Fever Ray dvs. Karin Dreijer Andersson avslöjar inte sitt ansikte. Då vi anländer för att intervjua henne får vi genast höra att vi inte får ta några bilder på henne. Senare då Fever Ray uppträder på Flow-festivalen zoomar kamerorna inte en enda gång på Anderssons ansikte. Största delen av föreställningen får vi höra perfekta sound från en scen som helt och hållet är täckt i rök.

– Man får fota mig när jag är Fever Ray, säger Andersson.

Vi sitter kring ett bord i hotellfoajén och dricker automatkaffe ur pappmuggar medan Andersson smuttar på sin cappuccino. Hon är en behärskat vacker och något reserverad ung, svensk kvinna. Var är den androgyna shamanen som sakta vajar på scenen, utklädd till ett träd medan hon sjunger med en demoniskt låg röst?

På frågor angående Fever Ray svarar Andersson lite tveksamt och tidvis svävande. Vi vill höra om Fever Rays världar som tangerar det undermedvetna. Men Karin Dreijer Andersson är inte Fever Ray.

Det återstår alltså att diskutera själva musiken. Tillsammans med sin bror Olof är Karin Dreijer Andersson kultbandet The Knife. De har sedan 1999 gjort gripande elektronisk musik. Nu koncentrerar sig Karin Dreijer Andersson på sin karaktär Fever Ray och slutresultatet är inte desto mindre trollbindande. De elektroniskt producerade låtarna innehåller mycket mörka kontraster, kyla och död.

Men där finns mycket annat också. Fever Rays musik tränger genom verklighetens olika lager och nyanser. Även mödrar kan vara monster och på varje vardagsrumsmatta ligger det åtminstone ett lik. Samtidigt förmedlar Fever Ray livet som finns under nattens mörkaste timmar och prasslet från undervegetationen vid husknuten.

– Jag gillar att använda ord som är väldigt fysiska, vardagliga ting som bildar kontraster till musiken. Musiken har ett eget liv och kan vara vad som helst, medan texten är mycket konkret.

Spirituellt fyrverkeri

Konserten Fever Ray ger oss på Flow är som ett spirituellt fyrverkeri. Andersson står på scen och lyfter sina armar. När neonfärgat ljus sprider sig över himlen ser det ut som om hon härskar över hela världen. Publiken, musiken och den svarta himlen. Fever Ray är hipsterfolkets Jesus. Eller kanske den här trendiga stadsklanens övershaman?

– Det vet jag inte om jag är. Jag har jobbat mycket med min vän Andreas Nilsson som är konstnär. Vi har försökt plocka element från väldigt många olika primitiva kulturer. Jag gillar det här rituella som känns väldigt grundläggande. Det hörs även i musiken som bygger på väldigt enkla och primitiva beats. Beatsen är direkta, inte så krångliga. Tillsammans har vi hittat ett sådant uttryck i både bilder och det vi gör på scen.

Fever Ray är en otroligt skickligt konstruerad illusion. Det är en illusion man vill tro på även om den emellanåt känns lite suspekt proffsig. Till exempel då Andersson pratar om att sampla olika primitiva kulturer alldeles som om det handlade om att placera vilka som helst loops i en låt.

Men det är säkert just därför som Fever Ray tekniskt sett skapar vår tids mest utsökta elektroniska musik. Kanske det mest intressanta då vi intervjuar Karin Dreijer Andersson är hennes exakta utlåtanden om elektronisk musik.

– Just det repetitiva i elektronisk musik är väldigt bra för att fånga upp det primitiva. Man sätter igång en trummaskin och alla datorprogram bygger på musikprocesser som går runt och gör samma sak hela tiden. Och det är ju väldigt likt trumbaserad, repetitiv, folkmusik där man ska gå in i trans.

Genom att koppla ihop det primitiva och det konstgjorda visar Fever Ray hur föreställningen om ursprunglighet är en chimär. Fever Rays artificiella värld är helt enkelt verklig. När Fever Ray smäller upp en oerhörd ljusshow över Flow-publiken, är vi osäkra på ifall vi är i Södervik i Helsingfors eller under norrskenet på ett lappländskt fjäll.

Fever Ray använder sin röst som vilket som helst elektroniskt instrument. Emellanåt är den bestialisk och andra stunder klar. Oftast står den i strid med sångens text. Ju vardagligare ämne Fever Ray sjunger om, desto vildare nyanser brukar Fever Ray musikaliskt sett.

– Det handlar väldigt mycket om känslolägen. Man försöker att hitta en viss typ av röst som försöker passa en mer emotionell karaktär, som jag har en idé om i huvudet när jag börjar jobba med en låt. Ett tydligt exempel är att jobba med rösten på ett sett som inte är så könsstereotypt. Att lägga idéer om kön åt sidan och istället hitta något som får en att sväva fritt. Genusaspekten är ett intresse och ett synsätt som förhoppningsvis genomsyrar allt man jobbar med. Med Olof ville vi sedan länge hitta sociala konstruktioner och jobba emot dem, med de medel vi har. Vända ut och in på dem. Just när man jobbar med musik har man möjligheten att jobba med idéer om hur saker och ting skulle kunna vara.

Eldar i regnet

“Tänd eldar i snön”, sjunger Fever Ray med sin monsterröst. “Spring på mossa med högklackade skor.” Frukta inget!”.

Medan vi intervjuar Andersson ösregnar det ute. Nästa dag då vi skriver ut intervjun på ett kafé i Berghäll, fortsätter regnet. Hösten och mörkret nalkas Norden. Hur överlever man och skapar något vackert i en sådan här värld ?

– Ett sätt är att göra musik. Att jobba sig igenom och processa det på det sättet. Man mår mycket bättre efteråt när man jobbat sig in i någonting väldigt djupt och grundligt. När man tagit tag i olika händelser och känslor, vridit ut och in på dem. Dragit dem till sin spets och verkligen försökt bearbeta dem så mycket man kan. Då känns det inte så mörkt mera. Det är väl ganska mycket lycka och glädje ändå på min skiva. Den är inte kolsvart, förklarar Andersson.

Fever Ray är mer än Andersson vill förklara för oss. Och det måste vi nöja oss med. Men vänsterjournalisterna vill ännu tjata lite om politik.

Andersson är genom The Knife med om att skriva en opera som handlar om Charles Darwin. Den danska experimentella teatergruppen Hotel Pro Forma svarar för förverkligandet och med i produktionen är även elektroartisterna Mount Sims och Planning To Rock. Hur förhåller sig evolutionsteorin till Anderssons tidigare produktion, som alltid gett plats åt svaghet och olikhet?

– Vi kom väl fram i ett ganska tidigt skede till att vi vill fokusera på mångfald. Mångfalden av allt. Att Darwin inte hade någon hierarkisk syn på saker och ting. Jag finner det i varje fall inte. Det har gjorts väldigt många tolkningar efteråt där hans tankar använts på väldigt konstiga sätt. Men när jag läst hans dagböcker och brev och anteckningar har jag tvärtom slagits av att han var en så stor humanist.

På tal om mångfald kontra hierarkier. Andersson utropade ännu 2002 på The Knifes låt Manhood sig som feminist och socialist. Vad betyder socialism för Andersson idag?

– Vi gjorde faktiskt den låten när det var val i Sverige. Inte förra gången utan gången före det. Vi ville att folk skulle rösta på Vänsterpartiet. Men knappast förstod någon. Men er fråga … den är enorm. För mig handlar det om jämlikhet för alla. I könsfrågor, i ekonomiska frågor  … men det går väl åt andra hållet just nu.