Jyrki Katainen har sagt att han fast står på huvudet om det hjälper att rädda välfärdssamhället. Det krävs mycket mindre än så; han behöver bara sluta med det han håller på med, för att allt ska bli mycket bättre.Jag har länge undrat, om de som bestämmer över pengarnas flöde i samhället uttryckligen jobbar för att förstöra vår välfärd eller om de agerar i god tro.


För det senare alternativet talar det faktum, att universitetsundervisningen i nationalekonomi på lägre nivå har lika mycket med vetenskap att göra som kreationismen. Det är med andra ord kamouflerad propaganda. Och det är inte ens någon sensationell chocknyhet; ute i världen har propaganda-stoffet varit under konstant kritik i decennier.
Men ingenting händer. Samma amsagor fyller samma kursböcker i upplaga efter upplaga och ingen gör något för att i stället ta i bruk kurslitteratur av det vetenskapliga slaget. Sådan finns nog.
För att täcka över det verklighetsfrämmande dravel som utgör grunden för teorierna, beströr man hela den stinkande härligheten med lager på lager av monumentalt komplicerade matematiska ekvationer. Men här som över allt annars gäller gigo-principen: garbage in – garbage out. Hur mycket man än knådar-gnider-vrider och vänder på skit, så är det som kommer ut i andra ändan ändå bara skit.
Men vi är benägna att tro på män som talar obegripligheter och utsätter oss för powerpointpresentationer fyllda av siffror och grekiska bokstäver, precis som våra förfäder bävade inför medicinmannens mystiska ritualer.
Den nationalekonomi (eller makroekonomi, som den numera kallas) som ekonomer och statsvetare får lära sig ger vid handen bland mycket annat följande falska ”faktum”: offentliga tjänster är mindre effektiva än privata.
Med detta falska rättesnöre framför ögonen har våra beslutsfattare sålt vår gemensamma egendom för struntsummor och sedan sett hur de privatiserade bolagen höjt priserna och försämrat servicen tack vare sin monopol- eller oligopolställning.
Hur vettigt är det att med skattemedel bygga upp företag som producerar viktiga tjänster för medborgarna och dessutom inbringar klirr i statens kassa, bara för att sedan sälja verksamheten till personer som sköter den med endast maximerade kvartalsresultat som mål?
Klirret, som visserligen kan öka tack vare sämre service, högre priser och utsparkad arbetskraft, hamnar i några få fickor. Att pengar ackumuleras hos de färdigt rika har dessutom ingen inverkan på konsumtionen. Eller vad tror du: ökar kommersen mera om ger vi Nalle W en extra miljon i månaden eller om vi ger tiotusen låginkomsttagare en extra hundring i månaden?
Skattesänkningarna är nog ändå ett klart tecken på att målet för den ekonomiska politiken faktiskt är välfärdens nedmontering. Ingenstans, någonsin har skattesänkningar fört med sig något gott för andra än de välbärgade. Myten att sänkta skatter får fart på ekonomin och leder till ökade skatteintäkter blev med all önskvärd tydlighet motbevisad redan under Reagan-eran. Så våra politiker är alltså inte dumma. De bara jobbar för de rikas räkning.
Ekonomi är ingen komplicerad vetenskap. Den handlar om mänskligt beteende – det finns inga marknader som agerar si och så och som endast herrar i kostym kan ”analysera”. Det är bara strunt.
Därför ska vi alla kräva klartext av beslutsfattarna. Det är just de ”dumma frågorna” som är de som är värda att ställa. Dem kan experterna inte svara på utan att samtidigt avslöja antingen att de egentligen ingenting vet eller att de bara ljugit hittills.

Susanne Björkholm

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.