Turkiska regeringen vill nu lösa den kurdiska frågan. Signalerna från president Abdullah Gül och premiärminister Recep Tayyip Erdogan är klara: något ska hända. Man talar också om det ”kurdiska initiativet” som en ”demokratiseringsreform”.

Också turkiska kurder har kallat sitt område för Kurdistan, ett namn som numera är etablerat för det autonoma kurdiska området i Irak. Namnet har i Turkiet bara kunnat användas i underjordiska sammanhang, myndigheterna har tolkat det som ett utslag av separatism, ett försök att dela landet.

Sydöstra Turkiet har varit ett u-land inom ett land på väg att bli ett i-land. Turkarna har sett regionen som ett underutvecklat område med underutvecklade invånare, och hittills har man i stort sett undvikit att göra något åt saken – undantaget är GAP-projektet för att förbättra infrastrukturen.

Däremot har man hittills hållit fast vid uppfattningen att kurdernas ”efterblivenhet” är ett resultat av deras kultur och att lösningen är att göra kurderna språkligt och kulturellt till turkar. Att tala kurdiska har varit förbjudet i officiella och halvofficiella sammanhang.

När Mustafa Kemal, senare kallad Atatürk, turkarnas fader, bildade Turkiet av resterna av det osmanska riket, ville han skapa en nationellt enhetlig och sekulariserad stat. Hans efterföljare har fortsatt på den linjen och t.ex. regelbundet förbjudit kurdiska och muslimska partier.

För 25 år sedan inledde kurdiska arbetarpartiet, PKK, en väpnad revolt, som bara förvärrade kurdernas situation. Striderna och den statliga repressionen har krävt 40 000 dödsoffer, en majoritet av dem har varit kurder. Detta krig har lett till att många betraktar kurderna överlag som terrorister.

Kurderna är mera traditionella än turkarna, och detta gäller också den muslimska tron. Även detta har stärkt den sekulära kemalistiska elitens misstro mot dem.

Att förändra dessa fördomar kommer att ta lång tid, men det är en nödvändig process för att hela landet. Samtidigt måste den klankultur med hedersmord och blodshämnd förändras som fortfarande spelar en stor roll på den kurdiska landsbygden.

Hedersmassmord?

I maj dödades i byn Zangirt i provinsen Mardin i turkiska Kurdistan 44 deltagare i en förlovningsfest av nära släktingar. Massakern väckte en debatt om klankulturen, men också om systemet med byvakter.

Åtta maskerade män trängde in i den förre byäldsten Cemil Celebis hus där man firade förlovningen mellan hans 20-åriga dotter Sevgi och hennes kusin från Diyarbakir.

Förövarna tillhörde en gren av släkten Celebi som hamnat i konflikt med tre andra grenar av släkten – det rörde sig om fyra bröder. Förövarnas huvudman Abdülkadir Celebi sade att hans familj velat att en av hans söner skulle få gifta sig med Sevgi. Ett annat motiv uppges ha varit en tvist om jord. Byn är en av dem som tömdes av armén i slutet av 1980-talet när kriget mot PKK intensifierades. I stället lät man familjerna Celebi bosätta sig i byn som byvakter – de hade tidigare varit herdar i bergen. Abdülkadirs familj ansåg att den fick en för liten andel av markerna.

Massakern har kallats ”hedersmassmord”, som om det skulle röra sig om en omplantering av den urgamla kulturen med blodsfejder och hedersmord till den moderna världen och dess skolmassakrer. En del element visar en klar anknytning till den gamla hederskulturen och till blodshämndstänkandet.

– Vi beslöt att utplåna alla familjer där. Vi skulle också döda dem som inte då befann sig i byn. Om vi inte dödade alla, också kvinnor och barn, skulle de i framtiden ha dödat någon av oss och det skulle ha uppstått en blodsfejd, uppges Abdülkadir Celebi ha förklarat.

”Heder är ett mycket viktigt begrepp i regionen och det är mycket svårt att förändra traditionerna som anknyter till hedern. De är en mycket stark del av detta samhälle”, har sociologen Mazhar Bagli i Diyarbakir kommenterat.

En central del i detta tänkande är att kvinnorna i familjen är familjeöverhuvudets egendom, så att det är han som hittar lämpliga partner för sina döttrar – då utgår han från vilka familjer det är lämpligt att liera sig med. För att denna egendom skulle bevara sitt värde krävs kyskhet.

Dessa drag är inte knutna till någon speciell religion, utan är snarare rester av seder som rådde före de stora religionernas tid. I moderna samhällen är dessa drag huvudsakligen historia, men blodshämnd förekommer ännu bland våra romer. I Turkiet avskaffades först år 2005 den lagparagraf som möjliggjorde mildare straff för hedersmord. Detta har lett till att de kvinnor som anses ha kränkt sin familjs heder numera ofta tvingas begå självmord i stället för att bli dödade. Fortfarande sker omkring 300 hedersmord varje år i Turkiet.

Trycket kommer från omgivningen, det framgår av rapporten om en man i Diyarbakir som lyckades rädda sin 18-åriga dotter som bortrövats av ett gäng som tvingade henne till prostitution. Efter mer än sex månader lyckades hon undkomma och ringde sin far som hämtade hem henne från Ankara. Efter detta terroriserades familjen av gängmedlemmar som krävde att få tillbaka flickan. Men inte nog med det, många i omgivningen ansåg att fadern borde ha dödat flickan eftersom hon kränkt familjens ära genom att bli kränkt, och de vände honom ryggen. ”Min dotter gick inte med dem frivilligt. Varför skulle jag döda henne? har fadern frågat, men det argumentet biter inte i den miljön.

Förnekandet av kurderna

Professor Mazhar Bagli har nyligen gjort en undersökning om hedersmord som visar hur inrotad den traditionen ännu är. Hans grupp intervjuade 190 män som dömts för hedersmord och av dem svarade 47 procent att de inte ångrade det de gjort och 46 procent sade att deras omgivning reagerat positivt på deras dåd. 41 procent skulle göra samma sak på nytt om en liknande situation uppstod.

Enligt Bagli motiveras hedersmorden för det mesta på samma sätt: ”I alla östliga samhällen är begreppet heder knutet till kvinnans kropp. När denna kränks anses kvinnorna inte längre förtjäna att leva.” Han ser massakern som ett tecken på hur de traditionella strukturerna på ett farligt sätt hamnat ur balans genom byvaktssystemet som beväpnat män utan militär utbildning och vanligen mycket kort civil utbildning. ”Staten ger dessa män vapen och de blir starkare. Den obeväpnade allmänheten förblir däremot svag.”

Sociologen Ismail Besikci, som ägnat sitt liv åt studier av kurderna och som fått 32 av sina böcker förbjudna och suttit 17 år i fängelse för dem, har konstaterat att det som hände i Zangirt inte kan förklaras med bara en orsak:

”Detta barbariska dåd kan inte förklaras enbart med den feodala strukturen, enbart med traditionen, enbart med byvaktssystemet, enbart med okunnighet och låg utbildningsnivå, enbart med ekonomisk underutveckling (eller exaktare: att regionen lämnats ekonomiskt underutvecklad). Dessa och andra orsaker ledde fram till det som hände.

I grunden för alla de nämnda orsakerna ligger förnekandet av det kurdiska folkets existens. Statens grundläggande kurdiska politik är assimilering. När en del insisterat på att hålla fast vid sin kurdiska identitet har det vanligen lett till att den statliga terrorn intensifierats. Byvaktssystemet uppkom i detta sammanhang. Att tvinga kurder att döda andra kurder är en systematisk statspolitik. Staten gav byvakterna inte bara vapen, utan också omfattande befogenheter. Alla slags illegala aktiviteter från byvakternas sida mot deras egna, kurderna, möttes av staten med tolerans eller bortvända blickar. Bortförande av unga kvinnor, rån på vägarna, våldtäkter, utpressning och övertagande av deras jord som lämnade byarna när de vägrade bli byvakter – allt detta blev vanligare i processen.

Och hans sammanfattande slutsats är: ”Staten skyddar byvaktssystemet som ett sätt att låta kurder döda kurder.”