Vilka är det då som borde höja rösten och bemöta den sluga, men effektiva retoriken hos våra framgångsrika populistpolitiker? Just det, våra folkvalda och media. I den medialiserade värld vi lever i är det dessa två samhällsinstitutioner – som lever i ett oskiljaktigt symbiotiskt, men officiellt oregistrerat parförhållande – som man förväntar sig skulle ta tjuren vid hornen och diskutera problematiken. Huvudet i sanden-strategin fungerar ett tag, men på längre sikt måste skrämselpropagandan tas på allvar och mötas med sakliga argument.

Att gå igenom vad riksdag och regering gjort är snabbt överstökat. Ordförandena för riksdagspartierna författade – under ledning av SFP – en deklaration mot rasism under EU-valet (vad händer sedan?). Sin kvasirebelliska vana trogen lät sannfinländarnas Timo Soini sig inte dikteras och vann därmed återigen några lättförtjänta politiska poäng i form av spaltutrymme. Media ville eller kunde inte gå till botten med varför Soini ställer sig utanför. Istället vi fick läsa om munhuggandet mellan honom och Stefan Wallin.

President-trekant

Finlands tre presidenter sammanstrålade under våren för att diskutera aktuella frågor. Som bekant är Tarja Halonen och Martti Ahtisaari två väldigt olika socialdemokrater. Enligt medias rapporter går uppfattningarna också grovt isär vad gäller migrationen. Ahtisaari ville gärna betona arbetskraftsinvandringen som utgångspunkt för all invandring. Halonens uppfattning är den diametralt motsatta. Vi måste komma ihåg att det är människor som flyttar in i vårt land, sa hon. Med det ville presidenten eventuellt ha sagt att man inte ska importera arbetskraft, nyttovarelser. Vi behöver säkert arbetskraft, men att behandla de nyinflyttade som om de inte vore något annat en kugge i ett väloljat maskineri är att begå ett grovt misstag. Media orkade inte haka på, trots att det som sades var kanske just det en president förväntas göra: föra en debatt om värderingarna i vårt samhälle.

Att det är endast president Tarja Halonen som vågat knysta om synen på invandraren ger en sorglig bild av vårt demokratiska tillstånd.

Elakt kan man tänka att hon inte har så mycket att förlora: snart är mandatperioden över och hon kan dra sig tillbaka och göra vad hon vill. Då kan man säga vad man vill, till och med vad man tänker.

Ministrar för invandrare

Det våra politiker hittills alltså orkat orda om är arbetskraftsinvandringen.

Det är den dogm som vilket parti som helst från vänster till höger lever efter: Finland behöver flitiga invandrare, sådana som kan göra rätt för sig. Sådana som kan språket (Felfritt! Utan någon som helst brytning!) och helst skall de väl vara vithyade också, helst experter. Inte halta eller lytta, insjuknade i någon märklig depression framkallad av något obegripligt krig på andra sidan planeten. Skulle vi kunna få några tjog friska, starka människor i sina bästa år som är villiga att arbeta dagarna i ända för några hundralappar?!

Det är ju inte många månader sedan minister efter minister satte pannan i djupa veck och stirrade stint in i tv-kamerorna och sade att tar vi inte in fler invandrare blir det en katastrof! Vem ska lägga om liggsåren på våra gamlingar, moppa rent i skolkorridorerna? Hela vårt välfärdssamhälle var satt på spel. Det var precis innan ekonomin fick motorstopp och tvärnitade i högsta hastighet. Talet om arbetskraftsinvandring ebbade ut lika snabbt som börserna föll. Sedan dess har det varit medvind för de invandrarfientliga krafterna. De har äntrat scenen och trumpetar på utan att bli ifrågasatta på riktigt. Vi tar några exempel på medias bevakning av stadsfullmäktigeledamoten Jussi Halla-aho i Helsingfors.

Propellerhattarna

”Ajankohtainen kakkonen” (TV2 28.2.2009) låter den invandrarfientliga medborgarrörelsen ”Hommaforums” företrädare Halla-aho och hans kumpaner sitta och sörpla på sitt kaffe, snacka på. Slinka undan med svaren, vilket inte är svårt, för de kritiska frågorna uteblir.

Reportern är inte sen med att använda Soinis benämning på Halla-aho och hans bröder: ”propellerhattar”. Det låter som att vi har att göra med någon sorts tokroliga figurer som vi kan antingen skratta med eller skratta åt. Effekten är densamma. Här har vi att göra med några djärva individer som dessutom företräder en inte helt liten skara helt vanliga finländare, får vi höra reportern säga. Vi ser en rad människor skriva på listan som ska föra Halla-aho till Bryssel. Solen lyser och människorna strömmar till. Rena karnevalstämningen. Dessa finländare välkomnar med öppna armar den nya, fräscha vind som Halla-aho och Soini sägs föra med sig i den annars så unkna och konsensusmarinerade politiken.

I medieprogrammet ”Pressiklubi” (TV2 6.2.2009) sopar Halla-aho golvet rent.

Ingen av de tre garvade journalisterna i studion lyckas föra en sakdebatt. Istället talas det bland annat om att Halla-aho skulle vara förföljd. Intervjupersonen slänger ut det ena köttbenet efter det andra, talar i mer eller mindre förtäckta, men ändå rasistiska, ordalag om invandrarna. Intervjuarna försöker kontra, men till slut vet tittaren inte vad själva debatten handlar om. Kanske var det inte heller meningen att tala om saken – vad ett mångkulturellt samhälle egentligen innebär – i just det här programmet.

Fyrans ”B-studio” (TV4 19.12.2008) gör ett reportage om Jussi Halla-aho. Liknar mest ett hemmahos-inslag där vi får dels hälsa på i hans arbetsrum i Eira och kika vad på vad mannen har i sin plånbok. Samt höra enordiga svar på korta revolverfrågor om vad han är bra på, vad som driver honom. Kanske det inte heller i det här programmet var meningen att ställa de olustiga frågorna.

Journalistlättja

Kanske jag har lyckats se på fel program, eller missat en hel rad kritiska mediedebatter. Eller så är det just så illa som det verkar.

Problemet är inte Halla-aho eller hans propellerbröder. Problemet är inte det fria ordets fria debatt. Inte heller att populisterna mässar på. Problemet är vad media gör och inte gör.

Att framställa de populistiska politikerna som frifräsande lustigkurrar, att i artikel efter artikel ge utrymme åt Timo Soinis välartikulerade punch-lines är något som media har orsak att begrunda. Att låta stereotypifierande och rent rasistiska påståenden stå oemotsagda är det samma som att glömma vad det journalistiska uppdraget till syvende och sist går ut på: att försvara demokratin och granska makten.

Effekten av den typen av journalistik där politiker får gaffla på utan att bli på riktigt ifrågasatta och kritiskt granskade kan ha oanade följder. Inga av våra parlamentariker eller lokalpolitiker behöver framställas som mysfarbröder- eller tanter. Mer än eventuellt i den gula pressen.

Såväl dessa populistiska figurer som de övriga partierna ska upp till bevis. Förklara vad de menar med det mångkulturella samhället, med arbetskraftsinvandringen.

Det symbiotiska förhållandet mellan media och våra beslutsfattare borde lösas upp och media borde få en mer självständig framförhållning.

Så: Tala, det är så mörkt! Någon mer än Halonen borde ha viljan och modet att ställa sig upp och tala om invandrare som också något annat än arbetskraft, eller som ett hot mot vår trygghet. Annars sitter vi där om ett par år och undrar hur det kunde gå så fel. Att vi faktiskt får se bilar som sprängs och affärsfönster som krossas.

Så tala, för det är så mörkt!