Stödd på armbågen, med sitt darrande huvud lyft, ligger den chilenska prästen, litteraturkritikern och poeten Sebastián Urrutia Lacroix i sin säng och inväntar döden. Nyss kände han frid. Det gör han inte längre. Saker och ting har kommit upp till ytan. Han kan inte dö utan att först rättfärdiga sig, se tillbaka på sitt liv, bemöta anklagelserna som ”den åldrande ynglingen” kommer med.

Det är upptakten till Sebastián Urrutias mörkt skimrande, tragikomiska monolog i Roberto Bolaños kortroman Om natten i Chile, som nu kommer ut på svenska i kompetent översättning från spanskan av Lena E. Heyman. Det är en märklig bok: skenbart enkel och lättläst, samtidigt full av ekon, gåtor och symboler – en roman som ska läsas långsamt och avsmakas med omsorg.

Roberto Bolaño (1953–2003) var chilenare men flyttade till Mexiko City som tonåring och bosatte sig 1977 i Spanien. Han tillhörde en generation spanskspråkiga författare som gjorde upp med den magiska realismen och sökte nya vägar för den latinamerikanska prosan; litterärt stod Bolaño närmare Jorge Louis Borges – och Woody Allen! – än Gabriel Garcia Marquez.

Han fick sitt stora genombrott 1998 med romanen Los detectives salvajes (De vilda detektiverna, på svenska 2007), en 700-sidig litterär roadmovie som utforskar drömmar, poesi, heder, exil, sex – och vad det innebär att vara arg ung poet och syd­amerikan. Efter Bolaños död 2003 i väntan på en levertransplantation utkom den ofullbordade mastodont­romanen 2666 som för närvarande gör ett veritabelt segertåg i den anglosaxiska världen.

Fiktivt försvarstal

Om natten i Chile har alltså ett långt mer anspråkslöst format än De vilda detektiverna och 2666. Det inte minst förunderliga är att Bolaño tagit en utsliten litterär form, det fiktiva försvarstalet, och lyckats gjuta nytt liv i texten. Om natten i Chile är samtidigt en realistisk och symbolisk berättelse: det är som om den döende Sebastián Urrutias vädjande röst har ett eko som berättar en parallell historia om vilken Urruita själv är medveten, fast oförmögen att erkänna. Urruita tillbringar sin sista natt med att rekapitulera sitt liv och försvara sitt handlade – eller kanske brist på handlande.

Han har valt prästbanan, men den gud han egentligen tjänar är litteraturen; han umgås på den chilenska parnassen, introducerad av sin mentor, den store kritikern Farewell, och träffar den störste av chilenska diktare, Pablo Neruda. Av två mystiska herrar, Asaf och Tah, sänds han till Europa för att ta reda på hur man där hindrar kyrkor från att förstöras av duvskit (man använder jaktfalkar). Åter i Chile drar sig Urruita undan världen och läser Thukydides, för nu heter landets president Salvador Allende. Efter statskuppen andas Urruita ut, han ser kuppen som ett nödvändigt ont, återupptar sitt skrivande och deltagande i det litterära livet. De tidigare nämnda herrarna Asaf och Tah ger honom ett nytt uppdrag – militärjuntan vill lära känna sin fiende och Urruita undervisar tjänstvilligt generalerna i marxismens grunder. Och han deltar i litterära soaréer i en fashionabel villa i Santiago – samtidigt som motståndare till juntan torteras nere i källaren.

Ju längre natten går, desto mer krackelerar Sabastián Urruitas fasad. Han såg ingenting, visste ingenting förrän det var för sent, försäkrar han, men både han själv och läsaren vet att det inte är sant. På bokens sista sidor faller Urruitas självbedrägeri slutgiltigt samman, och ”sakta börjar sanningen stiga uppåt som ett lik … ”Jag ser skuggan som stiger. Den vacklande skuggan. Skuggan som stiger som om den tog sig uppför kullen på en fossiliserad planet”.

Och ”den åldrande ynglingen” kommer till den döende, Urruita ser in i hans ”vildsinta ansikte, hans ljuva ansikte” och förstår till sist att den ”åldrande ynglingen” är han själv, den han hade varit om han gjort ett annat val.

Om natten i Chile är en rasande uppgörelse med Chiles intellektuella, som svek demokratin och förhöll sig likgiltiga eller till och med stödde diktaturen, och med den katolska kyrkans hållning till diktaturens våld – kyrkan (inte bara den katolska) tycks generellt utgå från att gud är högerman.

Symboliken i Om natten i Chile sträcker sig från det tämligen rättframma (läs namnen på Urrutais uppdragsgivare Asaf och Tah baklänges så förstår ni strax vilka krafter dess herrar representerar!) till det mångbottnade och sofistikerade, som i berättelsen om jaktfalkarna som håller duvorna borta från europeiska katedraler. Bolaños prosa är suggestiv, man liksom hör Sabastián Urruitas vädjande röst, riktad lika mycket till läsaren som till honom själv: varför rota i det som har varit?

Men det förflutna kan man inte undfly. Till sist bryter skitstormen lös, heter det i romanens sista mening. Ordet skitstorm kommer från amerikanskan och det är inte en slump att Roberto Bolaño har valt det. Han var en oerhört medveten författare, som spelar på metalitterära och språkliga referenser med en suverän säkerhet.

Lena E. Heymans svenska översättning känns exakt och tonsäker. Hon och det lilla förlaget Tranan gör en stor insats för den nya latinamerikanska litteraturen genom att introducera Roberto Bolaño på svenska. Nu väntar vi på översättningen av 2666.

---

Roberto Bolaño: Om natten i Chile. Översättning av Lena E Heyman. Tranan, 2009.