Som tolvåring äntrade Olivia Bergdahl scenen med sina dikter. I dag, sju år senare, är hon bäst i Sverige på estradpoesi och har en egen poesiorkester.

Det är svårt att föreställa sig Olivia Bergdahl som osäker och blyg, när hon under Mariehamns litteraturdagar står på scenen och levererar text efter text – utan papper i handen, för Olivia vill lära sig alla dikter utantill. Inte bara sina egna, utan också alla andra dikter hon läser.
– Jag har väl kommit en millimeter på den vägen, säger hon.
Olivia är svensk mästare i Poetry Slam. Sin estradpoetiska debut gjorde hon redan som tolvåring. Året därpå började hon tävla i SM i Poetry Slam.

– En orsak till att jag började med Poetry Slam var att jag var så osäker och blyg när jag var yngre. Scenen blev som min ventil, där jag kunde och vågade säga vad som helst.

När hon stod på scenen var hon självsäker och till och med kroppsspråket ändrades: hon sträckte på sig och pratade på ett annat sätt.

År 2007 blev Olivia, 17 år gammal, svensk mästare i Poetry Slam. Av de nio i finalen hade hon – trots att hon var yngst – mest erfarenhet av estradpoesi.

Sedan 2003 har Olivia gjort professionella uppläsningar och uppträtt bland annat på bokmässor, festivaler och teatrar.

I dag studerar hon litteraturvetenskap i Göteborg, och därifrån får hon många nya infallsvinklar.

– Det är fortfarande rim som är den språkliga drivkraften. Jag söker hela tiden nya.
Intresset för språket vaknade tidigt hos Olivia. Redan som sexåring skrev hon mycket och var särskilt intresserad av rim.

– När jag gick i femman vann jag en novelltävling och min text blev uppläst i radio. Det var häftigt.

Varför poesi?

– För att poesi är enklast. Det går snabbt att skriva dikter. Jag har skrivit prosa också, men det är en helt annan sak och ett annat sätt att tänka. Det är spännande hur karaktärerna kan kännas levande, men jag tycker mer om poesin.

I scenpoesin är det den omedelbara responsen från publiken som tilltalar.

Olivia har även publicerat sina texter i bokform. Demo, som utkom 2007 på Carlssons bokförlag, innehåller främst texter som Olivia skrev i högstadiet.

Uppläst dikt versus poesi i bokform. Förlorar dikten något när den är stum?

– Om texterna är i bokform ser jag inte läsarens, mottagarens, reaktion. På så sätt kan jag tycka att dikten förlorar på någon nivå. Å andra sidan går dikten miste om sin form när den läses upp. Jag tycker det är viktigt med det visuella också.

Dikter ur livet

Olivias texter är ofta väldigt personliga.

– Nästan varje text kan härledas till en konkret händelse ur mitt liv, berättar hon, och jag minns oftast när och varför jag skrev just den texten.

Medan dikterna är hårt förankrade i verkligheten, är diktens personer förändrade, omformulerade, omgjorda till oigenkännlighet.

– Man får vara försiktig så man inte utnyttjar andra – eller sig själv. Gränsen mellan personlig och privat kan vara svår; på scenen ser publiken Olivia och hör “jag”, men det gäller att ta fasta på det allmänmänskliga i sig själv. Jag tycker att man ska vara ärlig: känslorna är verkliga, men dikterna är inga dokumentärer.

Angående att lära sig dikter utantill säger Olivia att det handlar det om träning.
– Dikter jag själv skriver känner jag ju och vet precis vart jag vill komma. Jag rör ju också på mig på scenen och jag tror dikten fastnar i rörelserna. Texten sitter i ryggraden. Att gå och prata är också bra, jag brukar gå och mässa på stan.
Vissa av sina egna dikter säger hon sig kunna utantill nästan för bra.

– När jag för en tid sedan uppträdde i en skola, märkte jag halvvägs in i en dikt att jag inte alls koncentrerade mig på uppläsningen, utan i stället försökte räkna ut hur gamla de här eleverna var år 2001.

Poesi och musik

Olivia har samarbetat med både musiker och andra estradpoeter. Hon påpekar att det gäller att komma ihåg sig själv också. Att man, fast man samarbetar med någon som kanske är duktigare eller bättre än man själv, gör sin egen grej.

– Om det är ett jämlikt samarbete, liksom alla relationer bör vara, fungerar det bra. Men om ena sidan väger över, rasar allt ihop.

Samarbete över genregränserna är något som Olivia förespråkar.
– Det är nyttigt särskilt för poesin, som annars är så ”bara för de insvurna”.

Sedan hösten 2008 turnerar Olivia med sin poesiorkester som består av en stråkkvartett med kontrabas istället för andra violinen. Runt om i Sveriges skolor och ungdomsgårdar läser hon sina dikter, ackompanjerad av stråkarna.

– Det är ungefär som filmmusik. Ibland starkare, ibland som svag bakgrundsmusik.
När jag frågar vad Olivias planer för den närmaste framtiden är, berättar hon att hon funderar på att inte uppträda så mycket, och i stället ta studielån och koncentrera sig på studierna i litteraturvetenskap en tid framöver.

– Men det kommer nog inte att fungera, jag är så beroende av scenen och adrenalinet.

Emma Strömberg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.