NEW YORK – Barack Obamas anhängare börjar bli rastlösa. När jag nyss satt i en restaurang med en gammal väninna – en kvinna med starka åsikter som under valkampanjen hade varit redo att offra sitt liv för Obama – frågade jag hur hon nu ser på situationen. ”Det är deprimerande. Han uppfyller inte sina vallöften. Han är inriktad på kompromisser, i stället för att träda fram och säga vad han verkligen tror på. Han sitter i Wall Streets ficka”, svarade hon.

Jag undrade om hon inte borde ge honom mera tid. Det fick en kvinna vid bordet intill – med lika starka åsikter – att reagera: ”Nej, hon har helt rätt. Han försöker vara alla till lags. Han borde kämpa hårdare.” Hennes bordssällskap höll däremot med mig: ”Nej, han har rätt. Ge honom mera tid.”

Efter den extas som valet av Obama utlöste är det tydligt att vi nu befinner oss i en sommarstiltje. Trots administrationens stimulanspaket ökar arbetslösheten, antalet exekutiva auktioner är 22 procent högre än förra året, och i pressen har prognoserna om att återhämtningen kan väntas om några månader fått ge vika för insikten att det kan bli en fråga om år.

Folk är inte så mycket ilskna över hur Obama agerar, utan snarare besvikna över att han inte visat det moraliska ledarskap i frågor som ekonomin eller Guantánamo eller telefonavlyssningen som hans anhängare hade hoppats på och att den distanserade hållning som man emellanåt kunnat känna av hos honom snarast ökat när uppgiften blivit allt svårare.

Inte i någons ficka

En av de verkligt oroande nyheterna under den senaste tiden är att investeringsbankerna verkar gå mycket bra. Wall Streets stora investeringsbanker JP Morgan Chase Bank och Goldman Sachs rapporterade för det andra kvartalet vinster på 2,7 respektive 3,4 miljarder dollar och en genomsnittlig Goldman-medarbetare väntas tjäna minst 770 000 dollar under år 2009.

Stärkta av gratis pengar och lågräntelån från staten har investeringsbankerna kunnat tjäna stora pengar med hjälp av sina gamla högriskstrategier. New York Times rapporterar att Goldmans koefficient för förhållandet mellan värde och risk – som mäter hur mycket ett företag kan förlora under en enda dag – stigit med 20 procent under årets första kvartal och att siffran antas vara hög också i fortsättningen. Värdet på aktierna i båda bankerna, som utgör en stor del av de anställdas bonus, har stigit i höjden sedan årets början.

Även om det är en våldsam överdrift att säga att Obama är i Wall Streets ”ficka” – han är en alltför intelligent person för att vara i någon annans ficka än sin egen – kan vissa av hans närmaste medarbetares bakgrund ge också hängivna anhängare sömnlösa nätter. Hans två ledande ekonomiska rådgivare, Lawrence Summers och Timothy Geithner, lärdes i tiden upp av Robert Rubin, som arbetade för Goldman Sachs i 25 år, varav 4 som bankens chef. Rubin har haft en enormt inflytande och var finansminister under Bill Clinton. Han är fortfarande en av Obamas viktiga rådgivare. Henry Paulson, Bushs finansminister, arbetade likaså för Goldman Sachs och var chef för banken i fyra år, samma bank vars medarbetare blir rikare och rikare medan ekonomin fortfarande är i kris.

Kanske det mest oroande inte är om dessa figurer konspirerat för att belöna bankvärlden för dess missgärningar. Liksom Obama är de intelligenta, ytterst välutbildade pragmatiker som man svårligen före-ställer sig skulle ingå skumma avtal i rökiga politiska kabinett. Däremot kan man undra hur villiga de nu är att reglera de affärsmetoder och system som de själva varit med om att utveckla.

Urvattnad reform

Det är nämligen just det stora slag som nu väntar.

I juni offentliggjorde president Obama och Tom Geithner ett 89 sidor långt dokument, som – lovade presidenten – formulerade en ”genomgripande reform av det finansiella regleringssystemet” av en omfattning man inte sett sedan depressionen. Efter att ha diskuterats i pressen under bara en dag gick dokumentet till kongressens utskott, men i dessa dagar verkar arbetet i kongressen ha som sitt enda mål att säkra medlemmarnas återval. Vid någon tidpunkt under hösten komm-

er Obamas lagförslag att dyka upp i en ännu längre version för att debatteras tills det i urvattnad form blir föremål för en omröstning.

Hittills är förslagets största styrka (och svaghet) att ingen gillar det. Konservativa säger att det innebär alltför långt gående reglering, vänstern att det inte ens är närapå tillräckligt. För att förenklat sammanfatta 89 sidor i en mening ger förslaget regeringen större kontrollmöjligheter, utan att ändå erbjuda något sätt att hålla ett öga på den djungel av derivat som bankerna världen runt spelar med.

I detta fall är detaljerna kanske inte så avslöjande som förslagets allmänt urvattnade tonläge. Det som saknas – vilket retat upp de ilskna kvinnorna i restaurangen – är en synvinkel, en vision av hur det borde vara, en ekonomisk version av det moraliska ledarskap som mänskor törstar efter.

Ny krasch hotar

Det råder inget tvivel om att den nya presidenten skapat ett nytt tonläge i Vita huset och i världen – en anda av intelligent och eftertänksam analys av komplicerade situationer. När det gäller att utplåna hundraåriga rasmässiga fördomar är hans betydelse stor. Att döma honom efter så kort tid skulle väl också snarare återspegla otålighet än rim och reson. Det faktum att Obamas popularitetssiffror dalat under den senaste tiden kan också ha en god sida: i stället för att förvänta sig att han är en halvsvart Jesus bedömer medborgarna nu honom enligt samma kriterier som gäller för vilken president som helst.

Ändå känns det som om någonting skulle saknas. För att komma nära det löfte som hans kandidatur gav måste Obama göra det Franklin Delano Roosevelt gjorde under depressionen – bita den hand som föder honom, i detta fall de välmanikurerade händer som tillhör de ”experter” på Wall Street, som bidrog med stora summor för att få honom vald. I annat fall kan den ohämmade spekulationslust som fortfarande präglar finansmarknaderna leda till en ännu allvarligare krasch inom en inte alltför avlägsen framtid.

Övers. Peter Lodenius