Journalisterna Camilla Berggren och Marianne Lydén har skrivit en informativ, lättläst och snudd på rolig bok omfattande 380 sidor.

Under den lite provokativa titeln Nyttiga Idioter? dissekerar de förtjänstfullt finlandssvenska ungdomars engagemang framför allt i den politiska vänstern under 70-talet. Arbetet är grundligt gjort. Samtal har förts med drygt tjugo företrädare för idioterna, som i det här sammanhanget betyder minoritetsfalangen, de så kallade taistoiterna eller stalinisterna inom den socialistiska studentrörelsen. Arkivmaterial på bl.a. Arbetarmuseet, Kansan Arkisto och Svenska centralarkivet har tröskats igenom och tjänar som komplement till det berättade och självupplevda.

Befriande är författarnas öppna redovisning av egna utgångspunkter. Berggren växte upp i Vasa, Lydén i Helsingfors, och vardera studerade då det begav sig vid ”Socialist- och Kommunisthögskolan”. Följaktligen koncentrerar de sig på den politiska verksamheten just där. Och de öser ur rikliga brunnar!
Många måste med nödvändighet känna igen sig, till och med Björn Wahlroos. ”Yess! Jag var med! Sådär var det då!” Andra var äldre eller yngre eller levde någon helt annanstans och hamnar därför i en annan sits. Men de som upplevde den märkliga tid då hippierörelsens Peace, Love & Freedom-koncept blandades upp med marxist-leninistisk teori, till allt förpliktande solidaritet med arbetarklassen (?) och därtill hörande kadaverdisciplin, har haft anledning att fundera över nästan allt som Nyttiga Idioter behandlar.
För finländare med minsta intresse av politisk historia erbjuder boken intressant läsning. Bland annat får man bakgrundsinfo om personer som fortfarande är kända men i helt nya sammanhang. En aning får man också om vad som försiggick i kulisserna bakom 70-talets glada första-majtåg, tidningsspridningsaktioner, seminarier och sommarläger.
Inte hade den vanliga gräsrotsaktivisten en aning om att magra lilla Christian Blom med de sorgsna ögonen och den vackra flickvännen hörde till en inre cirkel av sovjetstyrda kadrar. Vi visste inte att någon sådan fanns – och var nog inte särskilt intresserade av just den biten. En del av oss misstänker i dag att ryktet är betydligt överdrivet medan andra tycker det hade varit helt OK. Då det begav sig framstod Sovjetunionen – eller rättare sagt idén om vad Sovjet skulle kunna vara – som ett mycket bättre alternativ för folkets breda lager än vårt eget kapitalistiska system.

Hungern efter rättvisa

Hos arbetande ungdomar utan särskild skolning fanns åtminstone i Ekenäs en hunger efter nya, rättvisare lösningar på konkreta samhällsproblem. Precis i den smärtpunkten kunde studenter, arbetare och intellektuella mötas. Kulturredaktören Sven Willner var den första som på ett skolmöte med hög röst förkunnade att det aldrig kan finnas för mycket demokrati. Då var undertecknad 13 år. Senare skulle vi ungdomar imponeras och förvirras av besökande storheter som Nicke Torvalds och Thomas Micklin som presenterade utdrag ur ”Arbetarklassens världsåskådning”. Men också om vi krökte rygg i skam över att inte riktigt hänga med hade vi fått ett första verktyg. Det gick att begripa hur världen fungerade.
För många av oss innebar vardagen ekonomisk misär och noll inflytande, vilket pockade på raska praktiska åtgärder. Om dalsbruksaktivisten Rudolf Johanssons insatser i kommunalpolitiken blev en arbetsmodell så erbjöd den landsomfattande, för att inte säga världsomfattande vänsterrörelsen bland studenterna, sovjetstyrda eller ej, ett hoppets ljus i mörkret.
Det var nyttigt, kan man tycka i dag då hopp och ljus är bristvara. Nu råder andra bevekelsgrunder och helt andra krafter i kulisser som blir allt diffusare.
För idiotin stod redan på 70-talet mångahanda tillämpningar av idéer och ideologi. En brokig flora av sådant beskrivs i Berggrens och Lydéns bok. Lagom lättsam blir den tack vare självironisk knorr och tillräcklig distans i smått och stort. Den fokuserar på väsentligheter. Ingen medverkande kryper riktigt på riktigt i stoftet. Och varför skulle de?


Camilla Berggren och Marianne Lydén: Nyttiga idioter – Unga idealister, Lenin och sjuttiotalet. Söderströms 2009.

Sanna Peitso

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.