Oscar Rossi har otaliga medhjälpare i sin nya bok – han lånar, stjäl och förvränger i industriell skala. Detta är kollektiv, engagerande och demokratisk dikt.

Ett språkskval av sirap. Ytspänningen här liknar en intellektuell reservation, men en reservation som understundom brister ut i händelser. One-liners, two-liners, three-liners som verkligen rör vid mina ögon, som stenskott. Kanske som ett in- och utvänt vakuum av skratt och språkliga artefakter.

Redan det inledande textstycket är att likna vid en bruksanvisning/förklaring till samlingen/textdokumentet. Ett sjok av potentiella ämnen för texten radas upp: tristessen, småborgarnas anti-liv och värdeförskingringen i överflödssamhället, konstens syn på sig själv som medicin et cetera. ”Våld mot barn är ett särskilt starkt motiv. O, detta går helt enkelt inte.” Nog går det. Om allt går det att skriva, men knappast återfinns dessa motiv när texten väl tar fart. Snarare en löslig grupp av resenärer, ämnesavvikelser, kontextlöshet och motsättningar. ”Språkforsling. Brasklappar. Avlat. – Dikt? Nej, det är lite väl tricky.”

”Denna lösliga grupp av resenärer”. Rossi lånar, stjäl och förvränger i industriell skala. Som egentligen vilken författare som helst har Rossi otaliga medhjälpare när han skriver sin text, osynliga som synliga. Ibland skrivs de ut, ibland inte. Här återfinns allt från uttalanden av ”Anders” på allmänna galleriet till sångtexter av Michael Jackson och Leonard Cohen till Wittgenstein och Goethe. Mest passande för diktsamlingen är ändå det första citatet av Jalal al-din Rumi ”Jag är inte jag, du är inte du, och inte heller är du jag. Men ändå är jag jag och du är du och du är jag.” Det heter att ”accentueringarna får texten att vackla” men även antiteser kan här förenas. Snarare än att vackla får de texten att vibrera, skaka. Korrespondensen dem emellan vittnar om Rossis existens. Ibland är väl Rossi en vattenlöpare på denna textuella ytspänning. Gäckande som få. Ibland själv den själva kraften, riktad inåt mot språket.

Varför poesi?

Men är det då detta som är poesi? Vad är Poesi? Varför finns dikten? När Rossi nyligen intervjuades av Katarina Gäddnäs i den tidning du nu läser hade han ingen aning, men just därför är dikten intressant. Om prosa är arkitektur kanske poesi är skulptur? Form som strävar efter att uttrycka något bortom funktion och innehåll? Så går resonemanget. Och just så vill jag säga att Rossis dikt fungerar. En frånvaro av centrum men ändå en kontur. Allt vad ett ord ändå är. Textens ytspänning är såklart även form, ett skal. ”Den perfekta formuleringen. Äggen i munnen.” Än mer perfekt när en spricka uppstår och en smak tränger ut på tungan och stiger upp i huvudet. Kanske dikten förstår Rossi bättre än Rossi förstår dikten?

Vid läsningen är det omöjligt att frångå frågeställningar om diktens verksamhet. Om Funny. Det vi vet om Jones är att Brown kan man på Söderströms hemsida läsa att Rossi leker. Helt visst gör han det men ingalunda är detta bara lek med ord och form, ingen stelnad vantro. Snarare en livskraftig och ådrig hybrid av materialism, skär poesi och diskussion. Högprimitiva mänskliga handlingsmönster och tankar. Analogier som befruktas och befruktar. Fragmenten talar med varandra och det hela framstår stundvis som en associativ metatext. Helt klart finns här en intensitet, en meningslöshetens bro till det meningsfulla. En pluralistisk spricka. Orden är handlingar. Dikten inte lineärt begriplig enligt schemat avsändare-mottagare.

Rossi skriver ”Ni kommer att försvinna exakt när samtalet inte längre behagar.” Kanske det, tänker jag, efter att några sidor tidigare läst: ”… kan man alternativt säga att det att folk ogärna gör sig omaket att ägna sig åt poesi bevisar att det inte är kris i poesin utan snarare att det är kris i befolkningen, och att det inte beror på att poeterna inte tagit tillräckligt mycket hänsyn till folket, utan att kulturpolitikerna inte har gjort det? Kan man vara så här 60-talistisk?” Men nä, jag lämnar inte den här diktsamlingen. Detta är en kollektiv, engagerande och demokratisk dikt. Upplägget till trots undermineras inte dikten av sin förutsättning. Här krävs medskapande. Meningen är att vi ska reagera. Alla är vi tillsammans i detta.

Ibland förs tankarna till Lars Mikael Raattamaas brusande samplingsfetischism. När Raattamaa i Mallamerik, mallammer, malameri, amerik, mallameka, merrikka skriver ”nästan vilka meningar som helst passar in” skriver Rossi om ”frasernas utbytbarhet”. Men Rossi är ändå mer intressant. Den muterade kommunikationen är här inte enbart muterad, utan även positivt smittsam. Kommunikation är något som formas genom felkopplingar i hjärnan.

Om boken kan på Söderströms hemsida även läsas att det rör sig om en sann berättelse om identitetsförlust, sentimentalitet av andra graden et cetera. Detta är alltså inte fiktion. Rossi skriver: ”Jag har alltid varit en biktstol.” Men även: ”Ett pronomen kan appliceras på vem som helst.” Och slutligen citeras så Johan Jönson: ”Ordet ’jag’, de säger det alltid, i alla situationer … Går det att bota?” Det är väl meningen att man ska skratta? Poesin är vår egen medeltid, nedärvd i språket.


Oscar Rossi: Funny. Det vi vet om Jones är att Brown. Söderströms/ Pequod Press 2009.

Andreas Andersson

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.