Jag har en god vän och kollega som skriver kolumner i en av de stora finska inredningstidningarna. Det är bara det att han inte är speciellt intresserad av inredning. Men han skriver ändå, och ofta blir kolumnerna intressanta just på grund av hans avvikande perspektiv. Så jag tänkte: om min vän kan göra så, varför skulle inte då jag kunna skriva en inredningskolumn i en av de stora finlandssvenska vänsterveckotidningarna? För jag är nämligen intresserad av inredning.

Nej, jag tycker inte om Le Corbusiers Grand Confortstol, inte heller om Mies van der Rohes Barcelonastol, och inte ens om Arne Jacobsens Myranstolar. Och jag tror verkligen inte att det hur jag inreder uttrycker min personlighet, överhuvudtaget får ordet “personligt” mig att må grönt då inredning kommer på tal. Jag tror inte heller i grund och botten på vare sig stil eller god smak, sådant är bara för banalt. Så varför i all fridens namn är jag då intresserad av att inreda?

Jag tror att det har att göra med tid, rum, materialitet, med närvaro och ljus. Med andra ord poesi. En dikt är som ett rum: ett ställe där det går att röra sig, fritt. Man kan välja åt vilket håll man rör sig, var man står, vartåt man vänder sig. Och beroende på vilken ståndpunkt man intar eller vilken riktning man rör sig eller ser i uppstår betydelser och händelser. Det är därför det ryms så mycket i en dikt: ting, färger, bilder, ljud, historia, berörbara ytor, öppningar och fällor.

Med rum är det på samma sätt. Ett rum är inte bara ett rum. Ett rum handlar om närvaro. Om din egen närvaro i rummet och om den närvaro som är själva rumm- et. Om att gränserna mellan dig och rummet är oklara. Till exempel detta: byt färg på väggarna och det kan ändra hela ditt sätt att se rummet, och också ditt sätt att vara i rummet. Eller tänk dig hur ljuset faller in i ett visst rum en viss tid på året. Aldrig känns tiden mera påtaglig än i det ljuset i det rummet. Och det mera konkreta; föremålen, tingen du fyller dina rum med. Också de kan i sina olika positioner förskjuta rummet och dig, men de har också en annan viktig egenskap: de bär på betydelser och berättelser. Som i sin tur påverkar både dig och rummet. Ett till synes betydelselöst ting kan genom sin historia, sitt material, den tillverkningsprocess som ligger bakom det, mm, mm, öppna ditt rum för hela världen.

Så jag hänger tavlor, jag försöker lära mig förstå vad färger kan göra, jag ställer mig på olika ställen i rummet och ser vilka förändringar som sker. Jag placerar möbler, jag flyttar dem tills jag tror de hittat de ställen de för tillfället skall stå på. Jag försöker tänka annorlunda: Sängen kan stå på tvären. Barockt, varför inte? Visst går det att fylla en hel vägg med tavlor – tomhet och det avskalade är bara en lokal fördom. Och så vidare. Och hurdant blir resultatet, ser det bra ut? Knappast, och än sedan?

Peter Mickwitz

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.