealistiska ögonöppnare. Malle var konstnär även när han endast dokumenterade, och lyckades med sitt subtila uttryck säga mera, lämna en bild av ett land, med dess vackra och fula sidor, mera än en problembeskrivning, trots allt en gripande hyllning.

---

Docpoint, den 8:e dokumentärfilmsfestivalen i Helsingfors,
20–25.1.2009.