Bilden av de finlandssvenska författarna som eviga outsiders, på gott och ont, upprepas i 00TAL:s temanummer om finlandssvensk litteratur – och lite bildkonst. Men finlandssvenskarna blir också föremål för avund: här skrivs de stora samtidsromanerna som man efterlyser i Sverige, och vår offentlighet är inte lika ”kommersialiserad och trendigt medialiserad som den svenska, författarna blir inte lika hetsade av dem som ska tjäna pengar på deras böcker och personligheter”, som chefredaktör Madeleine Grive skriver i sin ledare.

Jag gissar att temanumret har mött större intresse bland de finländska läsarna än de svenska. För att människor i allmänhet gillar att läsa om sig själv, och kanske vi finlandssvenskar i synnerhet, då någon äntligen märker oss. Och för att svenskarna kanske inte är så värst intresserade, också i den säljande undertexten på omslaget lyfts de svenska skribenterna fram i stället för föremålen för artiklarna: ”Ann Jäderlund, Anna-Karin Palm och Arne Johnsson om sina finlandssvenska kollegor”.

Utifrånperspektivet har både för- och nackdelar. Ett flertal författare presenteras på ett väldigt snävt utrymme, vilket ger lite åt den läsare som känner till dem från förut. Men här finns också övergripande texter och Monika Fagerholm, Kjell Westö och Tua Forsström presenteras mer grundligt. Här har den rikssvenska tidskriftsredaktionen gjort ett behändigt litet paket, där de svenskar som orkar ta sig igenom – och vi som inte följt den finlandssvenska litteraturen i decennier – kan få en klar översiktsbild av det litterära fältet.

Folk är kanske också lite frispråkigare när de för en gångs skull befinner sig utanför de kretsar där alla känner alla och allt tas personligt.

Ingen finlandssvensk journalist har mig veterligen ringt och bett Westö om en kommentar till vårens diskussioner om Svenskfinlands identiteter, kulturliv och fondpengar. Och har någon gjort det har han antagligen lagt på efter att ha frågat varför i all världen han skulle vilja göra det. Men när frågan kommer från rikssvenskt håll sätter sig Westö snällt ner och gör sitt bästa för att sammanfatta en spretig härva av åsikter och fenomen, och visst har han ju synpunkter på det hela också. ” … ärligt talat så har jag alltid vantrivts i det litterära livet, med all statuskamp och alla positioneringar”. ”Det finlandssvenska samhället är inne i en defaistisk period där vi sitter och vantrivs och tror att vi kommer att försvinna, att finnarna hatar oss, typ.” ”Jag har ägnat hela mitt yrkesliv åt att bygga broar mellan det svenska i Finland och det finska i Finland, och jag blir alldeles förtvivlad av den här inställningen, att de svenskspråkiga i Finland är någon slags egen stam som ska leva helt åtskild från det finska.”

Bland dem som lyfts fram i kortare format finns de unga kvinnorna, alternativt de unga österbottniska kvinnorna, som skymtar i olika konstellationer i många av texterna, inte minst i Trygve Söderlings essä om geografin i litteraturen och litteraturen i geografin. De nämns här och var, i ytterst positiva ordalag, dessvärre utan att läsaren får en tydlig bild av någon.

En slutsats läsaren kan dra är att framtiden finns i de unga kvinnliga författarna från Österbotten.

00Tal nr 29/2009. Kan beställas på www.00tal.com