I denna tillvaro finner vi en måndag huvudpersonen, unga Walter Fendrich, med vilken vi följer med en kort men samtidigt nästan ändlöst lång dag, från morgonen med brevet där han blir ombedd att möta dottern till sin forna lärare, till den såväl huvudpersonen som läsaren överrumplande förälskelse som kommer att bestämma riktningen i två människoliv. Böll skriver på ett slags simpelt poetiskt, alltid verklighetstroget språk, ger upplevelsen dess skönhet och fulhet, tiden dess subjektiva korthet eller oändlighet. Med ett snabbt fängslande och intimt grepp drar författaren in oss i en atmostfär som präglas av framtidens kamp med det förflutna, utan att han för den skull behöver slösa med ord eller formuleringar. Det monotona i livet, längtan efter stabilitet som har slagit över i ett desperat sniket beroende av arbete och lön, på bekostnad av vänskap, kärlek, eller några som helst ärliga känslor, lindar in läsaren i sitt industriella töcken. Då uppvaknandet sker i form av en ohanterlig kärlek, drivs den unge Walter in i ett rus som ger honom möjligheten att se sin värld som den är. Den vackra, tystlåtet melankoliska Hedwig blir den mening som det produktionsinriktade samhället har glömt. Hennes blygsamhet, en slags maskerad integritet och dragning till honom blir som en underförstådd beskrivning av tiden och dess syn på förhållandet mellan man och kvinna.

Det yttre skeendet är genomgående minimalt, och vikten av det förminskas slutgiltigt efter mötet med den unga kvinnan. Bölls skickliga hantering av stilistiska nivåer – med sporadiskt strödda snillrika metaforer och ordkonstruktioner – gör att läsaren dras med i suget, och boken drivs mot slutet, början av något annat, med hjälp av en sällan skådad litterär och emotionell dragningskraft.

Utan att någonsin tränga på oss sin uppfattning, omprövar författaren våra dagliga värderingar.