Jag har i drygt 20 år bott i huset som min farmor byggde, och som min pappa och hans syskon ärvde, och som jag sen delvis köpte och delvis ärvde övre halvan av.Det är på alla sätt ett bra hus. Skorstenen rasar och taket är lite glest men annars är det ett hus att trivas i. Men när man inte längre trivs är det dags att flytta, eftersom ett hus man inte trivs i inte är ett hem.

Inför förändringar börjar man minnas och summera. Det är väl det positiva med förändringar, om ingenting förändras traskar man bara på.

Jag var mycket på landet i somras, med min farmors släkt, alltså min pappas släkt, alltså min släkt. Samma släkt som vuxit upp i just det här huset. Och alla har minnen, och jag inser att det är bråttom att samla in dom. Min faster Inga, som jag först hyrde hushalvan av, dog för några somrar sen och med henne försvann dom minnen hon inte berättat för nån, och dom som hon berättat men lyssnaren i sin tur glömt. Min pappa lever men har förlorat sina minnen för länge sen. Eller så lever han i sina allra tidigaste minnen, men möjligheten för oss andra att ta del av dom är förlorad.

Men mina kusiner lever, och eftersom min farmor födde fyra barn över en tidsperiod med många år emellan, är äldsta dotterns dotter och yngsta sonens dotter kusiner fast det är en hel generation mellan oss. Jag är alltså mera jämnårig med min kusins dotter.

Jag har ofta medan jag bott här försökt föreställa mig hur det var när min farmors familj flyttade in 1939, alltså precis då vinterkriget inleddes. Dom var två vuxna med fyra barn, och senare adopterades inofficiellt ett barn vars föräldrar inte kunde ta hand om honom. På dom kvadratmeter jag delar med två hundar levde alltså sju personer. Det vet jag, att den första natten bäddades min pappa ner i en byrålåda. Men senare hade alla så klart egna sängar. Men var? I varje vrå! Och ännu senare när barnen i sin tur fick familjer, flyttade dom in i nedre våningen. En familj med tre barn i ena halvan med två rum, och andra familjen med två barn i det tredje rummet. I somras berättade min kusin att adoptivsonens odugliga föräldrar också fick plats: i bastuns omklädningsrum sattes det in en tvåvåningssäng.

När jag häpnar över att alla rymdes säger min kusin att det var så efter kriget, man inte bara gjorde plats för andra, man var också tvungen att göra det – det fanns förbud mot stor bostadsyta.

Men ännu mera häpnade jag över hennes historia om hur det var när hennes dotter föddes, vilket alltså hände två år efter mig, i mitten av sextiotalet. Min kusin jobbade då och hennes man studerade, och tillsammans hyrde de ett rum inne i stan. Men eftersom rummet var litet och ingen var hemma på dagarna bodde babyn hos min faster i barndomshuset. Det här huset. Så efter jobbet satte sig min kusin på bussen och åkte ut till Kottby för att vara med sin dotter. Och tillbaka in till stan till natten, för att gå på jobb på morgonen. Om hon inte sov över på soffan och åkte direkt till jobbet på morgonen. En gång försenade hon sig p.g.a. snöstorm (vägen till stan var längre förr) och chefen visade ingen som helst förståelse, utan konstaterade bara att sånt ska man ta i beaktande. Men det här är alltså inte en historia från början av 1900-talet, utan från min generation! Och när jag förundrade mig, säger min kusin att precis på samma sätt tog min farmor hand om min andra faster Vinetas dotter, eftersom hon jobbade i stan.

Överhuvudtaget präglas min familjehistoria inte av deltagande familjefäder. Snarare mödrar som ensamma tagit hand om sina barn och barnbarn och några till. Männen söp, försvann och försnillade. Min egen släkthistoria fick sig en skarp sväng ren förrförra sommaren när min farfar kom på tal. Jag har ofta fått frågan om jag har släkt i Österbotten eftersom Malm där är ett vanligt namn. Och lika ofta har jag svarat att nä, jag har inga som helst rötter där. Tills jag händelsevis hörde att min farfar Otto hade kommit från Vasa, och att han där lämnat efter sig en helt färdig familj när han kom till Helsingfors och gifte sig med min farmor Linnéa.

Sådär bara! Aj glömde vi berätta?

Så det är nog hög tid att börja samla minnen.

(Min moster däremot gjorde släktforskning, och kom fram till att jag är släkt till Gustav Vasa i rakt nedstigande led! Men det är en annan historia …)

Lena Malm

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.