För ungefär fyra år sedan började jag skriva på en bok som till slut blev kriminalromanen Ge mig dina ögon (Söderströms 2008). Det var en överraskande utveckling i mitt författarskap eftersom jag sedan 1980-talet hade varit fullt tillfreds med att hålla mig till diktsamlingar och litteraturvetenskapliga studier. Visserligen hade jag skrivit skönlitterär prosa – novellsamlingen Vargskallen (1991) – men det framstod för mig som en utflykt som inte skulle upprepas. Romanformen kände jag ingen dragning till och tanken på att skriva en kriminalroman hade, såvitt jag minns, aldrig kommit för mig.

Men så började den oberäkneliga kreativiteten dra mig i denna riktning. Då kände jag också ett behov av att reflektera över kriminalromanen som form.

Det är egentligen märkvärdigt att detektivromanen är så populär. Den drivs visserligen av en intrikat intrig, men denna kan enligt min mening väcka intresse endast om personerna förmår engagera mig. Varför skulle händelserna kännas spännande om jag inte alls bryr mig om de människor som upplever dem?

Då blir frågan vem jag identifierar mig med som läsare. Ett enkelt svar är att det är den person som berättarsynvinkeln följer, mestadels en eller flera detektiver eller en medhjälpare som Doktor Watson. Men nu handlar det inte om det, utan om den emotionella identifikationen. Bland de känslor som jag har för olika personer – vem kan jag verkligen känna för så att jag sugs in i brottens och utredningarnas värld? Djupast sett: vem blir jag när jag läser?

Helst skulle jag bli en av De Anhöriga, en människa som har lidit en smärtsam och förbryllande förlust och nu behöver se en förklaring utarbetas och ett straff utmätas. Från moralisk synvinkel är det där som jag borde stå: på de sörjandes sida. Jag borde vara en av dem som starkast kan förnimma mordets tragik, för det är ju fruktansvärt att en människa har blivit mördad.

Och jag försöker.

Men det är svårt. Författarna ger mig inte mycket stöd. Endast utifrån låter de mig se De Anhöriga, genom Detektiven: förvirrade, pliktskyldigt snyftande med en tårdränkt näsduk i handen, men mycket snart villiga att samla sig till ett vittnesmål. Ibland öppet likgiltiga eller hånfullt belåtna över att ”den jäveln fick vad han förtjänade”. Med handen på hjärtat kan jag inte påstå att jag som läsare smälter in bland de efterlevande och känner verklig sorg och bestörtning.

Vem blir jag då? Detektiven! Detta spelande sökarljus, denna oförtröttligt forskande intelligens, kan lätt suga in mig i bokens värld. Det gåtfulla mordet kittlar min nyfikenhet och Detektivens resonemang blir mina egna. Min hjärna förstärks av vår växelverkan, liksom mina praktiska möjligheter utvidgas då medarbetarna samlar och sakkunnigt analyserar spåren.

Motståndet är hårt, villospåren många, Mördaren är slug. Men vårt gemensamma arbete, Detektivens och mitt, leder till en lösning som också är en förlösning: hjärnans febrila gestaltsökande får vila i sanningens äntligen uppenbarade gestalt. Tillsammans med Detektiven är jag nästan Gud som återupprättar den världsordning som mördaren har dristat sig att rubba. Det stora ögat ser allt och låter rättvisan råda.

Men varför har jag hela tiden under läsningen känt en sådan spänning och molande oro? Jag vet ju att förlösningen närmar sig. Bläddrande med högra handens fingrar kan jag mäta hur länge den kommer att dröja: när det är tjugo sidor kvar börjar den definitivt stiga fram. Som Detektiven borde jag i detta läge känna mig lugn och full av tillförsikt. Jag besitter ju det överlägsna skarpsinnet och dessutom vet jag att spelets regler redan från början har skrivits till min fördel. Gåtan kommer helt visst att lösas. Varifrån kommer då min oro?

Från Mördaren. För honom eller henne står allting på spel: den dyra friheten – eller det vedervärdiga fängelset. Familjens tillgivenhet, vännernas respekt – eller en allmän avsky och en kvävande livslång skam. Mördaren har sannerligen anledning att oroa sig och jag inser nu att det är den människans spänning som jag känner under läsningen. Munnen är torr och händerna svettiga. Pulsen bultar, andningen tätnar, men jag anstränger mig för att verka oberörd. Ingen får avslöja mig, ingen som ser mig hålla i boken får varsna min oro. Ja, så är det: jag känner medan jag läser att jag är den som jagas, den som alla vänder sig mot. Jag vet inte vem han är, vem hon är, men jag bor i samma skinn, överskuggad av samma hot. Medan jag till det yttre ser bokens värld genom Detektiven lever jag i mitt inre hos Mördaren.

Men i så fall: varför bjuder upplösningen en så ljuv befrielse, om jag en gång är den skyldige? Visst skänker det en stor lättnad att inte längre bli jagad och att få lätta på det sprängande inre trycket genom en bekännelse. Jag som genom mitt brott länge har varit totalt isolerad återförenar mig med mänskligheten då jag berättar sanningen och kanske rentav får förståelse för de skäl som drev mig till dådet.

Likväl måste det väga mycket tyngre att det som jag har fruktat nu har inträffat. Straffets länge svävande åskmoln har lägrat sig över mig som ett evigt mörker. Det enda som jag har kvar i livet är fängelsets förnedring, ett utsatt liv bland våldsamma yrkesbrottslingar. Hur kan jag då som läsare sitta leende och förnöjd över mordgåtans utsökta lösning? Jag är nog inte Mördaren trots allt.

Då finns det bara en kraft kvar. Den tvekar jag att peka ut fastän jag nu kan känna hur den drar mig in i böckerna. Kan detta verkligen stämma?

Ja. Ju mer jag rannsakar min läsupplevelse desto tydligare ser jag det sugande svarta hålet i dess kärna. Jag är Offret. I hemlighet har jag hela tiden varit den som dödades.

Det förklarar min oro under läsningen: djupast sett begrundar jag min egen död. Det förklarar också förnöjelsen i slutet, när alla bitar finner sin plats. Min död har inte upphävts – det kan jag inte vänta mig – men den har satts in i en helhet. Då gör det inte så mycket att denna helhet präglas av hat och våld, för åtminstone övervinner den meningslösheten i ett likgiltigt universum. På bårhusets kalla metallskiva ligger min kropp orörlig och det är oåterkalleligt. Men berättandet har fogat in mig i livets stora nätverk av förklaringar och mänskliga motiv.

Det är en vanlig uppfattning att detektivromanen fyller en samhällsbevarande funktion. Brottslingar kan bryta mot samhällets regler, till och med dess yttersta förbud, genom att ta en människas liv. Emellertid erbjuder deckaren enligt detta synsätt också trygghet genom att den ställer de skyldiga till svars och återupprättar den hotade samhällsordningen.

Detta är en riktig tolkning såtillvida att genren helt tydligt inscenerar en läkningsprocess; den öppnar ett sår och låter det helas till slut. Men som jag nu förstår det utgör min egen dödsmedvetenhet detta sår som brutalt fläks upp och sedan långsamt slutes.

I min debutroman Ge mig dina ögon får läsaren mycket mer än vanligt lära känna några mordoffer inifrån, som tänkande och kännande människor mitt i sina liv. När jag skrev boken såg jag det som en protest mot deckargenrens ofta nonchalanta behandling av offrens liv som föga mer än knippen av potentiella ledtrådar. Bland annat därför ville jag ge min bok den lite avvikande genrebeteckningen ”brottsroman”.

Nu undrar jag om jag genom denna inriktning också omedvetet ville accentuera den emotionella identifikation med offren som jag senare har kommit på spåren. Bland sina många funktioner har ju litteraturen också denna: som människor vet vi att vi skall dö – läsande och skrivande bereder vi oss på det.

Därmed intar brottsromanen en viktig plats bland de litterära genrerna. Kanske det trots allt inte är så märkvärdigt att en författare först skriver existentiellt orienterad lyrik – och sedan även börjar berätta om mord och mordutredning.