Matilda Södergrans debut Hon drar ådrorna ur presenterade en sipprande, rinnande, kvidande och löddrande cirkelrörelse som började och slutade i en akt av födelse. Samlingen grep tag i den vardagsdualism som gör att de flesta mynt, också de mest gyllene och lockande, har två sidor och dikjaget studsade som en flipperkula från den ena positionen till den andra. Från erotisk akt till våld, från öm närhet till ett kvävande kippande efter luft, från ytspänning till läckage. Uppföljaren Deliranten är en ganska direkt fortsättning. Redan de inledande raderna, ”Fortfarande minns jag inte // att jag har glömt bort det här”, anger ett kontinuum och det mentala landskap som målas upp genom boken känns mycket välbekant. Det finns kroppvätskor, utsörplade ryggrader, störda dyngsrytmer och en blick som ser det välbekanta men ändå är förvånad. Men någonting har ändå hänt. Deliranten är glesare, en smula lugnare och kanske lite mindre övertygad om säkerheten i sina egan observationer. Jag vill inte gärna skriva att den röst som berättar är mognare, men väl med ytterligare ett år bakom ryggen och på en position där tillbakablickande är möjligt, åtminstone nästan:

Struphuvudet litet men proportionerat som mitt. Skillnaden: / Fuktlösheten // Ända ner i tarmen märkt med torkat sekret från sönderseglingen. Marken en för tidig / landningsbana. Den bristfälliga konstruktionen brast i min övervakning. // Jag har ännnu inte observerats att vi skilts // från varandra.

Bildspråket är som tidigare svävande och behagligt undflyende. En svala återkommer genom hela samlingen som en evig bild, som om diktjaget inte kan sluta fråga sig hur en svalfågel kan vara så vildsint i sin färd genom luften och ändå så ofantligt liten och ömtålig. Titelns delirant avslöjar också att det finns en medvetenhet om att det inte bara är ett faktum att det heta måste följas av något svalare – det kan också handla om ett delirium, om en förgiftning. Det blir nästan hoppfullt. Mörkret behöver inte vara en nödvändighet, den tillfälliga blindheten kan helt enkelt bero på att man har gått in i ett rum utan fönster eller lampor. Emellertid vore vi inte människor om löftet om en insikt alltid skulle infrias:

Jag är besegrad av mig själv. Insikten ofullkomlig. // Håller i radbandet som jag hittade i soporna. / Söker en funktion. // Besegras igen. / Återgår till dagen som den hade varit utan någon annans inblandning. / Lämnar mig själv i det. I snöfalllet som avbryter solen. // En lekamen snöas över. Pudervit stel. // Jag misstar mig i min hantering. Jag hade kunnat lära mig att se.

Tonen är genomgående alvarlig, ibland så alvarlig att den nästan får en ofrivilligt ironisk bismak. Men det hör till undantagen. Deliranten vrider sig på ett behagligt sätt ur läsarens grepp och lovar gott för Södergrans fortsatta produktion.

---

Matilda Södergran: Deliranten. Schildts, 2009.