887
Böcker föder böcker och Hjalmar Söderbergs författarskap tillhör dem som aldrig upphör att vara fruktsamma. Det är i synnerhet gestalterna i hans Doktor Glas (1905) som återuppstår om och om igen.
De senaste åren har pastor Gregorius fått upprä ttelse i Bengt Olssons Gregorius (2004) och hans hustru Helga har fått en egen röst i Bjarne Moelvs Helgas offer (2007), för att inte tala om de teateruppsättningar där doktor Glas getts liv i bland Thorsten Flincks och Krister Henrikssons gestalt.Omdiktningarna av Doktor Glas går, som så ofta, ut på att nyansera bilden av romangestalter som behandlats styvmoderligt av berättaren, men Kerstin Ekmans Mordets praktik (2009) har ett annat syfte. Också Ekman har fascinerats av historien om läkaren som begår mord på den motbjudande Gregorius för att på så sätt befria hans unga hustru Helga, men hennes fascination gäller framför allt Söderbergs fulländade stil och tidsandan. Hennes roman är en pastisch på den tidiga sekelskiftesromanen och som sådan är den perfekt – ibland känns det nästan som man egentligen läste Söderberg själv.
Romanen utgörs av läkaren Pontus Revinges dagböcker. Som ung och fattig läkare stöter han på författaren Söderberg och fylls av beundran inför honom. Så stor växer sig hans beundran att han hjälper Söderberg med de medicinska detaljerna i Doktor Glas och hjälpen inskränker sig inte bara till goda råd utan han låter själv skaffa fram det tilltänkta giftet och visar hur det ska prepareras. När Revinge sedan läser romanen blir han övertygad om att Glas egentligen är en omdiktning av honom själv. Romanen gör ett så starkt intryck på honom att han låter sig inspireras till ett eget mord på sin äldre kollega och gifter sig sedan samvetslöst med dennes hustru för att överta läkarpraktiken. Den största lockelsen utgörs ändå av dottern i huset, den rosiga, ljuva Frida.
För det är framför allt denna relation som står i centrum av romanen. Precis som i så många sekelskiftesromaner är det könslivet och könsdriften som utgör studieobjekt. Detta förhållande mellan man och kvinna som tidsenligt beskrivs som ibland rosenskimrande, svärmiskt, drömmande men oftast än mer kvalmigt, köttigt, smutsigt och fyllt med kväljande odörer och kroppsvätskor. Den kluvna inställningen till kvinnan är tydlig: den åldrande kvinnan som utsätts för föraktfulla och hårt granskande blickar och samtidigt den orörda jungfrun, den ”ljuvaste lilla kvinnoblomma”. Pontus Revinge ser – och äcklas. Eller som han säger det själv: ”Jag har fått behålla barnets skarpa syn men ej dess hänförelse.” För som Revinge påpekar själv är hans skildring bra mycket solkigare än Söderbergs: ”På gatorna väljer han bort smutsen, på aftonhimlen sotröken. Att skriva är att välja – och att förvandla … Han lyckas med förvandlingen. Ingenting blir egentligen trivialt eller smutsigt när han beskriver det. Han lyfter det en bit över marken.”
Medan Söderbergs Doktor Glas förblir i minnet som en blånande skymningshimmel om än med cyniska och livströtta penselstråk, så är Revinges blick mer som en ”köttig snigel” som bara ser sörjan, det groteska samlivet och den kvalmiga dubbelmoralen. Att Tyko Glas vårdar samhällets översta skikt i sin egen praktik och mellan sjukbesöken tar sig en ridtur, medan Revinge i början av sin gärning går i trådslitna kostymer och får extra inkomster genom att göra hälsokontroller på prostituerade är naturligtvis symptomatiskt. Revinge påminner ibland mer om dekadensförfattaren Ola Hansson och hans könsskildringar i Sensitiva amorosa (1887) än om Söderberg, men detta kan man förlåta Ekman. För visst är boken ibland utstuderad i sin stilimitation, men framför allt är den ett förtrollande konststycke.
Romanen utgörs av läkaren Pontus Revinges dagböcker. Som ung och fattig läkare stöter han på författaren Söderberg och fylls av beundran inför honom. Så stor växer sig hans beundran att han hjälper Söderberg med de medicinska detaljerna i Doktor Glas och hjälpen inskränker sig inte bara till goda råd utan han låter själv skaffa fram det tilltänkta giftet och visar hur det ska prepareras. När Revinge sedan läser romanen blir han övertygad om att Glas egentligen är en omdiktning av honom själv. Romanen gör ett så starkt intryck på honom att han låter sig inspireras till ett eget mord på sin äldre kollega och gifter sig sedan samvetslöst med dennes hustru för att överta läkarpraktiken. Den största lockelsen utgörs ändå av dottern i huset, den rosiga, ljuva Frida.
För det är framför allt denna relation som står i centrum av romanen. Precis som i så många sekelskiftesromaner är det könslivet och könsdriften som utgör studieobjekt. Detta förhållande mellan man och kvinna som tidsenligt beskrivs som ibland rosenskimrande, svärmiskt, drömmande men oftast än mer kvalmigt, köttigt, smutsigt och fyllt med kväljande odörer och kroppsvätskor. Den kluvna inställningen till kvinnan är tydlig: den åldrande kvinnan som utsätts för föraktfulla och hårt granskande blickar och samtidigt den orörda jungfrun, den ”ljuvaste lilla kvinnoblomma”. Pontus Revinge ser – och äcklas. Eller som han säger det själv: ”Jag har fått behålla barnets skarpa syn men ej dess hänförelse.” För som Revinge påpekar själv är hans skildring bra mycket solkigare än Söderbergs: ”På gatorna väljer han bort smutsen, på aftonhimlen sotröken. Att skriva är att välja – och att förvandla … Han lyckas med förvandlingen. Ingenting blir egentligen trivialt eller smutsigt när han beskriver det. Han lyfter det en bit över marken.”
Medan Söderbergs Doktor Glas förblir i minnet som en blånande skymningshimmel om än med cyniska och livströtta penselstråk, så är Revinges blick mer som en ”köttig snigel” som bara ser sörjan, det groteska samlivet och den kvalmiga dubbelmoralen. Att Tyko Glas vårdar samhällets översta skikt i sin egen praktik och mellan sjukbesöken tar sig en ridtur, medan Revinge i början av sin gärning går i trådslitna kostymer och får extra inkomster genom att göra hälsokontroller på prostituerade är naturligtvis symptomatiskt. Revinge påminner ibland mer om dekadensförfattaren Ola Hansson och hans könsskildringar i Sensitiva amorosa (1887) än om Söderberg, men detta kan man förlåta Ekman. För visst är boken ibland utstuderad i sin stilimitation, men framför allt är den ett förtrollande konststycke.
Kerstin Ekman: Mordets praktik. Bonniers, 2009.
Ronja Boije
