Boken Ödemarkerna är ett lyckat möte mellan ord och bild, där båda utrycksformer bevarar sin integritet.

Att samarbeta kring dikt och bild är vanskligt. Lite väl ofta blir resultatet en kompromiss som gör att ingendera kommer till sin rätt. Man söker kontaktytor men det blir mest trevande positioneringar. Därför är det desto roligare att se ett exempel på motsatsen – ett lyckat möte där båda uttrycksformerna bevarar sin integritet och ändå lyckas komplettera varandra på ett spännande sätt.I samband med en separatutställning på Moderna museet 2007 bad bildkonstnären Karin Mamma Andersson poeten Thomas Tidholm bidra med texter till utställningskatalogen. Bland de målningar som visades fanns Time Island (till Thomas Tidholm), som utgår från ett foto av Tidholm från 1968. Den målningen, tillsammans med femton andra, finns med i den nu aktuella text- och bildkollaborationen Ödemarkerna.

Om det var bilden som sekunderades av dikten på Moderna museet så är förhållandet denna gång det omvända, trots att det visuella på inget vis är satt på undantag. De 78 prosalyriska texterna i boken bildar en litterär helhet, en diktsamling, som i teorin kunde ha publicerats i separat form, men då hade förstås det dialogiska inslaget osynliggjorts.

En gemensam nämnare mellan ord och bild är platsen. Karin Mamma Anderssons folktomma interiörer och vyer andas gåtfullhet, något som understryks av en verktitel som ”Jag gick i skogen på måfå kring, i dröm, och sökte alls ingenting”. Samtidigt föder de frågor. Vad finns i de staplade bruna papplådorna i ”Lager” (2007)? Vad är det för liv som levs i den lägenhet som avbildas i ”Porträtt” (2007)? Vem bor i byggnaderna nere i dalen i panoramat ”Landskap” (2007)? Stämningen och färgsättningen i målningarna växlar men de obesvarade frågorna består.

Också Tidholms prosadikter kretsar runt någonting som förblir gåtfullt men som skymtar fram i skiftningen mellan dämpad humor och vardagssurrealism, mellan melankoli och ironi, och mellan dråpligt fabulerande och falluckor som plötsligt öppnas.

Platserna i dikterna känns ibland bekanta på ett visst sätt – de är som tagna ur den vanliga tråkiga verkligheten, anonyma platser som är så ointressanta att de åter blir intressanta, bara man ger dem den sorts uppmärksamhet de inte anses förtjäna: ”den gamla skolan […] med gräs på skolgården”, ”det gråputsade pumphuset från fyrtiotalet vid ett dike mellan två åkerlappar” eller ”två kilometer söder om avfarten till Bro”. Tanken kan gå till Ulf Lundkvists egensinniga folkhemsarkeologi i serieform eller kanske ännu mera till den skruvade humorn i Jan Stenmarks text- och bildcollage, exempelvis i U-sväng inslagen i folie (2005).

Tendensen är att det bekanta görs främmande och en känsla av desorientering infinner sig. Ett mörkt stråk, mörkare än man först noterar, löper genom flera av dikterna. Miljöerna är ofta nedgångna, psykena är pressade och labila och apokalypsen har antingen redan inträffat eller låter sig anas. I en dikt som inleds med meningen ”I en framtid där vi lever” ska berättaren, ägaren till en släpkärra utan hjul, gå ner till stranden för att ”titta efter mat”; i en annan dikt ligger en flera hundra år gammal rostig månlandare av typen JIX 157 ute i öken och i en tredje har papperen ur guvernör K.F. Benguiats förstörda arkiv, hans livsverk, spritts ”som snö över gatorna”.

Tidholm laborerar med återkommande effekter men uppslagen i dikterna är så pass inspirerade och sinnrika att läsningen aldrig blir monoton. Tonträffningen är för det mesta fenomenal. När man kommer till slutet får man lust att genast börja om på nytt – för det finns alltid mer att hämta, känner man, både i text och i bild.

Det är oktober redan. Snart kör man igång med julskyltningen. Det här är den perfekta gåvoboken. Den har rasande stilig design, hårda pärmar och tillräckligt stort format för att göra de reproducerade konstverken rättvisa.


Thomas Tidholm (dikter) & Karin Mamma Andersson (bilder): Ödemarkerna. Wahlström & Widstrand, 2009.

Aldrig har jag sett akacior. Och aldrig någon av dessa

stora kaktusar som man ser på bilder från Mexikosöknar. Jag hade velat se gamar kretsa över kadaver. Och

mot kvällen hur färgerna skär sig i rött och det blir som blod över duken. Sådana saker finns i en verklighet

därute. Där jag inte är! En vän skrev i ett brev om ett landdär floderna är fulla av blåa plastpåsar! Men jag vågade

inte tro honom. Min flickvän lämnade mig, hon lever nusitt liv bland tapirerna, tror jag att det står här.(Ur Ödemarkerna)

Ralf Andtbacka

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.