VM pågår, upphetsad stämning över hela klotet. I Finland är det herrarnas final i spjut som samlar oss till ett vi, och vi skall vinna stort. Vi är finländare tammefan och om det går bra är vi det fram till nästa morgon när vi stolta läser om vår seger i morgontidningen. Annat var det under hemohestiden. Då skämdes vi. Och ännu mera när vi mindes hur stolta vi varit åren innan när vi vunnit en massa medaljer. Dopingmedaljer. Vi hade gjort bort oss. Vi måste be om ursäkt när vi träffade mänskor från en annan vintersportande nation.

Jag är inte stolt över den nationalstolthet som väcks i mig när en finne står på prispallen och Vårt land ljuder medan Finlands flagga hissas. Varför är det nationer och inte idrottarna som vinner? De stora internationella spelen har ju unika möjligheter att föra ihop oss som världsmedborgare. En allmän vinnarlåt skulle hedra andra- och tredjepristagarna också. Nu står de där och känner sig som förlorare.

Vi behöver säkert nationer eller andra mindre avgränsade enheter när vi administrerar det samfällda. Men när mänskor isolerats på var sida om en nationsgräns som vid gränsen Finland/Ryssland eller Nord- och Sydkorea, då vittnar det om att hela idén är fel. Flora och fauna är lika men mänskorna lever i olika världar. Om någon tar sig över nationsgränsen utan lov får man skjuta den. I vissa nationer skjuter man ner plan om de ”kränker landets luftrum”. En sorts fredstida krig råder, också på idrottsarenorna. Alla ”vi” som förutsätter ett ”de” som utesluts eller ska vara sämre tycker jag kunde nedmonteras.

Under en tid kallade jag mig pacifist, och är fortfarande en drömmare. Frågan om vi alls behöver en armé eller värnplikt är knepig och själv behövde jag aldrig välja på grund av mitt kön. Min son spelade några år i en militärorkester och stod till försvarsmaktens förfogande samtidigt som man diskuterade om Finland skulle gå med i Nato. Visserligen gjorde han det med trumpinnar i handen i stället för gevär, men jag tänkte på de protesterande mödrarna till pojkarna som stred i Vietnam och Afghanistan. Hur skriver man ut sig ur Nato?

Det kan bli lika illa med språktillhörigheten. Jag försöker undvika att ta ordet, som börjar med finland och slutar med svensk, i min mun. Ännu ett ”vi” som onödigt särskiljer oss från ”de”. Mitt språk betyder mycket för mig men bara som en realitet. Att sjunga Vårt land är jobbigt men småpotatis jämfört med Modersmålets sång. Jag har aldrig haft lust att hissa flaggor eller höra till något politiskt parti eller trossamfund.

Men det finns också många samlande ”vi” som gör mig glad, som inte förutsätter något ”de”, som parrelationen, syföreningen och yrkesgemenskapen. Eller spontana vi som kan uppstå när vi tagit upp potatis tillsammans, efter att ha krälat runt i åkern hela dagen och tillslut fått det gjort, trötta och nöjda. Och första gången jag träffade gruppen som jag skulle åka till Grönland med. Vi var alla lika förvirrade och förväntansfulla. Senare stod vi alla tjugo tysta en timme i en båt i kyla och solsken och stirrade på en jökel som kalvade. För det mesta hände ingenting och så hördes plötsligt ett brak och vi pekade och tittade alla dit. Tysta. Tillsammans.