Jag har dåliga nyheter till kärnkraftens alla förespråkare: reaktorernas renässans är inställd.Sedan sekelskiftet har atomindustrins springpojkar i media, från talarstolar, vid seminarier och hearings trumpetat ut budskapet om kärnkraftens triumferande återkomst: nu står det snart inte på förrän nya fina reaktorer växer ur marken som Karl-Johansvampar efter regn och värme. Äntligen! Efter decennier av motgångar och frustrationer har mänskligheten slutligen insett sitt eget bästa och är redo att förbehållslöst omfamna ”Vår vän atomen” (som en särdeles trosviss propagandafilm producerad av Disney på 1950-talet hette).

I den färska rapporten The World Nuclear Industry Status Report 2009 konstaterar författarna torrt att det verkar finnas en växande klyfta mellan rådande trender i verkligheten och ”uppfattningen att någon form av renässans för kärnkraften” pågår.

Rapporten har skrivits på uppdrag av miljöministeriet i Tyskland av den oberoende franska energikonsulten Mycle Schneider, professorn i energipolitik Steve Thompson i Storbritannien, konsulten Anthony Froggatt och Doug Koplow, expert på energiekonomi och subsidier till energiprojekt. Den publicerades så sent som den 27 augusti i år; en fullständig version kan laddas ner som pdf-fil från tidskriften Nuclear Engineering Internationals webbplats www.neimagazine.com.

Kontentan av rapporten är att kärnkraften, trots nästan tio års prat om en renässans, har minskat och kommer att fortsätta att minska fram till år 2020. År 2002 nådde antalet elproducerande kärnkraftsreaktorer i världen en historisk topp med 444 enheter i drift. Den 1 augusti i år var 435 reaktorer med en sammanlagd effekt på 370 gigawatt igång (åtminstone i princip – flera stod som vanligt stilla, bland dem svenska Vattenfalls skandalomsusade kärnkraftverk i Krümmel i Tyskland).

Under de närmaste åren når många av de reaktorer som togs i drift på 1970-talet slutet på sin tekniska livslängd och måste stängas; den sammantagna kärnkraftskapaciteten väntas sjunka allt brantare under det kommande decenniet. Speciellt i Europa och USA kommer kärnkraftens kräftgång att bli mycket märkbar. Här nåddes toppen redan 1989 och sedan dess har kärnkraftskapaciteten minskat kontinuerligt. Norden utgör ett undantag – Finland försöker som bekant bygga en ny reaktor och i Sverige kommer flera av de befintliga reaktorernas effekt att utökas.

Enligt internationella atomenergiorganet IAEA:s senaste lista är 52 reaktorer för närvarande under byggnad (det ska noteras att flera av dem har varit ”under byggnad” i uppåt 20 år eller mera). Men det räcker inte till på långt när. ”Med konstruktionstider på tio år eller mer blir det i praktiken omöjligt att upprätthålla det antal kärnkraftsreaktorer som existerar idag – och någon utökning av kapaciteten blir det överhuvudtaget inte fråga om” skriver författarna till The World Nuclear Industry Status Report 2009. Enbart för att bibehålla dagens kapacitet skulle man behöva planera, bygga och starta ytterligare 42 nya enheter fram till 2015 – och 192 under de nästföljande tio åren. Det skulle innebära att ett byggnadsprojekt i samma storlek som Olkiluoto 3 borde påbörjas i stort sett varje månad från och med nu och fram till 2025.

En sådan massiv utbyggnad av ny kärnkraft skulle kräva svindlande investeringar. Här är en liten räkneövning: om en reaktor på cirka 1 500 megawatt kostar sex miljarder euro – hur mycket kostar då 234 reaktorer på 1 500 MW vardera?

Den rådande recessionen, som får bankerna att tänka sig för två gånger innan de pumpar in kapital i företag som anses långt mindre ekonomiskt riskfyllda än byggen av nya reaktorer, är långt ifrån det enda problemet kärnkraftsindustrin står inför.

Brist på kompetent arbetskraft utpekas i The World Nuclear Industry Status Report 2009 som ett växande problem. I Frankrike – Europas ledande kärnkraftsnation – utbildas för närvarande omkring 300 kärntekniker varje år medan mellan 1 200 och 1 500 skulle behövas, för att ta bara ett exempel. Det är ont om företag som har kompetensen att leverera komponenter till kärnreaktorer. Idag är Japan Steel det enda stålverk i hela världen som har kapacitet att tillverka reaktorkärl; gissa hur det kommer att påverka priset – och väntetiderna – på reaktorkärl om efterfrågan stiger …

I motsats till alla andra industrisektorer har inte kärnkraften lyckats minska sina kostnader – tvärtom fortsätter de att skena som en flock bistungna tjurar. Bygget av Olkiluoto 3 är det senaste exemplet – i The World Nuclear Industry Status Report 2009 döms projektet kort och gott ut som ett ekonomiskt fiasko. Rapporten påminner om att kostnaderna ökat med minst 55 procent, från utlovade tre miljarder euro till 5,5 miljarder. Till det kan läggas att Olkiluoto 3-projektet hotar hela huvudentreprenören Arevas vinst för 2009; bara under första halvåret tvingades Areva lägga undan 550 miljoner för att täcka förlusterna.

The World Nuclear Industry Status Report 2009 borde vara obligatorisk läsning till exempel på Finlands närings- och arbetsministerium och finansministeriet. En särskild kopia borde gå till finansminister Jyrki Katainen, som i somras föreslog att samtliga tre kärnkraftsansökningar som nu lämnats in till regeringen borde bifallas ”för att öka konkurrensen”. Vilken konkurrens? undrar man då. Kärnkraften har aldrig varit konkurrenskraftig under de drygt 60 år den har existerat. Den har alltid byggts och drivits med hjälp av offentliga subsidier vilket borde vara en styggelse för en högerpolitiker som minister Katainen.

Det är nog inte för mycket sagt att kärnkraftsindustrin är desperat vid det här laget. Gång på gång har dess lobbyister förutspått en lysande framtid för kärnkraften. Ny, effektiv, billig och absolut säker teknologi skulle frälsa världen: bridreaktorer, toriumbränsle, fusionskraft. År 1954 hävdade den dåvarande ordföranden för USA:s Atomenergikommission Lewis Strauss att atomenergin skulle bli så billig att det inte ens var värt mödan att mäta hushållens elkonsumtion. Då trodde man också att fusionsreaktorer skulle vara i drift vid ingången till 2000-talet.

Vi betalar fortfarande duktigt för elen, och fusionsenergin ligger ännu mer än ett halvsekel i framtiden – enligt de mest optimistiska optimisterna.

Utvecklingen är inte nådig mot teknologi som inte håller måttet, teknikhistorien är full av exempel på uppfinningar som hamnat på soptippen. Sista tåget har antagligen redan gått för kärnkraften: avveckling istället för en massiv utbyggnad är dess framtid. Dödsrunan kan skrivas kort och enkelt: ekonomin tog knäcken på kärnkraftsdrömmen.

Frågan är när vi i Finland inser det.