Man måste veta var man kommer ifrån för att förstå vart man är på väg. Det räcker inte att stint stirra framåt, om vi blundar för det förflutna får vi aldrig klar sikt, och tyvärr är vår gemensamma historia full av svarta fläckar som vi inte talar om.

Det är där, i historiens skuggor, som den svenska författaren och journalisten Ola Larsmo hittar sina ämnen och berättelser. I sin förra bok, Djävulssonaten, tog han sig an andra världskrigets nordiska rasism i allmänhet och de högerextrema och antisemitiska tendenserna i Uppsala studentkår i synnerhet. I sin nya roman Jag vill inte tjäna har Ola Larsmo grävt vidare i sin hemstads fläckade historia och gripit tag i det stora antal ”offentliga kvinnor” som fanns i Uppsala under slutet av 1800-talet.
— Vi har alltså en stad där det på 1880-talet levde 18 000 personer, ungefär 9 000 var män, varav de flesta inte hade gott om pengar. Och på de här 9 000 männen fanns det kanske 300 prostituerade. Alla visste om det, men man talade aldrig om det. Sådant har alltid intresserat mig, säger Ola Larsmo, och tillägger att varje plats är sammansatt av många aspekter. Vi gör oss själva en otjänst om vi försöker ignorera de delar som kan vara jobbiga att kännas vid.

— Jag kan inte se annat än att det är nyttigt att prata om de här sakerna. Att vädra ut är inte bara en kliché. De här berättelserna säger något om oss i dag. Det är kanske många som skulle kalla mig vidskeplig, men jag är rätt säker på att det som hände för hundra år sedan har gett oss de ramar vi lever efter i dag. Precis som vi skapar ramar åt dem som ska leva här om ytterligare hundra år.

Studenter som torskar

Om andelen prostituerade i den stolta universitetsstaden var lika stor i dag skulle antalet överstiga 3 000. En både förbluffande och skrämmande tanke. Den stora målgruppen för koppleriet var de många studenter som fanns i staden för att lära sig att det är större att tänka rätt än att tänka fritt, för att låna orden från en slogan som pryder aulan i universitetets gamla huvudbyggnad. De prostituerade hämtades, då som nu, från samhällets mest utsatta grupper.

Prostitutionen var reglerad, vilket innebar att polis och läkarväsende tillsammans övervakade de offentliga kvinnorna som regelbundet måste infinna sig för undersökningar och förhör. På Stadsarkivet finns fortfarande stadsläkarens kortfattade och kalla protokoll bevarade, och det är där Ola Larsmo har hittat ingången till sin historia.
— Det fanns en fantastisk dubbelmoral på 1800-talet, både i det viktorianska England och det oskarianska Sverige. Människor gjorde stor skillnad på sina privata och offentliga liv, och den skillnaden blir särskilt tydlig i fråga om prostitutionen. Här har vi alltså läkare som hade som uppgift att inspektera de prostituerade och hålla överklassmännen rena från syfilis och andra obotliga sjukdomar.

De prostituerade undersöktes oftast i ett särskilt rum, avskilda från stadsläkarens andra patienter. Och på Akademiska sjukhuset, som var ett av Europas mest moderna, var hela fjärde våningen, som kallades Kurhuset, vigd åt behandling av könssjukdomar. Tjugofem procent av sängplatserna upptogs av döende syfilispatienter. De prostituerade blev sällan äldre är trettio år.

— Det var en djävulsk slaktmaskin. Den första frågan man ställer sig är: hur kändes det att som läkare sitta och administrera den här hycklerimaskinen som dödade unga flickor? Och den andra frågan är: vilka var kvinnorna? säger Ola Larsmo, som har ägnat ett drygt år till researcharbete.

Förutom polis- och läkarprotokoll och forskning har memoarer och vänböcker av och för bemärkta män visat sig vara användbara källor. En nostalgisk blinkning till det ”fria och vilda” livet under studietiden i Uppsala är inte ovanlig. Någon insikt om att ungdomens glädje innebar ett deltagande i en väldig apparat av institutionaliserat kvinno- och klassförtryck brukar där­emot inte framgå.

I Jag vill inte tjäna möter läsaren doktor Stig Ekeberg, extra ordinarie assistent till stadsläkaren och ansvarig för besiktningen av Uppsalas prostituerade, och den unga kvinnan Sara Kristina, som har hamnat på stadens största bordell. Romanen utspelas under en för doktor Ekeberg avgörande dag, där ett förlopp som sträcker sig över flera år faller in i texten som skivor av minnen. De bägge karaktärerna ser båda på sin respektive plats i maskineriet med en desillusionerad, snudd på uppgiven, skepsis. Och när deras vägar väl korsas ska det visa sig att mötet får stor betydelse.

Ola Larsmos text luktar starkt av smutsiga diken, kamfer och kropp, men i bakgrunden finns också en doft från de blommande kastanjeträden som hänger över Fyrisån, som löper genom stadens centrum, och en glimt som lovar samhällelig förändring. 1880-talet var inte bara misär. Den svenskspråkiga litteraturen radikaliserades och man började långsamt tala om saker som preventivmedel och fosterfördrivning.

— Man börjar ifrågasätta tystnadens diktatur och ytan spricker. Och man ska komma ihåg att vi också i dagens svartvita abortdebatt gärna glömmer gråzonerna. Vi befinner oss nog inte riktigt så långt ifrån det sena 1800-talet som vi kanske vill tro.