Då Albertinums museibyggnad i Dresden, där Galerie Neue Meister är inhyst, har stängt på grund av en genomgående renovering bjuder Helsingfors stads museum i Mejlans på ett djärvt komprimerat smakprov ur den omfattande tyska samlingen. Under temat motstånd och melankoli avverkas tiden från Napoleonkrigen till tjugohundratal, två århundraden av tysk konstnärlig utveckling, på 60 målningar.

Risken för splittring och ofördelaktig rastlöshet är uppenbar, då en fysiskt liten utställning som denna har sammanställts utan striktare tematiska krav, men samtidigt har man gett besökaren fördelen att på ett spännande sätt få en snabb (visserligen grovt förenklad) översikt över en av Tyskland främsta konstsamlingar.

Den intressanta kategorin melankoli tar upp större delen av utställningen, och inleds storslaget om än aningen smaklöst av Caspar David Friedrichs romantiska överdrifter och Ludwig Richters majestätiska pastoraler. Dessa banar vägen för den tyska akademismen, personifierad av bl.a. Franz von Lenbachs målning av konstnären – Max und Mortiz-skaparen – Wilhelm Busch. Vackert, tekniskt, stundvis insiktsfullt och nyskapande, framför allt kraftfullt och i bästa fall gripande. Den ibland illa beryktade bildkonsten från det nittonde århundradet lever fortfarande genom sin enorma tyngd, det allvar den ursprungligen hade. Det är som om de omotiverade överdrifterna i både motiv och teknik blandat med de rafaelitiska kvinnopastischerna och fascinationen med den geniala människan, skapat sin egen konstsyn och följaktligen sitt eget uttryck, bortom allt det vettiga eller nödvändiga, bortom någon verklighet.

Då sekelskiftet närmar sig, skakar konsten av sig sina forna pretentioner och restriktioner. Motståndet kommer i den form som vår omgivande verklighet har. Det är både glädje- och fasansfullt, men ger oss bilder av något verkligt, avromantiserat. Uttryckssättet blir mer direkt, motiven bundna till världen. Konsten skapar tusenfaldigt nytt, mera än en utställning av denna storlek kan klara av. Delen med nittonhundratalskonst blir tyvärr osammanhängande och förhastad, även om ett par expressionistiska praktverk lyser som fyrar i mörkret. Men lugnet i de tidigare salarna förgår i den oöverskådliga mängd av uttryck som uppstår under det nya århundradet. Ju närmare vi kommer vår egen tid, desto mindre tycks vi urskilja nyanserna. Till slut står vi vid ytterdörren med enstaka minnen av detaljer ur målningarna, längtan tillbaka till något lysande färgval eller någon mästerlig skuggning.


Motstånd och melankoli, Konstmuseet Mejlans till 30.8.

Otso Harju

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.