Den finlandssvenska litteraturen har traditionellt präglats av psykologisk realism och borgerlig saklighet. Absurdismen och osakligheten har varit ett marginellt fenomen. Mikael Henrikssons tunna debutroman Rosettestenen placerar sig i denna smala marginal där inget och allt tas för givet.

Rosettestenen är en roman som driver med både läsaren och sig själv. De aristoteliska principerna om tidens och rummets enhet är slängda i papperskorgen, och vad gäller strukturen kommer jag att tänka på nåt jag läst om kvantfysiken, nämligen att allting kan hända enligt den även om de mest bisarra händelserna är så osannolika att de antagligen aldrig kommer att äga rum. Rosettestenen är full av berättartekniska maskhål genom vilka personer och självaste Gud Fader kan dyka upp och försvinna i tomma intet. Och berättaren gör sig otillförlitlig från första början: ”Det här är ingen saga. Det här är en vetenskaplig rapport skriven av en galen och grå forskare som plötsligt kom på att tiden är historiens mest hejdlösa skämt.”

Huvudpersonen är flickan Em vars pappa är död. Mamman befinner sig i sin tur i Egypten. Den enda hon har att umgås med är den talande Jack Russell-terriern Jack. Så när utomjordingen Usch Skolmat dyker upp för att varna om verklighetsmördaren, är det bara att försöka ta sig till Egypten för att berätta om hotet för mamman, eftersom ingen ändå skulle tro på dyslektiska småflickor och talande hundar. De kommer ombord på ett flyg som styrs av en kapten Hamlet som hellre vill vara skådis. Men planet kraschlandar i öknen innan det når Kairo och där möter de till slut verklighetsmördaren som ”spagettifierar” allt inklusive berättaren.

Det är en huvudlös historia som Henriksson kokat ihop, och den verkar styras mer av språkliga associationer än av normala, erfarenhetsbaserade kausala samband. Henriksson kan skriva kvicka och rappa dialoger som i sina bästa stunder får mig att tänka på Raymond Queneaus charmanta repliker men som ofta trasslar in sig i sin egen kvickhet. På något sätt tycks finlandssvenskar uppfatta absurdismen som nåt tokroligt eller putslustigt, som man kan fördriva tiden med på groggverandan, fast den ju egentligen bygger på yttersta förtvivlan, på Jesu ord på korset, språkets kollaps, Guds död etc., alla dessa erfarenheter som är så främmande för finlandssvenskar i egenskap av Finlands lyckligaste och mest långlivade folkgrupp.

På nåt sätt är Henriksson dessutom allt detta på spåren. Han tangerar språkets kollaps bland annat genom dyslektikern Em och det absurda dramats urklassiker Hamlet genom flygkaptenen Hamlet. Men tyvärr schabblas mycket av det brännbara stoffet bort på vägen. Jag minns själv hur jag som en mycket litterärt obildad person såg bröderna Groths uppsättning av I väntan på Godot i högstadiet. De flesta av mina kära Granikompisar sa bara Vittu och Saatana efter den föreställningen, och jag sa det väl också för att inte sticka ut, men i hemlighet gillade jag för att det huggit till i trakter som jag inte var medveten om på den tiden, även om jag inte hade en blekblå aning om vem Becket var, än mindre att det var en typ som fått Nobelpris och grejer.

Tyvärr hugger inte Rosettestenen till på det där stället där en son frågar sin far varför han övergett honom, där talaren frågar varför språket övergett honom, där de enda meningsfulla orden som återstår är vittu och saatana. För vad gäller mig själv är det absurda blodigt allvar.

Mikael Henriksson: Rosettestenen. Schildts 2009.