Hur ser studie- och arbetssituationen ut för de unga i höst? Jag tänker på dem som gått ut grundskolan. Har de alla hittat en studieplats inom andra stadiet? Eller skall de som 16-åringar ta steget ut och välja alternativ två – arbetslivet? Till de svenskspråkiga gymnasierna i Helsingfors ansökte sammanlagt 466 elever, av dessa fick 387 en studieplats. I detta fall har de svenskspråkiga unga större möjligheter, dock talas det om sammanlagt ca 4 000 som står utan studieplats i hela Finland. Genom den kompletterande ansökan i juli 2009 fick de som blivit utan studieplats, en ny chans. Både stadens och tredje sektorns lågtröskelverksamheter hjälper och handleder unga att komma vidare under höstens månader. Utöver gymnasierna finns den yrkesinriktade utbildningen, studier på folkhögskola eller verkstad som övriga alternativ.

Vad som krävs från den ungas sida, är initiativförmåga och aktivitet – och vi har uppnått optimal empowerment. Det samma gäller på arbetsmarknaden. Vare sig du studerar eller arbetar, har du inlett en etableringsprocess där syftet är att bli ekonomiskt aktiv för samhället.

Om du väljer alternativ två uppstår frågan hur en 16 år gammal person med grundskolekunskaper i bakfickan och de allt högre utbildningskraven går ihop. Vilken arbetsgivare står där med öppna armar och välkomnar den unga till sitt företag eller sin organisation? Eftersom anställning av ny personal för med sig en viss osäkerhetsfaktor, finns en generell risk att de yngsta hamnar sist i kön.

Förlängd läroplikt?

En förlängd läroplikt har diskuterats. Senast var det vänsterförbundets Paavo Arhinmäki som yttrade sig om en läroplikt, som skulle gälla tills man är 18 år, eller myndig enligt lagen. På så sätt kunde man, enligt Arhinmäki, förhindra eventuell marginalisering av unga. Fortfarande vore det möjligt att välja mellan gymnasium, yrkesskola eller läroavtal.

Många sätter sig på tvären. Man hjälper inte dem som befinner sig i riskzonen för marginalisering genom påtvingade studier i ytterligare tre år. Vad de behöver är stöd, motivation och någon som sporrar dem. Enligt Utbildningsstyrelsen handlar det om onödiga åtgärder, då 96 procent av de unga frivilligt går vidare efter den nuvarande grundskolan. Således har vi 4 procent som blir liggande på sofflocket.

Procenten ökar senare i och med andelen unga som hoppar av inledda studier. Vi förstår att detta leder till spöksiffror vad gäller synliga och osynliga unga, som figurerar i statistiken. Tyvärr är de nya osynliga inte heller de som självmant söker hjälp och handledning för att komma vidare med sin situation. Känslor av misslyckande och skam bidrar till isolering. Och här ligger grunden till ett stort hot och problem. De osynliga barnen – de som står närmast marginalen. Hur får vi tag i dessa? Och hur håller vi ett stadigt grepp om dem?

Många uppsökande initiativ har tacksamt skapats för att förebygga fenomenet. Men den eviga frågan lyder: räcker det? Som fältarbetare bör du för det första nå dessa individer, utreda orsakerna till den personliga livssituationen, upprätthålla en regelbunden och uppbyggande kontakt till den unga. Hur kan samhället i övrigt stöda denna individ? En del svar finns givetvis, men alla är inte hållbara.

En viktig förutsättning för att undgå utslagning, är ett fungerande socialt nätverk. De unga vars utgångspunkt är missgynnade familjeförhållanden med föräldrar som inte är etablerade i samhället, sitter i en ytterligare försvagad position. Har vi inom ungdomssektorn resurser att bygga upp sociala nätverk från scratch?

Då vi nu sitter mitt i recessionens tider, är det ett faktum att arbetslösheten bland unga ökar. Tankarna flyr oreflekterat tillbaka till den ekonomiska krisen i början av 1990-talet. Kan vi dra paralleller här? Har vår socialpolitik utvecklats under dessa tio år – och på vilket sätt? Enligt arbetsministeriets uppgifter hade vi i juni 2009 över 40 000 unga arbetslösa i åldern 15–24 år. Under hösten lär situationen utvecklas mot det sämre.

Hela diskussionen kring inaktivitet och vägen mot marginalisering är paradoxal, då de involverade generationerna tenderar ha olika åsikter om hur det hela ligger till. Att unga tar längre tid på sig att etablera sig, kan av de tidigare generationerna tolkas som början på en utslagningsprocess, medan de unga ser detta som ett centralt steg i den moderna typen av etablering.

Dock tyder forskning fortfarande på att unga, precis som äldre, upplever studier, arbete och karriär som en viktig del av den personliga utvecklingen. Kan den moderna socialpolitiken ha förståelse för detta? Och hur är det med arbetsgivarna, som i sin tur kan tolka de unga arbetssökandes livsstil som oambitiös.

Är ungas inaktivitet slutligen ett problem – och för vem? Om ekonomisk inaktivitet handlar om den nya etableringsprocessen, handlar det kanske om postmoderna värderingar. Är detta godkännbart och har vårt samhälle kapacitet att fungera enligt denna livsstil? Vem har svaret? Kanske den nordiska välfärdsmodellen?