Hellre antyda än frossa i blod

Jag träffar Marianne Peltomaa på en eftermiddagstom förlagsredaktion. Hon skall snart gå på skolavslutning på Axxell City, där hon tillsammans med Åsa Stenwall-Albjerg hållit deckarskola. Författaren och läromedelschefen på Schildts förlag Peltomaa har i vår utkommit med sin tredje deckare.

– Jag föredrar begreppet kriminalroman. Talar man om deckare borde det strängt taget finnas en detektiv, fast folk säger deckare. Jag tycker om begreppet kriminalroman för att det innefattar ordet roman men med kriminal tematik.

På ett av omslagen till Peltomaas böcker står det kriminalroman. Inte på det tredje.

– Omslaget – av Anders Carpelan – med en blodig barnahand signalerar tydligt nog genren. Det tar också några böcker innan deckarkontraktet med läsarna är etablerat.

Peltomaa var en etablerad skönlitterär författare med flera romaner bakom sig när hon gled in i deckar­världen.

– Jag kom in i genren via romanen.

Deckargenren är en stark subkultur. Det finns en massa människor med stort kunnande som helt lever i den här kulturen.

För Peltomaa var steget till kriminalromanen ändå inte långt.

– Spänningselementet fanns som ett tydligt spår redan i mina tidigare romaner.

Samhällsengagemanget likaså, samhället som närvarande aktör finns i hela hennes författarskap.

– Människan är en kollektiv varelse, människan blir människa först i relationen till andra människor.

Många kriminalförfattare säger att de valt genren därför att den är tacksam om man vill skildra samhället. Typen av brott och kriminalitet speglar samhälle och tidsanda.

För Peltomaa var det några ovanliga vardagsiakttagelser som triggade igång den första kriminalromanen.

– Jag steg av Esbobussen och fick se ett par övergivna sandaler under en bänk, någon dag senare fanns det ett par övergivna promenadskor intill samma bänk. När jag sen ännu upptäckte ett par röda handskar på en damtoalett visste jag att här finns en historia jag måste berätta och jag förlåter mig aldrig om jag inte tar tillvara den. Författarkollegan Birgitta Boucht var på väg in på samma toalett och jag måste säga åt henne att du kommer att se något därinne som kunde bli en bok, men du måste avstå, för jag såg det först!

Detta var upptakten till Peltomaas första kriminalroman Inget ljus i tunneln.

För Peltomaa handlade det verkligen inte om att ”skriva ner sig” när hon började skriva deckare.

– Snarare tvärtom! Det finns otroligt höga krav i kriminalgenren. Baskunnandet, liksom förväntningarna är höga.

Hon tillstår att hon fabulerar en hel del gällande polisarbetet.

– Konsten är att ta reda på tillräckligt mycket fakta för att det skall vara trovärdigt. Avgörande fakta måste stämma, sen måste man lära sig att ta bort sånt som inte är relevant.

Hon är en skicklig skildrare av människan som social varelse, hur gruppen formar individen.

– Jag skriver inte gastkramande thrillers. Jag är mer intresserad av den psykologiska biten. Jag uppskattar väldigt mycket när läsare tycker om mina karaktärer.

– Jag är intresserad av våra roller och av hur mycket människan präglas av andra människor i sin omgivning. Människan är inte färdigt förutbestämd, man kan frigöra sig från sina roller. Jag vill kartlägga individers beroenden och bindningar. Man kan till exempel inte separera en familj från sitt sociala sammanhang.

Människan är fri att göra sina egna val – att bryta destruktiva familjemönster. Det är svårt, men det går.

I Flickan i trappan blir det uppenbart att man kan utöva makt genom det man inte gör eller genom att vara martyr.

– Människan vill inte alltid ta sig loss ur sina osunda bindningar. Friheten kan vara mer skrämmande.

Under intervjun börjar jag fundera om inte vissa författare är ovanligt klarsynta och skickliga att skildra människan som social varelse just för att de själva gjort en klassresa eller bytt social miljö.

– Det kanske ligger något i det … Det har funnits många byten, perspektivskiften i mitt liv. Det gäller att hitta balansen; att både anpassa sig till det nya sammanhanget och stå på sig.

Läsarens val

Den senaste romanen föddes då Peltomaa började notera notiser i tidningarna om små barn som irrade omkring på stan på nätterna då deras föräldrar satt på krogen. Polisen Vera Gröhn hittar en liten flicka i sin trappuppgång sent en kväll när hon kommer hem från jobbet. Här finns hela paletten av familjemisär: missbruk, våld, osunda bindningar. Romanen har också några otäcka skildringar av grovt sexualiserat våld.

Det talas ibland om deckaren som socialpornografi, ett frossande i våld och misär.

– Jag tvingades själv fundera en hel del på författarens moral och uppgift när jag började skriva. Jag gjorde ett moraliskt kontrakt med mig själv. Till exempel gällande mina ”adoptionsromaner”. De är inte självbiografiska, i motsats till vad många tror. Mina barns liv skall omöjligtvis gå att låna på bibliotek. Jag gillar inte att frossa i blodiga detaljer, men brotten behöver ju skildras, sen är det upp till läsaren att bestämma om man vill läsa eller inte.

– Det är den största utmaningen för mig som författare – att genom antydning föda en känsla av igenkännande. Att antyda mer än att frossa, men ibland kan jag efteråt fundera på hur i helvete jag kunde skriva så där.