”Om det som hände i Harrisburg verkligen hände, mot förmodan, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju så oerhört löjligt jätteliten så att på sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände i Harrisburg hände, om det nu gjorde det. För jag menar, då kan man ju nästan säkert säga att det inte kommer att hända igen. I varje fall inte i Harisburg. Troligen inte, i vart fall. Och säkert inte samtidigt som förra gången. Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar. Med det menas att den finns inte, fast bara lite…”

Känns citatet igen?

Det är förstås Tage Danielsson, i monologen ”Sannolikhetsteorin” ur revyn Under dubbelgöken 1979. Det han talar om är haveriet i reaktor 2 vid kärnkraftverket Three Mile Island (TMI-2) utanför Harrisburg i Pennsylvania. En katastrofal kombination av tekniska fel och ”den mänskliga” faktorn ledde till en partiell härdsmälta i reaktorn.
Den 28 mars har det gått precis 30 år sedan haveriet i TMI-2. Kärnkraftsvännerna vill väl helst förbigå dagen med tystnad. Eller så kommer man att hävda att nästan ingen radioaktivitet släpptes ut och att ingen människa skadades (påståenden som alltjämt är omstridda). Antagligen kommer man att säga att säkerheten förbättrades till följd av olyckan. Allt blev ju rätt bra till slut, eller hur?

Kärnkraftsindustrins dementimaskineri trädde i funktion redan medan kraftbolagets personal och experter från USA:s kärnkraftsinspektion de där kritiska dagarna i slutet av mars 1979 kämpade för att stabilisera TMI-2 och avstyra en hotande vätgasexplosion. Mantrat om den försumbara risken för en ny olycka upprepades så många gånger att vi till sist nästan trodde på det. Tills det smällde igen sju år senare.

Men det var ju Tjernobyl. Och Tjernobyl låg i Sovjetunionen.

Dementimaskineriet trädde åter raskt i tjänst. Man var förstås tvungen att medge att katastrofen i Tjernobyl verkligen hade inträffat, TV-bilderna av den urblåsta reaktorbyggnaden gick inte att snacka bort. Men man kunde spela ut Det ryska kortet. Något liknande skulle aldrig kunna inträffa i Väst. Inte med våra säkra reaktorer.
Och än en gång trodde vi på vad kärnkraftens talesmän sa. I april 1986 var Tage Danielsson dessutom död sedan några månader. Han kunde inte skriva en ny monolog om Tjernobyl.

Men vad händer nästa gång en reaktor havererar? Hur kommer det att bortförklaras?
Det är inte frågan om ett nytt kärnkraftshaveri inträffar utan när det sker.

Statistiskt sett är en reaktorolycka i det närmaste oundviklig förr eller senare, skriver Helen Caldicott i boken Nuclear Power is not the Answer. Kärnkraften är en oerhört komplicerad teknologi – bara rymdraketer är om möjligt ännu mer invecklade. Ingen teknik kan någonsin göras idiotsäker, hur många säkerhetssystem man än har finns det alltid risk att ett mänskligt misstag leder till en katastrof. Utredningen av incidenten vid Forsmarks kärnkraftverk den 24 augusti 2006, när delar av säkerhetssystemet i reaktor 1 slogs ut av en kortslutning, visade på allvarliga brister i säkerhetsrutinerna.

Kärnkraftsindustrin dras – trots alla försäkringar om motsatsen – med stora kostnadsbekymmer samtidigt som kraftverken ska producera maximal vinst, vilket leder till att bolagen frestas att tumma på säkerheten. Flera nya incidenter i bl.a. Sverige har visat att den omskrutna ”säkerhetskulturen” inom industrin inte motsvarar den bild som propagandan försöker ge.

Den 31 januari i år var 436 kommersiella kärnreaktorer i drift i världen. Många av dem är från 1970- och 80-talen, de äldsta har alltså varit i drift i 25–30 år. Åldrande reaktorer ökar i sig risken för att en allvarlig olycka inträffar. Det oaktat har många gamla reaktorer som närmar sig slutet på sin maximala livslängd fått eller kommer att få förlängt driftstillstånd. Man genomför också åtgärder för att öka effekten i befintliga reaktorer, vilket ytterligare ökar påfrestningarna på t.ex. reaktorkärl och rörsystem. Allt det här ökar naturligtvis risken för ett haveri.

Faran för ett terrorangrepp mot ett kärnkraftverk får inte heller uteslutas. Om terrorister på ett eller annat sätt skulle lyckas spränga en reaktor i luften skulle konsekvenserna vara oöverblickbara.

Tage Danielssons monolog ”Sannolikhetsteorin” känns fortfarande obehagligt aktuell när man 30 år senare läser om texten. Kärnkraftsindustrin avfärdar fortfarande risken för reaktorhaverier med att den är så liten att den är försumbar. Risken finns bara lite, som Tage Danielsson uttryckte sig.

Men ”bara lite” är ändå för mycket när det gäller kärnkraft. Ett stort reaktorhaveri skulle resultera i tusentals döda människor och djur, otaliga fall av cancer och andra sjukdomar, genetiska skador och stora områden som blev obeboeliga under lång tid. För att inte tala om de ekonomiska förlusterna. Det är de insatser kärnkraftsindustrin spelar med när den nu pläderar för nya reaktorer.

Haveriet i Three Mile Island den 28 mars 1979 är en påminnelse om vad som kan inträffa på nytt. Var som helst, när som helst.

”Om det som hände i Harrisburg verkligen hände, mot förmodan, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju så oerhört löjligt jätteliten så att på sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände i Harrisburg hände, om det nu gjorde det. För jag menar, då kan man ju nästan säkert säga att det inte kommer att hända igen. I varje fall inte i Harisburg. Troligen inte, i vart fall. Och säkert inte samtidigt som förra gången. Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar. Med det menas att den finns inte, fast bara lite…”
Känns citatet igen?

Det är förstås Tage Danielsson, i monologen ”Sannolikhetsteorin” ur revyn Under dubbelgöken 1979. Det han talar om är haveriet i reaktor 2 vid kärnkraftverket Three Mile Island (TMI-2) utanför Harrisburg i Pennsylvania. En katastrofal kombination av tekniska fel och ”den mänskliga” faktorn ledde till en partiell härdsmälta i reaktorn.
Den 28 mars har det gått precis 30 år sedan haveriet i TMI-2. Kärnkraftsvännerna vill väl helst förbigå dagen med tystnad. Eller så kommer man att hävda att nästan ingen radioaktivitet släpptes ut och att ingen människa skadades (påståenden som alltjämt är omstridda). Antagligen kommer man att säga att säkerheten förbättrades till följd av olyckan. Allt blev ju rätt bra till slut, eller hur?

Kärnkraftsindustrins dementimaskineri trädde i funktion redan medan kraftbolagets personal och experter från USA:s kärnkraftsinspektion de där kritiska dagarna i slutet av mars 1979 kämpade för att stabilisera TMI-2 och avstyra en hotande vätgasexplosion. Mantrat om den försumbara risken för en ny olycka upprepades så många gånger att vi till sist nästan trodde på det. Tills det smällde igen sju år senare.

Men det var ju Tjernobyl. Och Tjernobyl låg i Sovjetunionen.

Dementimaskineriet trädde åter raskt i tjänst. Man var förstås tvungen att medge att katastrofen i Tjernobyl verkligen hade inträffat, TV-bilderna av den urblåsta reaktorbyggnaden gick inte att snacka bort. Men man kunde spela ut Det ryska kortet. Något liknande skulle aldrig kunna inträffa i Väst. Inte med våra säkra reaktorer.
Och än en gång trodde vi på vad kärnkraftens talesmän sa. I april 1986 var Tage Danielsson dessutom död sedan några månader. Han kunde inte skriva en ny monolog om Tjernobyl.

Men vad händer nästa gång en reaktor havererar? Hur kommer det att bortförklaras?
Det är inte frågan om ett nytt kärnkraftshaveri inträffar utan när det sker.

Statistiskt sett är en reaktorolycka i det närmaste oundviklig förr eller senare, skriver Helen Caldicott i boken Nuclear Power is not the Answer. Kärnkraften är en oerhört komplicerad teknologi – bara rymdraketer är om möjligt ännu mer invecklade. Ingen teknik kan någonsin göras idiotsäker, hur många säkerhetssystem man än har finns det alltid risk att ett mänskligt misstag leder till en katastrof. Utredningen av incidenten vid Forsmarks kärnkraftverk den 24 augusti 2006, när delar av säkerhetssystemet i reaktor 1 slogs ut av en kortslutning, visade på allvarliga brister i säkerhetsrutinerna.

Kärnkraftsindustrin dras – trots alla försäkringar om motsatsen – med stora kostnadsbekymmer samtidigt som kraftverken ska producera maximal vinst, vilket leder till att bolagen frestas att tumma på säkerheten. Flera nya incidenter i bl.a. Sverige har visat att den omskrutna ”säkerhetskulturen” inom industrin inte motsvarar den bild som propagandan försöker ge.

Den 31 januari i år var 436 kommersiella kärnreaktorer i drift i världen. Många av dem är från 1970- och 80-talen, de äldsta har alltså varit i drift i 25–30 år. Åldrande reaktorer ökar i sig risken för att en allvarlig olycka inträffar. Det oaktat har många gamla reaktorer som närmar sig slutet på sin maximala livslängd fått eller kommer att få förlängt driftstillstånd. Man genomför också åtgärder för att öka effekten i befintliga reaktorer, vilket ytterligare ökar påfrestningarna på t.ex. reaktorkärl och rörsystem. Allt det här ökar naturligtvis risken för ett haveri.

Faran för ett terrorangrepp mot ett kärnkraftverk får inte heller uteslutas. Om terrorister på ett eller annat sätt skulle lyckas spränga en reaktor i luften skulle konsekvenserna vara oöverblickbara.

Tage Danielssons monolog ”Sannolikhetsteorin” känns fortfarande obehagligt aktuell när man 30 år senare läser om texten. Kärnkraftsindustrin avfärdar fortfarande risken för reaktorhaverier med att den är så liten att den är försumbar. Risken finns bara lite, som Tage Danielsson uttryckte sig.

Men ”bara lite” är ändå för mycket när det gäller kärnkraft. Ett stort reaktorhaveri skulle resultera i tusentals döda människor och djur, otaliga fall av cancer och andra sjukdomar, genetiska skador och stora områden som blev obeboeliga under lång tid. För att inte tala om de ekonomiska förlusterna. Det är de insatser kärnkraftsindustrin spelar med när den nu pläderar för nya reaktorer.

Haveriet i Three Mile Island den 28 mars 1979 är en påminnelse om vad som kan inträffa på nytt. Var som helst, när som helst.

Lars Sund

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.