Assia Djebar tvingar fram sina minnen ur skrivarhanden, frammanar dem ett efter ett och fogar ihop dem. Hon minns sin unga vackra mor som beslöjad, stolt går genom den lilla staden i Algeriet där den stränga fadern är lärare. Hon minns hur hon vinner en relativ frihet i flickinternatet i en grannstad. Hon minns studierna i Alger året innan befrielsekrigets början 1954.
Assia Djebar är den algerisk-franska författaren som bland annat gjort sig känd som skildrare av kvinnornas Algeriet och som en ständig Nobeltippning. I romanen Ingenstans i min fars hus försöker hon skriva sig tillbaka till sin barndom i 1930- till 1950-talets Algeriet. Hon skapar scener som spelas upp gång på gång för att tolkas och omtolkas och bearbetas.
Det finns alltså en iakttagare, en vuxen som granskar barnet och gör detta medvetet om sig själv. Det handlar om en dubbel blick där individen tvingas definiera sig själv utifrån, tvingas reducera sig själv till en enda egenskap, ett enda ansiktsdrag. Flickan ser sig själv ur faderns stränga eller ur männens nyfikna ögon medan de ”infödda” ser sig själva ur den europeiska kolonimaktens ögon.
Den första gången Djebar blir medveten om och själv införlivar den yttre blicken är när hon som barn lär sig cykla. Den stränga fadern får syn på henne på gården, ropar in henne i huset och förklarar att han inte tillåter sin dotter visa sina bara ben på en cykel. Detta blir ett trauma för henne; för det första visar sig hennes far vara en annan än hon trott, för det andra blir hon i och med detta stympad. Fadern ser henne inte längre som en hel flicka utan som ett par ben som drar lystna blickar till sig: ”Och i detta förbud, som förbehölls mig, var ordet ’ben’ det uppseendeväckande. Det var som att förklara att varje pojke, man och gubbe blev en liderlig voyeur vid anblicken av två nakna flickben, skilda från resten av kroppen och trampande på en cykel på en gård!”
Den verkliga friheten upplever Djebar först bara i ensamhet. På internatskolan vinner hon sin egen plats i världen och njuter av att skyddad från andras blickar få läsa, spela piano, spela basket och dansa.
Kvinnorna i Djebars skildring är omslutna av rader av skyddande murar där portarna kan öppnas och stängas och iakttagare släppas in eller stängas ute, men samtidigt är de själva instängda längst inne. Den starkaste symbolen är naturligtvis slöjan, utan vilken kvinnan är naken och oskyddad, men även den som inte bär slöja måste hitta ett sätt att maskera sig. Den unga Djebar talar franska för att bli tagen som en europé och därmed dölja sig själv från de andras blickar, speciellt faderns krävande och uppfordrande eller fästmannens kontrollerande. Skeendena i romanen leder alla fram till slutscenen; sjuttonåringen som springer undan fästmannens kontrollbehov, springer ner mot havet och sedan kastar sig framför en spårvagn för att i sista stund bli räddad. Här kunde det ha slutat, men Djebar klarar inte av att sluta se sig själv spegeln. I epilogerna och efterskriften granskar hon sin egen text och försöker förstå den. Djebar ser med en dubbel blick in i sitt författarjag samtidigt som hon ser sig själv som romangestalt utifrån.
Assia Djebar: Ingenstans i min fars hus. Översättning: Ingvar Rydberg. Leopard förlag, 2009.
Ronja Boije
