Karin Tötterman har studerat journalistik, film och politisk sociologi. Hon har arbetat som tv-journalist i Finland och Sverige samt som skribent och tv-producent i Shanghai. I sin färska reportagebok Äta vägens ris möter hon en brokig skara taxichaufförer i Shanghai, de som äter vägens ris. Läsaren får små inblickar i landets närhistoria, men framför allt i dess nutid.
”Utveckling, fazhan”, säger författaren, ”är ett av nyckelorden i det nya Kinas ’socialism med kinesiska särtecken’. Och trots att Kina sedan reformerna lyckats med att lyfta fler människor ur fattigdom än något annat land i världshistorien är fazhan också en behändig ursäkt för alla förändringar, oavsett konsekvenser. Hus som rivs, folk som måste flytta från sina hem, inkomstklyftor, censur, diskriminering mot landsortsbor, miljöförstöring, social utslagning – allt kan motiveras om det gagnar landets utveckling.”
Läsaren får möta förare Lin – den frustrerade filosofen som läst Feuerbach, Hegel och Kant och tänker att samhället stagnerat för att folk inte tänker.
Förare Zhang saknar Mao och skulle gärna ge upp lite av sin så kallade frihet för att återfå ungdomens känsla av trygghet.
Förare Xu har stans coolaste bil, medan förare Ma önskar att arbetsdagen snart var slut; hon har nämligen blivit mamma bara två månader tidigare. ”Det är tungt att vara ifrån min son så länge, eftersom han fortfarande är så liten”, säger hon.
Kina har åter blivit ett samhälle uppdelat i klasser, och trots att en del kvinnor är framgångsrika så är det än en gång kvinnorna som utgör underklassen. De offras först när det skärs ner på arbetskraften, de diskrimineras på arbetsmarknaden; prostitutionen och kvinnohandeln ökar, flickfoster aborteras fortfarande på landsorten.
Taxibranschen är stenhård i dagens Kina, speciellt för förarna som måste betala svindyra bruksavgifter till bolagen. Det är inte ovanligt med upp till sexton timmars arbete innan passet börjar bringa vinst åt föraren, som kör upp mot tjugofyra timmar varannan dag, utan arbetarskydd. ”Livet blir ett år kortare för varje år man kör”, säger förare Yao.
Jag kör själv taxi ibland i Helsingfors och märker även likheter i arbetsvillkoren: den allt hårdare konkurrensen, de långa turerna (10–14 timmar åt gången hos oss), den usla timlönen, taxibolagens ibland allt för höga förväntningar på förarna. Därtill kommer hoten från vissa kunder, och ilskan och utskällningarna som inte sällan kommer från nyrika stadsbor som i allt visar att taxiföraren är lika med noll, eller rätt och slätt och metonymiskt bara taxi.
Förare Songs öde berör starkt. Han lider av nackproblem, ryggproblem, hjärtproblem och värk i axlarna och kring midjan. Sjukförsäkringen som taxibolaget betalar täcker inte kostnaderna för läkare och mediciner, därför undviker han läkarbesök.
” ’Jag är rädd och nervös hela tiden då jag kör’, säger Song, 52 år gammal. ’Trafiken är så rörig och det kommer bilar från alla håll. Folk gör omkörningar utan förvarning och varje gång hoppar jag till av rädsla. Man måste koncentrera sig varenda sekund när man kör.’ Song smackar till, och smackandet åtföljs av en grimas. Det är ett smackande som hör Shanghais taxivärld till, ett smackande som uttrycker missnöje och uppgivenhet.”
Songs enda tröst är att han arbetar för fosterlandets framtid. Men det i ett land som till exempel inför OS i Peking införde alldeles huvudlösa förbud, som att förarna inte får gäspa under arbetet.
Under läsningen kan jag förundras över författarens fascination över storstaden, över de ”underbara små ögonblicksbilder” som gjorde att hon stannade kvar så länge. Eller så irriteras jag när hon liksom utifrån målar ut den skinande lyxen bredvid de lemlästade tiggarna, sånt som många resenärer tenderar att gapa över under första resan till megastäder som Bangkok, Istanbul eller Mexico City.
Mest tänker jag ändå att Karin Tötterman skrivit en viktig och gripande bok som faktiskt har något att ge åt en bred läsarskara. Hon har lyssnat till den så kallade lilla människan i dagens Kina, till dem som betalar ett högt pris för sin skål ris och försöker härda ut under de till synes oryggligt hårda betingelserna.
Karin Tötterman: Äta vägens ris. Reportage. Söderströms 2009
Thomas Brunell
