Romantiska Förbundet är ett av de talrika litterära sällskapen i Sverige och jag blev bekant med några av dess medlemmar våren 2008. Det här var strax innan Ny Tid startade en intressant diskussion om poesins väsen, motiv och form, njutbarhet och säljbarhet. Den som ville utläsa svar på frågan varför poesi föds, kunde kanske se svaret i de polariserade kraftfälten mellan ordjonglörer och djupdykare. Men något svar på frågan varför viss poesi hittar etablerade förlag, medan annan poesi inte gör det, gavs naturligtvis inte.Samma fråga har ställts många gånger sedan förlagsverksamhetens begynnelse, och den ställdes också av Andreas Björsten, som i dag är ordförande för Romantiska Förbundet. En av de besynnerliga frågor som aldrig kommer att få svar men som ändå inte är irrelevant.

Andreas Björsten gav ifjol ut boken Muntliga dikter. Björsten är ingen ordjonglör. Däremot blottar hans poesi en livshållning värd att begrunda. Dikterna lär ha uppförts muntligt innan de kom i tryck, därav boktiteln. Man kunde kanske kalla honom en estradpoet, en asfaltpoet, eller varför inte en tunnelbanepoet, eftersom han numera förtjänar sitt levebröd som konduktör på Stockholms tunnelbana. En poet som inte drar sig för att i förbifarten bjuda på poesi, såsom han gjorde till exempel på Mariehamns litteraturdagar våren 2008, då han ur minnet deklamerade Erik Johan Stagnelius ”Vän, i förödelsens stund” med de berömda slutorden, ”Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud”.

Lika ogenerat kan han bjuda på en strof medan han vandrar genom tågvagnarna. Vid Romantiska Förbundets höstfest framförde jag en önskan om att någon gång få höra ”Näcken” och där kom den, utan darr på stämman.

Björsten presenterar sig själv på sin blogg så här: ”Jag är konduktör på min fritid (8 timmar om dygnet) men poet och skribent 24 timmar om dygnet.”

Ett utanförskap

”Jag längtar efter en autentisk poesi, en som vågar tala öppet och hett om det närliggande och såriga”, skriver Björsten på bloggen Den blinde Argus, där han kommenterar årets poesiskörd. Björstens egen poesi är till formen fri vers, innehållet gestaltar en driven integritet och en vägran att klättra på samhällets stegar i tillvarons intiga ekorrhjul. Därmed gestaltar hans poesi utanförskap som ett vägval. Det uppenbart autentiska och självbiografiska fascinerar medan man efter hand, dikt för dikt, får syn på en omutligt ärlig livshållning, som ekar av steg i metrons tunnlar utan att någonsin befinna sig där.

Kanske det var av den enkla anledningen att jag strax innan jag läste Björstens dikter såg teaterföreställningen Guds vessla går på jakt (recenserad i Ny Tid 6.2.2009), som jag kom att tänka på följande dikt av Gunnar Björling:

Som ett skimmer
är det ensammas
tomnade röst
vägg och tomheters
ljud
och de sprattlande
ack människornas
fångenskap

Björstens dikter är livsbejakande. De vittnar om en furiös kamp mot samhällets konsumtions- och karriärshungriga värderingar och utslagningsprinciper, en furiös kamp för en mera mänsklig och genuin tillvaro. Tonfallet i diktboken som helhet får mej snarare att tänka på Henry Parland än på Björling. Ingendera associationen avser en jämförelse, snarare vill jag antyda en rikting. På måfå bläddrar jag och hittar denna dikt av Parland:

Jag vet inte
vad illa jag gjort
men det jag sett
har blivit som ett spindelnät
över mina ögon.
Och människorna ser i dem
och säger:
hans ögon lyser som blinda!

Medan Parland sägs ha levat ett utsvävande liv förefaller Björsten mera asketisk. En livsbejakande asket, om uttrycket tillåts, som kompromisslöst uppgår i sitt kall och sin kärlek till poesin. I två närliggande dikter, ”Stadsnomaderna” och ”Morgonmänniskorna och jag” kan man se två stiliserade motpoler i ordväxling kring poetens livshållning. Han, som blivit stadsnomad för att han aldrig lyckas behålla sina jobb, har blivit immun ”och han har funnit sin plats / utan att passa in”.

Morgonmänniskan däremot ”har alltid en tid att passa” men, frågar poeten, ”vågar du fälla ut kryckan till två vingar / jag somnar inte om metamorfosen väntar”. Till Björstens livsbejakelse hör en stark tro på människans möjlighet till konstnärlig och andlig metamorfos.

I diktsamlingen ingår några kärleksdikter, som snarare är oroligt och besviket sanningssökande än euforiska eller cyniska. Ett slags kärlekens dilemma träder fram. En liten dikt slutar med orden ”Jag kommer till dig / klädd i tre trådslitna ord. / Jag är nästan naken.” Flera sidor senare, under rubriken ”Kommunikationens sammanbrott”, blir vi påminda om att ”En gång satt ensamheten / lugnt och stilla i en fåtölj / och läste tjocka böcker / men nu har vi svårt att vara ensamma / bägge två”.

På sätt och vis vänder Björsten avigsidan ut på Parlands ideal-realisation och ”De vida byxornas program”, där själen är insydd i uppslagen. Men så är Björsten också ungefär dubbelt äldre än Parland blev och tiden är nu en annan.

---

Andreas Björsten: Muntliga
dikter. Titel, 2008.