895
Utställningen De unga 2009 behandlar vårt sätt att förhålla oss till andra människor, klimatförändringen, informationsflödet och finanskrisen.
En kiosk som domineras av pink och turkos möter mig redan i foajén till Konsthallen. I kiosken kan man läsa tidningen PiiMii. Rubriker som ”Min mamma mördades. Min pappa är djävulen själv!” ifrågasätter skräptidningskulturens sätt att frossa i andras olycka. Vad är egentligen nöje? undrar Pii Anttila med installationen. Konstnärerna och verken som samlats för utställningen De unga 2009 kommenterar friskt vår samtid. De behandlar inte bara vårt sätt att förhålla oss till andra människor utan också klimatförändringen, informationsflödet och finanskrisen. Utställningen består av 70 verk av 62 konstnärer som har valts ut av Konstnärsgillets jury ledd av fotokonstnären Stefan Bremer, med Raita Virkkunen och Jukka Isokoski som studeranderepresentanter.
Det är helt klart installationerna som tar huvudrollen i utställningen. Eftersom de har mycket utrymme och tydligt behandlar samhälleliga teman står de ut från mängden av verk. Benjamin Orlows vindmaskiner som reagerar på börskurserna är lika högljudda som våra politiker är i finanskrisens tid. Det är börskursernas vändningar som bestämmer vindmaskinernas blåsriktning. Konsta Ojalas styrofoamigloo diskuterar klimatförändringen och vad den beror på. Installationen ger besökaren möjlighet att se på teve tillsammans med två pingviner. Video- och musikbekanta från de gamla DOS-spelen har landat på sydpolen.
Laura Lilja koncentrerar sig på vardagsanarkism. Hennes installation Hjältar består av gipsfigurer klädda i svart, med täckta ansikten. Det är en referens till de demonstrationer som fyller våra gator, men samtidigt en undran om vem dessa hjältar egentligen är. Runt hörnet kan man se videodokumentationen Res publica, där Lilja själv blir sedd som anarkist. Videon lyfter fram Big Brother-andan som finns i vårt samhälle och kan också ses som en direkt kommentar till antigraffiti kampanjen Stop Töhryille. Vi får se hur polisen, säkerhetsvakter och vanliga människor förhåller sig till konstnären då hon gör former av våra olika ministeriers namnskyltar för ett skulpturprojekt.
Men också verk som utrymmesmässigt tar mindre plats gör intryck. Taneli Rautiainens lilla skulptur, den unga mannen som står vänd mot väggen med en vit papperspåse på huvudet, är en rolig upptäckt. Skulpturen är tankeväckande efter ett första Oj, så roligt. På samma sätt öppnar sig Jarno Vesalas videoprojektion i taket. En kvinna hoppar så att hennes stora kjolar böljar. Det hela liknar en medusa i rörelse och videon är först bara otroligt vacker, men sätter sedan igång en tankeprocess om att sitta fast och vilja komma loss.
Som ofta på stora grupputställningar är det första intrycket av De unga 2009 något av en brokig skara. Verkens teman och metoder växlar; videor och installa-
tioner är välrepresenterade, men också målningar, fotografier, skulpturer och en performans finns med. Bland verken finns några som har tillräckligt mycket kraft för att träda fram ur mängden, medan andra definitivt skulle dra fördel av ett mindre blandat sammanhang. Konstnärsgillets utställning för unga konstnärer har under de senaste 70 åren blivit något av en institution och visar på kommande trender. Därför är det så glädjande att se hur verken kommenterar och ifrågasätter vår samtid.
Det är helt klart installationerna som tar huvudrollen i utställningen. Eftersom de har mycket utrymme och tydligt behandlar samhälleliga teman står de ut från mängden av verk. Benjamin Orlows vindmaskiner som reagerar på börskurserna är lika högljudda som våra politiker är i finanskrisens tid. Det är börskursernas vändningar som bestämmer vindmaskinernas blåsriktning. Konsta Ojalas styrofoamigloo diskuterar klimatförändringen och vad den beror på. Installationen ger besökaren möjlighet att se på teve tillsammans med två pingviner. Video- och musikbekanta från de gamla DOS-spelen har landat på sydpolen.
Laura Lilja koncentrerar sig på vardagsanarkism. Hennes installation Hjältar består av gipsfigurer klädda i svart, med täckta ansikten. Det är en referens till de demonstrationer som fyller våra gator, men samtidigt en undran om vem dessa hjältar egentligen är. Runt hörnet kan man se videodokumentationen Res publica, där Lilja själv blir sedd som anarkist. Videon lyfter fram Big Brother-andan som finns i vårt samhälle och kan också ses som en direkt kommentar till antigraffiti kampanjen Stop Töhryille. Vi får se hur polisen, säkerhetsvakter och vanliga människor förhåller sig till konstnären då hon gör former av våra olika ministeriers namnskyltar för ett skulpturprojekt.
Men också verk som utrymmesmässigt tar mindre plats gör intryck. Taneli Rautiainens lilla skulptur, den unga mannen som står vänd mot väggen med en vit papperspåse på huvudet, är en rolig upptäckt. Skulpturen är tankeväckande efter ett första Oj, så roligt. På samma sätt öppnar sig Jarno Vesalas videoprojektion i taket. En kvinna hoppar så att hennes stora kjolar böljar. Det hela liknar en medusa i rörelse och videon är först bara otroligt vacker, men sätter sedan igång en tankeprocess om att sitta fast och vilja komma loss.
Som ofta på stora grupputställningar är det första intrycket av De unga 2009 något av en brokig skara. Verkens teman och metoder växlar; videor och installa-
tioner är välrepresenterade, men också målningar, fotografier, skulpturer och en performans finns med. Bland verken finns några som har tillräckligt mycket kraft för att träda fram ur mängden, medan andra definitivt skulle dra fördel av ett mindre blandat sammanhang. Konstnärsgillets utställning för unga konstnärer har under de senaste 70 åren blivit något av en institution och visar på kommande trender. Därför är det så glädjande att se hur verken kommenterar och ifrågasätter vår samtid.
De unga 2009 i Helsingfors Konsthall till 6.1.2010.
Riikka Wallin
