När jag går mot Organisationen häpnas jag över det stora antalet massageställen på vägen. För trettio år sedan skulle det ha varit små butiker fullproppade med sysaker, kosmetika, skor, Lihaa – Kött. Men idag är det ölhak, kebaberior och massageställen som gäller.
Dagens pizza, mellisstop och inhemska flickor utannonseras medan jag vandrar mot Organisationen och undrar varför en så pass solvent aktör utlokaliserat sin verksamhet till dessa, lite ljusskygga och sunkiga trakter. Jag söker efter samband, nån sorts djupare symbolik i det hela, men antagligen är det bara de billiga hyrorna som utgör den minsta gemensamma nämnaren i det hela.Jag har själv sålt mina händer till Organisationen. De är det vackraste som finns på min kropp. Eller fanns, för jag ser att de redan börjat vissna. Minns när jag var på en språkkurs i London. Vi hade varit ute på nån pub och satt på en trappa. En gammal och sliten kvinna kom fram till oss och frågade om vi ville ha nåt, men vi skrattade bara. Tills hon tröttnade på oss och sa: Fuck off! När jag betraktar mina händer undrar jag ibland vad jag ska hitta på när jag inte längre kan sälja dem ens till ett mycket nedsatt pris, och då tänker jag på kvinnan i London, hennes desperata ögon som granskade oss från topp till tå som en Business Opportunity Manager på en björnmarknad. Längre än så vågar jag inte tänka för jag misstänker att skrotpriset ligger mycket nära noll eller rentav under.
Om jag ställer mig utanför ingången till Organisationens lokaliteter kan jag se huset dit jag fördes från Kvinnokliniken. När askkopparna var fulla hade far börjat fimpa i blomkrukorna. Det hade varit en omänsklig förlossning. Men på den gamla goda tiden vaktade männen Telexapparaten medan barn kom till världen. För Bolaget var viktigare än allt annat.
Sedan dess har det hänt en massa. Gud har dött. Fosterlandet har dött. Bolaget har dött. Konsten har dött. Jazzen har dött. Kärleken har dött. Delvis är det bra, för man vill ogärna att nån går och väntar sig att man ska ge sitt liv för Gud eller Fosterland eller andra besvärliga abstraktioner. Och cash är givetvis bättre än prenikor och plastnycklar till paradiset. Men samtidigt blir man hemsökt av den där kvinnan som saknade marknadsvärde och som därför hade förvandlats till en vålnad eller nån sorts vidrig antimateria. För det hemskaste som finns är att förlora sitt marknadsvärde, att inte längre vara en part i ett avtal med rättigheter och skyldigheter, att inte längre konsumera och bli konsumerad. Samtidigt vet man att den dagen närmar sig då ingen längre vill utnyttja en för sina egna syften, då man förvandlas till den ensammaste mänskan på jorden medan händerna långsamt ruttnar bort i fickorna som på en spetälsk.
Jag står utanför Organisationens lokaliteter och röker medan jag betraktar huset som var mitt första hem, där det var lika naturligt att det växte fimpar i blomkrukorna som att darrande benlösa män tog sig fram på gatorna på skrangliga rullplattor. Undrar om far redan då hade den där skivan av Bill Withers som jag snodde flera år senare, den där han sjunger: It ain’t too bad the way you’re using me, ’cause I sure am using you to do the things you do …
Nä, det måste ha varit senare. Under postmodern tid.
Janco Karlsson