Trude Marstein är aktuell hemma i Norge med romanen Ingenting å angre på, som kom ut i augusti. Nästa vecka uppträder hon på Nifins bibliotek i Helsingfors, men då handlar det om hennes förra bok Göra gott, som kom 2006 på norska och 2008 på svenska.Göra gott består av 118 korta kapitel, alla skrivna i jagform, ur olika karaktärers perspektiv. Varje kapitel tar vid i den sekund där det förra slutade, ofta – men inte alltid – via nån form av kontakt mellan personerna, en replik, ett sms, en blick. Samma karaktärer dyker upp om och om igen, som birollsfigurer eller bara skymtande i bakgrunden.

På bokmässan i Göteborg häromveckan berättade Marstein att hon fått idén från en Bunuelfilm, Frihetens fantom, där perspektivet flyttar från en person till en annan. Men till skillnad från hennes roman har filmen en ständig rörelse vidare bort, den återkommer aldrig till någon av personerna.

– Jag tänkte först ha det så, länge hade jag ingen lust att knyta tillbaka.

Men samtidigt ville hon att romanen skulle utspela sig i en småstad.

– Och där är det ju så, att man jobbar på samma ställe, man möts på gatan, man känner varandra.

Staden är fiktiv, men delar vissa drag med den småstad Marstein kommer från.

– Småstäder liknar varandra. Där finns till exempel alltid ett köpcentrum. Man ser på mina böcker att jag är präglad av min uppväxt, för jag skriver gärna om småstäder. Ibland kan jag önska att jag vuxit upp ute på landet eller i en storstad.

De olika rösterna och frånvaron av egentliga huvudpersoner gör att romanen på ett sätt blir ett porträtt av den namnlösa staden. Marstein låter också många av sina karaktärer kommentera staden. Här finns tonåringarna som hatar sin hemstad och den vuxna väninnan på besök, som tänker ”en liten skitstad med ful arkitektur”, men säger till sin värd: ”väldigt trevlig, precis lagom stor”.

Myller av röster

Göra gott imponerar genom hur karaktärerna ges egna röster – alkoholisten, överklassfrun, barnet, den paralyserade åldringen. Marstein tycks kunna variera tilltalet i det oändliga.

– Det blev lättare och lättare att hitta deras röster ju mer jag skrev, vilket överraskade mig. I ett skede blev jag rädd att att jag använt upp 118 romanidéer.

Marstein säger att hon inte sätter sig ner och skriver från första till sista sidan. Med Göra gott började hon med att skissa upp personerna, som i ett skede var över 130, och sedan jobbade hon igenom texterna gång på gång.

– Jag skriver i kors och tvärs genom boken, inte från början till slut.

För att hålla ordning på persongalleriet hade hon fyra meter vägg täckt av post-it-lappar.

– Jag ritade en karta över den fiktiva staden också, för att hålla reda på var de rörde sig. Min redaktör ville sedan ha med den i boken, men det ville inte jag.

Då jag läste Göra gott försökte jag hålla reda på alla karaktärerna. Till en början gick det ju bra. Sedan gick det med en liten ansträngning, jag bläddrade bakåt ibland. Till slut gick det inte, det var bara att acceptera nederlaget och ge upp ambitionen att hålla reda på vem som skymtade var.

Jag frågar Marstein om hon tänkt sig att läsaren ska ha koll.

– Nej, det tänkte jag inte. Jag borde kanske haft med läsarinstruktioner om det. Jag tänker mig tvärtom att många av kapitlen fungerar som enskilda texter.

Undviker research

Ingenting å angre på kom alltså ut i augusti, och så småningom kommer den på svenska på Kabusa förlag. Den nya romanen har vissa drag gemensamt med Göra gott. Den är skriven i jagform, perspektivet växlar och tidslinjen är obruten. Men den här gången finns det bara två jagpersoner som berättar turvis, det gifta paret Heidi och Vegard. Vegard befinner sig på sommarstugan med barnen, Heidi i stan för att jobba – men i själva verket stjäl hon åt sig en helg med sin älskare.

Marstein skrattar då hon berättar att också den boken utspelar sig under en helg. Samma dag som intervjun har hon uppträtt på mässan med den danska författaren Helle Helle, och båda har erkänt sitt ringa intresse för research, en fråga som Marstein sagt sig delvis lösa genom att skriva intriger som utspelar sig på veckoslut.

Vad nästa bok ska handla om säger hon sig inte ha någon aning om.

– Det tar säkert ett år innan jag kommer igång. Jag har ännu ingen tematik, inga karaktärer, jag har ingenting.

Marstein säger sig ha en hopplös utgångspunkt för sitt skrivande:

– Jag kan inte skriva om en person jag inte vet något om. Och jag vet inget om en karaktär innan jag skrivit den.

Lösningen är att bara sätta igång och skriva, trots att det blir dåligt. Skriva om och om igen.

---

Trude Marstein samtalar med Marit Lindqvist på Nifins bibliotek onsdagen den 14 oktober kl. 18. Kajsaniemigatan 9, Helsingfors.