h:ström oss franskspråkigt begränsade en säkerligen efterlängtad vidare inblick i den franska mellankrigstidsliteraturen.

En vinterdagbok är en märklig bok. Det är en tunn samling fiktiva dagboksinlägg, skrivna av Louis Grandeville, en äkta man i övre medelklassen, motbjudande förbittrat men tragiskt bruten under tyngden av oförmågan att älska lyckligt (utan behov att dominera, förnedra eller hata) och därigenom den som orsakats av åratal i ett ångestladdat äktenskap med en kvinna som inte längre älskar honom – en kvinna som hans svartsjuka gjort honom fullständigt beroende av, trots hans starka avsky för henne. Det är en bok om den djupaste självömkan och depression, om hat och äckel, inför sig själv och inför alla andra. Det är en bok om att såra och be om förlåtelse, bara för att åter kunna glömma sina löften om förbättring, om att såra och såra på nytt.

Vi är bundna till den ena partens självcentrerade beskrivning av de sista månaderna av en utdragen maktkamp, uteslutna från så gott som all yttre verklighet eller handling läser vi en simpel monologisk redogörelse för den falskhet som dominerar några skenbart främmande människors liv. Detta är en bekännelse – skriven som i självransakande, biktande syfte – en deprimerande utläggning om hurudant livet är bakom kulisserna, bakom det som människorna tror sig veta om varandra.

Huvudpersonen är skoningslös, mot sig själv och mot andra. Genom denna plågande närgånga studie påminner dessa främlingar oss om den obehaglighet, den låga själviskhet som finns hos alla människor, även hos oss själva. En vinterdagbok är en pinsam bok.

Det är till stor del genom sin stilistiska finess som Bove skapar ett slagkraftigt verk. Den nedbrytning som skildras blir dagbokslik, tar ett steg utanför romankonsten och blir trovärdig verklighet, detta genom sin enkelhet, en skicklig reproduktion av det speciella uttryckssätt en människa använder då hon på riktigt skriver om sig själv för sig själv. I Boves fall betyder detta dock inte att språket eller skildringen offras för slarvigheten för att på så sätt skapa en känsla av genuina anteckningar, utan tvärtom är både de grammatikaliska och de narrativa konstruktionerna träffsäkert uppbyggda, som torrt åtstramande hud, lika kvävande som den verklighet de skildrar. Det verkligt exeptionella är friheten från alla anspråk. Boken är de facto hopplös (i betydelsen fri från sensmoral eller emotionalism). Bove har en magisk talang att lösgöra sig från sitt författarskap: genom att skriva fiktion skapar han sanning och utplånar därigenom sig själv. Äntligen är författaren död. I jämförelse med sina mera kända samtida franska författarbröder är han underbart frånvarande i sin egen text. Skillnaden mellan verklighet och fiktion försvinner, denna gång inte för att läsaren rycks med i boken, utan för att handlingen blir verklig. På detta sätt blir de mänskliga svagheter som framträder i boken allmänna, utan att författaren vill förhöja någon del av innehållet ovan dess prosaiska natur, och utan att han själv träder fram.

Bove skapar en mästerlig ”liten roman”, ett kammarspel där den djupaste sorg, ensamhet och bestörtning visas precis så enkelt, så brutalt som den enskilda människan oprocesserat kan se dem. Inte i onödan har paralleller på senare tid dragits till Ingmar Bergman.

Emmanuel Bove: En vinterdagbok. h:ström förlag 2008