Jag flyger till Bryssel och tittar ut genom flygplansfönstret. Jag väntar mig att se en skymt av dig där du sitter på en molnkant och vickar på tårna. Jag har valt fönsterplats. Jag ser precis hur du sitter där på det ulliga molnet, klädd i kavaj, polo och långbyxor och vickar på tårna. Förstås har jag aldrig sett dig vicka på tårna tidigare, jag har överhuvudtaget inte sett dig barfota men det är klart att det är vad man gör där uppe. Inte för att du är den som följer konventionerna eller gör som alla andra, men det här är något som du definitivt prövar på. Dessutom är du väldigt upprörd. För det var aldrig meningen att du skulle lämna din familj så här. Förstås inte heller dina åtaganden som det fanns så mycket av eller oss andra för den delen, så där bara. Hur det än skulle sluta så var det inte så. Plötsligt.
Du är mycket närvarande just nu, vi är många som tänker på dig mest hela tiden. Minns dig. Hur du kommer emot oss på gatan, stiger på spårvagnen, sitter och ser en föreställning, skriver om en annan föreställning, äter lunch på Kiasma, talar, berättar, analyserar, uppmuntrar, och framförallt låter din enorma värme skölja över oss och massera våra frusna inren. Vi gonar oss i solen som är du. Vi blir sedda som vi är: med våra aspirationer och förhoppningar. För du ser oss som de människor vi är med alla våra förtjänster och alla våra tillkortakommanden. När vi möter dig och samtalar får vi för en kort stund vila i att vara den vi är just nu och samtidigt ger du oss en glimt av den människa vi kunde vara. Den människa som vi ännu kommer att bli. Mötena med dig är intensiva och generösa, ofta charmerande slumpmässiga. Man springer på varandra på linjen mellan Tölögatan och Kiasma och fångas i ett nu där man talar om allt mellan himmel och jord. Du tittar på oss med dina varma ögon med underbara skrattrynkor och utropar plötsligt ”härligt”! Och visst är det härligt att ha mött dig.
Men det är inte bara våra själars potential som öppnar sig när vi samtalar. Du drar också upp ridån för en så oändligt större värld med referenser från de gamla grekerna till Bellmann, Hölderlin, Berlin Ensemble, Frank Castorf, Christoph Martaler, de nyaste danska regissörerna, och till alla kvinnor som arbetar på. Världen blir stor och lockande. Vi ges en större värld, ett hänförande universum.
Att samtala med dig om teater var en resa i det självupplevda, sedda, lästa, och gjorda. För att skriva om teater satte du dig ner på verkstadsgolvet för att kolla in hur fogarna var ihopsvetsade och hur balansen uppstod. Din lyhördhet, din finkänslighet, din enorma kunskap och din generositet, fick texterna att öppna hisnande perspektiv, samtidigt som du varsamt lotsade läsaren genom upplevelserna. Om inte en stor stjärna höll måttet fick vi läsa en grundlig analys om det. Du öppnade Europas teatrars dörrar för oss och gav oss insikter i reflektionens och analysens väsen och att man kan umgås med de stora, de som är så livsnödvändiga, inte enbart beundrande utan också lätt boxandes.
Jag tar tillvara de stunder vi har haft, de ord och den generösa uppmuntran som du har skänkt mig. Vi är många som saknar dig så oändligt mycket och som nu får spetsa våra sinnen för att höra dig tala inom oss, och känna minnet av din värme och din intelligens. Just nu är din närvaro så stark att den nästan bedövar tomrummet. Det fruktansvärda tomrum som inte borde vara.
Gösta Kjellin föddes i Sverige 1936 och avled oväntat i sitt hem i Tölö i Helsingfors den 11 februari. Han var lektor i svensk och nordisk litteratur vid Helsingfors universitet, men också teaterkritiker och som sådan långvarig medarbetare i Ny Tid. Vare sig Gösta skrev om finländsk, svensk, tysk eller fransk teater, vare sig han tyckte om det han såg eller inte, så skrev han alltid med en glöd som vittnade om hans engagemang och stora kärlek till sitt ämne och inte minst om hans aldrig sinade förmåga att entusiasmeras. Härefter när redaktionstelefonen ringer är det inte längre Gösta som med sin glada kännspaka röst kommer med förslag till teaterartiklar från när eller mera fjärran. ML
Jordfästningen äger rum den 6 mars kl. 14 i Gamla kyrkan i Helsingfors. Efter det ordnas en minnesstund i Johannes församlings sal, 3:e vån. Bulevarden 16 b.
Annika Tudeer
