Ordentligt ordordnande

Jag frestades att skriva denna text utan versaler i början av meningarna, använda mig av endast gemener, så där som Cia Rinne i boken notes for soloists. Men jag avstår. Liksom Cia Rinnes första bok zaroum (eget förlag 2001), är notes for soloists en konfliktfylld, visuellt skön och intellektuellt vacker ordutgrävning . En ordordning i futuristisk anda kunde man också kalla det. Det som dock lyser med sin frånvaro i Rinnes aktuella bok är de små teckningarna som starkt bidrog till den humoristiska aspekten av zaroum.
Men här skall inte redogöras för det som saknas utan snarare för det som finns och hur detta skall eller kan förstås.
Cia Rinne skriver främst på engelska och franska med inslag av ett drygt antal andra språk. Rinnes språkliga bakgrund är den att hon växt upp med en finsk far och en finlandssvensk mor i Tyskland. Hon har efter det studerat och bott i bland annat Grekland, Finland och Danmark.
I Rinnes poesi handlar det ofta om ordens utseende och vad som kan komma av det, vilka nya ord detta kan leda till, samt ytterligare associationer. Här handlar det många gånger om en slags minsta gemensamma nämnare, om att banta ner ord tills endast det mest väsentliga återstår. Rinne dyker ner, och in i orden liksom för att tvinga ur dem alla deras betydelser.this is left.        this is right.
that’s        right. right.
left is        right. right is right.
what’s left?        right is
left.
left is left.
right? right has just
left.

Andra gånger handlar det om mutationer av ett ord till ett annat, till ett tredje, över uppenbara språk- och betydelsegränser. På sätt och vis blir rinneskan ett eget nytt språk.
Texterna är associationsrika och bäst öppnar sig boken för läsaren om man går in i den med öppenhet och lekfullhet.
En fråga jag ställt mig under läsandets gång har varit om och hur metodisk Rinne är i sitt skrivande. Är hon besatt av ord? Hur har hon hittat alla dessa ord att transformera?
Vad är Cia Rinnes ansats med denna bok, vad vill hon säga med denna diktsamling? Boken består av elva avdelningar med noter, anteckningar, kring ett och annat. Det handlar långt om, som titeln lyder notes for soloists, om anteckningar för solister, soloåkare. Här finns gott om humoristiska funderingar kring ord, djupet i resonemangen varierar. En viss ensamhet kan man också läsa in i texterna. Det diktjag som döljer sig där någonstans mellan raderna reser bland annat till milano och moskva.
Många gånger är det visuella mer påtagligt än det som verkligen sägs rakt ut. Så är fallet, inte minst, i den sista avdelningen som bär samma titel som boken. Här varvas siffran 7 med diverse skiljetecken. Sju är antalet dagar per vecka, sju är traditionellt ett magiskt tal. Om något av detta skall tolkas in här förblir oklart, kanske är den avslutande avdelningen mest en visuell övning av nonsenskaraktär.
Att sätta ord på läsningen av notes for soloists är på många sätt svårt. Dels för att jag inte riktigt vet hur dessa texter går in i mig. Dels för att det som står här inte lätt låter sig översättas. Ja, hur man skulle översätta denna bok är för övrigt en intressant fråga, går det alls? Vilka språk kunde i så fall komma på fråga? Kanske kunde boken transponeras till ett slags skandinaviska med inslag av andra närliggande språk.
Det skulle vara frestande att säga att den här boken är mystisk eller svår. Men det är just det den inte är. Den är förenklad och sammansatt, en handbok om man så vill, en utforskning av livet, det där man föds till för att dö. Så som det står i början av boken, i det inledande citatet av Giacometti.

---

Cia Rinne: notes for soloists. OEI editör, 2009.