I andra delen av Heidi Johanssons reportage från Costa Rica bakom kulisserna besöker hon en av landets mest isolerade byar, där man ännu helt nyligen levde utan stat, pengar och alfabet.
Byn Tsipirí, vid berget Chirripós sluttningar, bebos av ursprungsfolket Cabécar och hör till Costa Ricas allra mest isolerade samhällen. Det nationella skolväsendet och hälsovården hittade inte fram förrän på 1980-talet, och breddandet av den smala gångstigen till bilväg skedde så sent som våren 2009. Vägen upp mot byn består av nylagt grus som luckrats upp av eftermiddagarnas skyfall. Med nöd och näppe klamrar sej bildäcken fast även om gruset tycks rinna av det branta berget likt överflödigt florsocker.Det är inte förvånande att så många bybor fortfarande väljer att ta sig fram till fots eller till häst. Under resan fram till byn ser vi otaliga människor som i störtregnet knegar fram med barn, djur och säckar, med tiotals meter långa plaströr och annat byggmaterial på axlarna. Omar, 28, som vi träffar på hälsovårdscentralen nere i centrum brukade tidigare alltid promenera hemifrån till jobbet och tillbaka, vilket tog fem timmar i den ena riktningen och fem i den andra. Nuförtiden får han ibland skjuts med någon annan som ska ner till centrum. Omar arbetar med att ta blodtryck, vaccinera och lära ut vardagshygien som hand- och tandtvätt. Eftersom familjerna i området ofta är mycket barnrika måste hälsovården i Chirripó ha lite annorlunda tyngdpunkter.
– Här i området finns familjer med upp till 25 barn. Många gånger vill mödrarna föda hemma fastän risken är stor att spädbarnen smittas av olika slags parasiter.
De som bor i bergstrakterna räknar sig praktiskt taget alla till ursprungsfolket cabécar. Här har man fram tills nyligen levt helt utan stat, valuta och alfabet. Med hjälp av egna odlingar och byteshandel har man klarat sig själv. Många familjer odlar ris, majs, bönor och medicinalväxter. Tidigare kunde man också jaga, men nuförtiden finns det inte så många vilddjur kvar. Istället håller sig familjerna med hundar och hästar, som används till all slags transport.
Omar visar oss fram till byskolan i Tsiripó. Vid första anblicken är det inget som skvallrar om att det gråa medfarna trähuset skulle fungera som skola. Men mycket riktigt, på verandan utanför ligger en hög med svarta, leriga gummistövlar i barnstorlekar. Vid närmare betraktande ser vi också ett tiotal ögonpar som försiktigt kikar ut genom dörröppningen. När vi vinkar åt barnen försvinner de fort in i klassrummet, ackompanjerade av kvävda skrattattacker. Barnen är blyga och det tar länge innan någon av dem vågar svara på våra hej.
– Ni förstår, det brukar aldrig komma gäster hit, förklarar Omar.
Själva skolhuset är byggt i en för cabécarfolket främmande stil, men på gården finns en annan byggnad som är inspirerad av förfädernas arkitektur. Man har uppfört ett cirkelformat möteshus med sluttande tak och jordgolv. Här brukar eleverna och lärarna sitta och inleda dagen. Omar berättar att mittpunkten på jordgolvet, samt den högsta punkten i taket spelar en viktig roll som husets centrum eller navel. Ibland dansas det i tältet, eller så hålls det olika möten, också på kvällstid.
Färgerna på spanska
I det sista huset, också det av trä, sitter barnträdgårdsläraren Iliana och städar upp efter dagens lekar. Hon har sju barn i åldern 3–5 år i sin grupp, men de har alla gått hem för dagen – en väg som för några av barnen är över en timme lång. Iliana är hemma från den relativt närbelägna staden Turrialba, 3 timmar med bil från Tsipirí. Varje morgon åker hon taxi till skolan tillsammans med några andra lärare som jobbar i närbelägna byar, och varje eftermiddag tillbaka hem igen. Fastän resan kostar fyra euro per person och väg väljer de flesta att pendla.
– Nej, jag skulle aldrig i livet klara av att bo i Tsipirí! skrattar Iliana. De flesta lärarna i trakten gör som jag, de kommer hit bara för arbetsdagen. Vi har en samtaxi som vi åker med. Det hela blev mycket lättare sedan de i mars byggde bilvägen ända fram.
Iliana har nyligen blivit färdig med sin barnträdgårdslärarutbildning, och jobbet i Tsipirí är hennes andra någonsin. Hon kom att söka jobbet efter att ha hört en granne i Turrialba berätta om sitt jobb i en av grannbyns skolor. Fastän hon trivts bra hoppas hon ändå kunna jobba någon annanstans i framtiden.
– Här i Tsipirí får jag ibland den känslan att många barn kommer till dagis bara för matens skull. Här får de både mellanmål och lunch. Dessutom skulle jag i framtiden vilja ha en grupp med lite fler barn.
En utmaning är det i vilket fall som helst för en barnträdgårdslärare med endast ett par ord cabécar i sitt ordförråd att få barn till gruppen som i sin tur inte alls talar spanska. Lyckligtvis lär sej barnen snabbt, och kommunikationen brukar börja löpa om någon månad. Dagisgruppen får också sporadiska besök av den ambulerande läraren i cabécars eget språk och kultur som regelbundet besöker skolan.
– När det kommer barn som inte talar spanska brukar jag försöka börja med färgerna. Det har fungerat bra hittills, ler Iliana.
Kontakten till föräldrarna har också gått bra, även om ingen av dem själva gått i vare sig dagis eller skola, och själva konceptet därmed är nytt för dem. Iliana skrattar åt det lilla språkliga missförståndet i början av hennes tid i Tsipirí. På inbjudan till det första föräldramötet riktade sig Iliana som brukligt till ”los padres” som på spanska mycket riktigt kan betyda ”fäder”, men som allmänt förstås som ”föräldrar”. När endast fäder infann sig på mötet insåg Iliana missförståndet och har hädanefter specificerat att inbjudan är både till mammor och pappor.
Den egna kulturen är viktig
Någon timme senare kommer en man släntrande över den leriga skolgården, även han iklädd svarta gummistövlar. Det visar sig vara skolläraren José Antonio Villalobos. Han har skött ett ärende och kommer därför senare än vanligt till skolan. Barnen som väntat en dryg timme verkar inte alls upprörda eller förvånade, utan kommer glatt och möter sin lärare i dörröppningen.
Skolbyggnaden består egentligen bara av ett klassrum, men vill man, så kan man dela upp utrymmet i två delar. Ibland väljer José Antonio att dela in eleverna i klass 1–3, och klass 4–6, medan han andra gånger undervisar alla samtidigt. Utmaningen är att det enligt lagen i Costa Rica behövs 30 elever för att man ska få ha två lärare på heltid. Nu har skolan i Tsipirí bara 20 elever, så man får hålla till godo med en lärare. Utöver José Antonio, som inte talar cabécar, får man besök av den ambulerande cabécarläraren som undervisar barnen i deras modersmål och kultur.
– Den ambulerande läraren besöker oss onsdagar, torsdagar och fredagar varannan vecka. Tanken är att ta till vara och stärka barnens kunskaper både vad deras språk och deras kulturella traditioner beträffar. Dessvärre finns just inget material att tillgå på cabécar, så min kollega har fått göra upp det mesta själv.
Eftersom José Antonio inte förstår elevernas modersmål vet han heller inte vad de viskar åt varandra under lektionerna. Jag undrar om han bett att barnen inte ska tala cabécar under lektionstid, då han inte förstår vad de säger.
– Nej, varför skulle jag det? utbrister José Antonio förvånat. Det skulle ju vara en enorm björntjänst, vi är ju ute efter att stärka barnen i deras språkliga och kulturella identitet.
José Antonio bor själv i Tsipirí, och anser det vara mycket viktigt med tanke på hans jobb att han är en del av byn också under sin fritid.
– På så sätt får människorna förtroende för mig. Jag delar deras liv, inte bara under min arbetsdag, utan också på min fritid.
Det är idag drygt tjugo år sedan skolväsendet nådde Tsipirí. Nu börjar så gott som alla byns barn i skolan när de är sex, sju år gamla. José Antonio kan se vad skolan har betytt för byn i stort.
– Skolan har öppnat en massa dörrar för byn; den har fört med sig både mer framkomliga vägar och utvecklingen av jordbruket. Nu är det också mycket mindre våld i byn jämfört med förr. Man kan säga att byn på många sätt har öppnat sig.
Tvåspråkiga lärare saknas
Vi sitter en stund och följer med skolans matematiklektion. Eleverna i årskurs 1–3 sitter i den ena ändan av rummet, och eleverna i 4–6 i den andra. José Antonio vandrar omkring och hjälper eleverna med deras uppgifter. Från den ändan av rummet där läraren inte är hörs dämpade skrattsalvor och prat. Alla eleverna är barfota i klassrummet. De kommer till skolan längs gyttjiga stigar och lämnar stövlarna ute för att inte smutsa ner golvet.
I matematikundervisningen har läraren på ett intressant sätt tagit vara på sådant som finns i barnens vardag och som de lätt själva kan relatera till, till exempel frön från olika växter. Barnen i de lägre årskurserna lär sig räkneorden med hjälp av fröna, medan de äldre barnen använder dem till mer komplicerade matematiska transaktioner.
Bland de drygt tio byskolorna i Chirripó kommer ingen av lärarna ursprungligen från trakten, och endast en av dem talar cabécar. I skolorna följs Costa Ricas ordinarie läroplan, men lärarna försöker utnyttja de få tvåspråkiga läromedel som finns. Mer tvåspråkigt undervisningmaterial skulle behövas, men de som talar både spanska och cabécar flytande har behövts på andra poster i de större städerna. Det bor endast ett hundratal personer i vardera byn, men det skulle vara omöjligt att slå ihop skolor eftersom många barn redan nu har flera timmars skolväg.
Eftersom skolorna i Chirripó är ett så pass nytt fenomen är föräldragenerationen sällan läs- och skrivkunnig. För att svara på behovet av vuxenundervisning har man i Tsipirí byskola ordnat läs- och skrivkurser för vuxna under måndagar, tisdagar och onsdagar. Enligt en stor undersökning som gjordes 1997 var analfabetismen i Costa Rica nere i 4,5 procent, medan den i Chirripóreservatet var 80–85 procent. Språket cabécar existerade endast i muntlig form fram till 1960-talet då några inflyttade amerikanska missionärer arbetade fram ett skriftspråk. Att läsa och skriva har traditionellt inte ansetts viktigt, utan Cabécarkulturen har sitt eget utbildningssystem där man lär ut reservatets levnadsmönster och traditioner.
Läsandets mirakel
Idag är det dock allt fler som lämnar reservatet för att förtjäna pengar på bland annat banan- och kaffeplantager. För dem som tar sig bortom berget Chirripó blir behovet att kunna läsa och skriva påtagligt. Forskaren Stacey K.Sowards från University of Texas at El Paso anser att övergåendet från en muntlig till en skriftlig kultur i det här skedet torde vara ofrånkomligt, och menar att man utifrån de premisserna kunde försvara skolsystemet som egentligen kommit till Cabécar-reservatet utifrån. Sowards skriver också om cabécar som på grund av sin analfabetism blivit lurade att underteckna kontrakt där de avstår landområden och annan egendom. Framtiden får utvisa om läskunnigheten ökar inflyttningen till städerna, eller om den används till att förenkla livet inom reservatet.
När en traktor kämpar sig upp längs grusvägen utanför skolan springer skolbarnen fram till vägen för att se vem det är som kommer. Traktorer är ännu en sällsynt syn. Ett par av skolans flickor vågar sig då fram till mig. De visar på små lappar som lärarna klistrat upp där det står ord både på spanska och cabécar. Jag försöker uttala orden på cabécar och flickorna skrattar. De upprepar ordet några gånger, och jag gör nya försök. Nästa ord går redan bättre. Då ropar José Antonio in barnen, och flickorna springer iväg över skolgården med de tjocka flätorna smattrande mot ryggen. Kanske har vi just delat ett ögonblick kring läsandets mirakel.
Första delen av reportaget från det okända Costa Rica ingick i NT nr 49 och handlade om El Hueco, byn på gropens botten.
Heidi Johansson
