Det är ju så att mammon styr människans liv – och via våra expansionistiska konsumtionsvanor också det tynande livet hos resten av biosfären. Nationalekonomer med rynkade pannor och hiskeliga ekvationer väcker skräckblandad respekt hos många och vurmande respekt hos politiker. Så det är inte helt irrelevant med hurudana teorier detta moderna prästerskap styr och ställer på vår planet.
Det som är uppenbart är den likriktning som gäller. Alla som får uttala sig har samma sak att säga. Tjänstemän på ministeriet; deras ministrar, förstås; artiklar i dagspressen; pratande skallar på YLE. Alla nynnar samma melodi. Melodin heter nyliberalism, eller nyklassiska teorin, som den kallas inom nationalekonomin.
Den berättar vad som bör göras för att maximera variabler som nationens konkurrenskraft. Politiker på bred front har kommit överens om att sådant går före allt annat – det, som Samlingspartiet syftade på med att “motsättningarnas tid är förbi”. De folkvalda jobbar inte längre för att skydda oss mot marknadskrafternas övertramp utan fogar sig till storföretagens vilja. De facto gäller alltså att politikens tid är förbi.
Så mycket vet vi alla. Den ortodoxa ekonomiska teorin säger att om vi jobbar med storföretagens bästa som ledfyr, kommer alla att tjäna på det i det långa loppet. Under övergången uppstår smärre obekvämligheter såsom bredare inkomstklyftor, fattigdom, brist på välfärdstjänster, större arbetslöshet o.s.v. Men i det långa loppet blir allt bra.
Det jag försöker ta reda på är om teorin fungerar. Leder flexibla arbetsmarknader, låga och platta skatter, servicesedlar och maximal privatisering på riktigt till allmänt välmående?
Några intryck från de få kurser jag hittills gått.
Vi lär oss att glömma världen utanför. Det som gäller är modeller. Om världen inte beter sig som modellen säger, kallas världen “bad behaving”. I kid you not. Modellen revideras inte (såsom skulle ske inom varje verklig vetenskapsgren), felet ligger i verkligheten. Om någon tar sig besväret att förklara bort diskrepansen, är det alltid “den offentliga sektorn som igen stör marknadsmekanismen”.
Modellerna är alltså heliga. För att få dem att ens till synes passa ihop med skeenden i verkligheten måste man förse dem med antaganden. Sådana är till exempel följande: Alla mänskor är identiska. Alla vet precis allt som behövs för att handla rationellt. Det råder fullständigt fri konkurrens. Vem som helst kan komma med eller hoppa av en marknad när som helst. På marknaden tillverkar alla företag en och samma identiska produkt.
Realistiskt?
Finns det alternativ? Jo: de keynesiska teorierna. De förklarar världen bättre och med färre antaganden.
Som vi vet, syns alternativen inte längre i offentligheten. Mörkläggningen fick sitt minnesvärda startskott 1979 då Margaret Thatcher lanserade TINA-principen. There Is No Alternative, sa tanten.
Det som överraskar och stör mig är att TINA gäller också på Helsingfors universitet. Keynes kommer upp (ofta i en form som herrn själv inte skulle känna igen) endast som exempel på kortfristiga störningar eller varnande exempel på en säker väg mot hyperinflation. Den ekonomiska ideologin är alltså vetenskap på uni.
Än väntar världen på de positiva följderna av ett trettioårigt liv enligt nyklassisk teori. Vi har väl inte löpt det långa loppet än. Å andra sidan, som redan Keynes påpekade: I det långa loppet är vi alla döda.
Sussa Björkholm
