Fördjupande eller förtingligande? Ruth Illman reflekterar kring Marita Liulias utställning Choosing My Religion.

Multimediakonstnären Marita Liulia har med sin utställning Choosing My Religion (CMR) givit ett bidrag till diskussionen om hur man kan gestalta och förstå religion i konsten idag. CMR är en mångfasetterad resa genom världens stora religioner, presenterade sida vid sida i oljemålningar, fotografier, medieinstallationer, filmer, föremål, faktatexter och en interaktiv nätsida. Utställningen öppnade på Kiasma i Helsingfors i februari för att därefter fortsätta till Tammerfors och Åbo, där utställningen pågår just nu. Efter årsskiftet står Vasa i tur.Liulias gestaltning av nio världsreligioner har både lovprisats och kritiserats. En del anser att den representerar ett fräscht grepp som visar vad religion kan betyda för människor i det mångkulturella och individualistiska 21:a århundradet. Andra menar att infallsvinkeln är förenklande och förtingligande: att djupet i det religiösa engagemanget går förlorat bakom den finslipade fasaden. Som religionsvetare har jag med intresse följt samtalen mellan kritiker, forskare och utställningsbesökare som vill bidra med sin syn på vad religion egentligen är och hur man ska ta sig an temat i konsten. Själv arbetar jag med ett forskningsprojekt kring kreativ religionsdialog där jag följer konstnärer (musiker, författare, fotografer) runt om i Europa som på olika sätt behandlar frågan om religionsmöten i sin konst. I det här sammanhanget har jag träffat Liulia och diskuterat hennes syn på religion och möten i konstens värld. Den här artikeln bygger på intervjun med Liulia, gjord strax innan CMR premiäröppnade på Kiasma, samt på texter i boken Choosing My Religion (som ingår i projekthelheten). Hur ser Liulia själv på religionens roll i dagens värld och hur har hon valt sitt formspråk?

Religion och  vardagsbanalitet

För Marita Liulia är religion ett genomgående mänskligt fenomen, omgärdat och begränsat av samma vardagsbanaliteter som all annan mänsklig samverkan. ”Religionerna talar om människor, deras försök att komma till rätta med sig själva och med andra och att stävja sina inre demoner, alltså sina rädslor” slår hon fast. Som konstnär fokuserar Liulia på dagens andliga sökare som mättar sin existentiella hunger ur många skålar. Speciellt urbaniserade västerlänningar kan idag, enligt henne, välja och vraka bland de religiösa alternativen och skräddarsy en tro som passar de egna behoven. Ur detta perspektiv är CMR ett intressant inlägg i diskussionen kring religiositet i det som ofta kallas vår postsekulära samtid: här kombineras fritt kunskap och upplevelse, offentligt och privat, vetenskapligt och konstnärligt. Perspektivet är varken klart för eller emot religion i sig eller någon specifik religion. Poängen tycks ligga någon annanstans.

Ofta utgår Liulia i sina projekt från enkla frågor som ska punktera hinnan av självklarheter och försanthållanden som omger vår samtid – i CMR står religionerna i tur. Liulias grundidé var att placera nio världsreligioner i jämbredd och ställa nio frågor till dem om livet, döden, Gud och människorna. Svaren presenteras sedan i flera olika format som jämbördiga mänskliga alternativ. Genom att framställa sin konst i flera olika format strävar Liulia efter att väcka reaktioner hos sin publik. Genom att läsa, se och lyssna engageras åskådarna i konstverket, de ”dras med i ett lockande spel” som väcker frågan: Vad tilltalar mig? Vad upplever jag som meningsfullt?

Liulia vill få besökaren att stanna upp, pröva på, och föreställa sig. Inga definitiva tolkningar eller otvetydiga slutsatser står till buds, utan åskådaren måste själv aktivt ta ställning till det överflödande andliga utbudet. Därmed hänvisar projektets titel till ett val som hon uppfattar som centralt i samtida religiositet men som hon inte önskar göra för åskådarnas räkning. Genom att kombinera det bekanta, rentav stereotypa, med det överraskande förvandlar Liulia religionerna till speglar där man kan skymta olika reflektioner, av världen och av sig själv, kommenterar religionsvetaren Terhi Utriainen i CMR-boken. Konstverket tvingar åskådaren att för en stund stiga ut ur sin rutinmässiga religionsjargong och se på fenomenet ur en ny synvinkel. Genom att placera olika religioner på samma startlinje vill Liulia trots allt inte jämföra dem med varandra. ”Jag undersöker dem jämsides, som lika berättigade val. Jämförelsen görs av åskådaren”.

En individuell religion

Sekulariseringens tidevarv sägs vara förbi och ett nymornat (därav postsekulärt) intresse för andlighet spirar varstans. Alltfler överger ändå färdiga religiösa helhetslösningar och väljer istället att skapa en personlig andlighetsprofil. Den andliga sökaren står inte längre inför klart avgränsade alternativ: att kvarstå i en tradition, byta eller helt överge sin tro. Snarare finns det en mängd olika möjligheter att kreativt kombinera element från olika religioner och kulturmiljöer – eller fördomsfritt blanda religiöst och sekulärt. Idag kan du pröva allt utan att nödvändigtvis välja bara ett, säger Liulia. Tanken att man hittar sanningen en gång för alla och sedan ägnar resten av livet åt att förfina den är föråldrad. Människans religiositet är en livslång, föränderlig process.

Den här selektiva processen, som visualiseras i CMR, beskrivs av Utrianen som ett ”tredje alternativ” där religiösa idéer och praktiker kan prövas – öppet, nyfiket, kritiskt och till och med lekfullt. På så sätt skapas enligt Liulia en personlig, andlig världsåskådning där allt från klädstil och diet till hälsopraktiker och inredning ingår. Nyskapelsen ersätter de traditionella religionsformerna. Tyngdpunktsrområden varierar, men just nu toppas trendbarometern av kroppskultur och konsumtionsideal, säger hon: att bli buddhist är helt rätt, att finna Jesus är töntigt. Kanske är det så att religioner och andliga traditioner idag på ett mera medvetet sätt används för att skapa vackra, harmoniska rum – inuti likaväl som runtomkring oss – i vår jakt på andligt mervärde mitt i vardagsstressen, funderar Liulia.

Varför har Liulia då valt självporträttet som en central ingrediens i sin framställning av världsreligionerna? Att hon klär sig själv i de olika religionernas traditionella dräkter och uppträder i flera centrala mytiska figurers skepnad har väckt både fascination och kritik. En del ser det som ett ställningstagande för jämlikhet och empatisk identifikation, andra som självförhävande egocentrism. Man kan också ställa den kritiska frågan om inte dessa elegant fridfulla, estetiska och ytterst professionella bilder fungerar exotiserande då de visar upp den tilldragande mystiske andre för åskådarnas hungriga blickar.

Estetik, upplevelse och förkroppsligande är visserligen centrala inslag i religionsupplevelsen idag, men för Liulia är självporträtten snarare en avsiktlig strategi för att kontra exotiseringens maktanspråk. Hon ville inte att fotografierna skulle ses som enkla porträtt: vackra bilder av mystiska människor i spännande utstyrslar. CMR representerar en personlig synvinkel, påpekar hon – inga anspråk görs på sanning, autenticitet eller neutralitet. Projektet närmar sig religionerna från ett individperspektiv, i centrum står en människa som prövar olika religiösa alternativ. Därför behövs en samanhållande centralgestalt som uppträder på alla bilder. Genom att själv personifiera denna gestalt vill Liulia bära fullt ansvar för innehållet i sitt projekt.

Nyskapande eller förenklande? Fördjupande eller förtingligande? För mig framstår båda perspektiven som rimliga då jag vandrar genom Liulias bildvärld i Wäinö Aaltonen museet i Åbo. Visst är det skönhet och visdom som dominerar intrycket, kanske på bekostnad av andra – mera ambivalenta och mänskligt mångbottnade aspekter. Men är detta en förenklad representation av religionens roll idag, eller är den i själva verket rätt så träffande? Kanske har dagens människor tröttnat på andliga djupsinnigheter och svartvita moralläror? Kanske är det istället val och lek, harmoniska ytor och estetisk stimulans vi söker?


Choosing My Religion pågår i Wäinö Aaltonen museet i Åbo till 10.2.2010.

Utställningen recenserades i Ny Tid 9/2009.

Intervjun med Liulia uppbevaras i Folkloristiska arkivet, Åbo Akademi: arkivnummer  IF mgt 2009/8

Ruth Illman

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.