Kinesiska bloggare

Efter den bok om taxichaufförer i Shanghai som recenseras på annan plats i detta nummer har journalisten Karin Tötterman hunnit med en gradu vid London School of Economics som handlar om kinesiska politiska bloggare. Detta låter mycket effektivt, vilket det också är. Men effektiviteten har naturligtvis sin förklaring i att hon i båda fallen samlade in materialet under sin tid i Kina, sammanlagt fyra år. Idén om bloggarna har legat i huvudet i minst tre år och intervjuerna gjorde hon huvudsakligen år 2007. Själva skrivandet tog sedan bara sex veckor.Nu är hon klar med Kina för den här gången. Hon är inriktad på att jobba i England, men kan hon då använda sina Kinakunskaper är det bara bra. Då är förstås gradun om bloggarna en god merit. Men varför just detta ämne?

Den gröna dammen

Frågan Karin ställde sig var: kan bloggandet göra den samhälleliga debatten friare i Kina? Hon anser att intervjuerna bekräftar hennes hypotes att internet i allmänhet och bloggar i synnerhet har gett medborgarna större makt och skapat sprickor i kommunistpartiets dominans. Det är en medveten risk som partiet tagit. Redan när Deng Xiaoping inledde reformerna i Kina sade han: ”Om man öppnar fönstren för att få frisk luft måste man räkna med att det kommer in flugor”.

Det finns förstås de som som inte gillar dessa flugor. I våras förbereddes en ”grön damm” som skulle filtrera trafiken på nätet i stor skala, för att ”skydda ungdomen”, sade man. Men det framgick så småningom att av de ”förbjudna” orden var ca 2000 sådana som kunde hänföra sig till pornografi, medan 6000 anslöt sig till politik. Planen väckte en massiv kritik, t.o.m. i en ledare i den engelskspråkiga partitidningen China Daily, och den lades till slut på hyllan.

Anden och flaskan

Anden har släppts ur flaskan och Karin tror inte att man ens kommer att försöka tvinga den tillbaka in igen, för att inte tala om att det är mycket osannolikt att man skulle lyckas med något sådant. Bruket av internet har vuxit exponentiellt och man beräknar att 340 miljoner kineser, en fjärdedel av befolkningen, har tillgång till internet. Hela 180 miljoner har personliga bloggar.

Bakom beslutet år 1995 att öppna Kina för internet låg antagligen en vilja att öka landets konkurrenskraft. Men det kan t.o.m. tänkas att den kinesiska ledningen medvetet skapat en säkerhetsventil (eller miljoner säkerhetsventiler) för att kanalisera samhällsdebatten.

Karin har valt sina intervjuobjekt bland de bloggare som uttryckligen vill delta i denna debatt. Hon refererar i gradun till en tidigare gjord innehållsundersökning av mer än 500 kinesiska bloggar med politiskt innehåll. Av dem innehöll 61 procent kritiska synpunkter, medan de större kinesiska tidningarna gjorde det bara till 19 procent. Huvudföremålen för kritik var storbolag, nationella händelser och centralregeringen. 36 procent av bloggarna gav uttryck för pluralism genom att hänvisa till minst två motsatta perspektiv, medan detta gällde bara 5 procent av tidningarna. Bara 4 procent av bloggarna innehöll nationell propagandea, medan 21 procent av tidningarna gjorde det.

Denna kvantitativa undersökning visar på vilket sätt bloggarna skiljer sig från de officiella medierna. Det Karins kvalitativa undersökning kan visa är vad som driver bloggarna.

En upplysningsprocess

Materialet som Karin samlade består av 24 intervjuer, 22 med män och 2 med kvinnor, vilket återspeglar den manliga dominansen på området. Det är dock en kvinna som ger de intressantaste svaren. Hon är 32 år, medlem av kommunistpartiet och arbetar som journalist vid en partitidning i Chongqing. Hon förklarar att bloggarna erbjuder möjligheter att uttrycka sin egen åsikt, vilket traditionella medier inte gör. Hon håller inte med om att medierna borde vara språkrör för regeringen.

”I Kina börjar alla skriva bloggar och jag anser det är mycket positivt. Det är som en upplysningsprocess. Mänskor börjar inspirera varandra, diskutera och tänka på dessa frågor. Genom bloggarna kan jag se att vi rör oss framåt tillsammans. Det är en rörelse som startat sig själv och den är mycket viktig för uppbyggandet av ett demokratiskt system.”

Hon anser att bloggandet medför en växande pluralism:

”Vi växte alla upp med samma utbildning, samma ideologier och jag insåg att det inte alls var rätt. Det finns mycket jag inte förstår och jag vill veta svaren. Men jag vet att om Kina ska förändras borde vi inte förlita oss på några hjältar, utan varje individ borde i stället ta sin rätta plats. Det jag vill är att alla följer med utvecklingen och tänker på vad som verkligen skett och varför.”

Hon anser inte att det är farligt att blogga:

”Jag uttrycker mina egna åsikter, men undviker att vara alltför radikal och jag undviker känsliga ord. Det finns ingen orsak att bekämpa eld med eld. Jag anser att det finns gott om utrymme – och jag vill inte hamna i fängelse. Det sätt jag nu uttrycker mig på medför inga risker för mig.”

Lyssna på folket

Det finns förstås variationer mellan svaren som Karin fick, men det verkar som om kvinnan i Chongqing skulle representera många politiska bloggare. De vill inte konfrontera regimen, men vill driva utvecklingen framåt genom åsiktsutbyten. Att bloggandet blivit så osannolikt populärt i Kina måste ju återspegla ett stort behov av att göra den egna rösten hörd, än så länge visserligen på ett sådant sätt att den inte kan identifieras med den egna personen. Nästa steg kommer när det i normala fall inte längre är riskabelt att framträda under eget namn.

Internet har bidragit till att spräcka det monopol på åsiktsbildning som de partitrogna medierna haft. Men regimen utnyttjar också nätet. Man vill både lyssna på folket och påverka folket.

– Man ger folket en viss frihet, men den kombineras med propaganda, som ”älska ditt land”. Jag har också vidsynta vänner som dras med i en ryggmärgsreflexbetingad nationalism.

Karin är försiktigt optimistisk om utvecklingen i Kina, men understyker att hon inte förväntar sig en utveckling som följer traditionella västerländska mönster eller modeller.

Undersökningen visar också, tycker åtminstone jag, att hon kunde ha en framtid som forskare (gradun är välskriven och logiskt övertygande), men som jag gissat vill hon också i framtiden huvudsakligen ägna sig åt journalistik i en eller annan form.