I sin nobelföreläsning talade Herta Müller inte om sina stora teman förföljelse och förtryck utan i stället om näsdukens betydelse i olika skeden av livet – och därmed fick hon med en god del förtryck och förföljelse också.

Också i hennes senaste roman Andningsgunga står de konkreta tingen i centrum. Som köttkrokar för minnet fungerar de när ett sovjetiskt arbetsläger suddas fram, föremål för föremål. Ett kapitel kan handla om cement – hur cementen listigt och illvill-igt minskar i omfång hur noggrant man än aktar på den, hur man bäst bär en cementsäck, hur cementen klistrar sig fast överallt och får läpparna att spricka, tandköttet att blöda – och ett annat om förlusten av en vinröd sidenhalsduk. Berättelsen om hur sjuttonårige Leopold Auberg i egenskap av tyskspråkig rumän deporteras till ett arbetsläger saknar kronologi för i lägret bryts den sammanhängande berättelsen upp och kvar att klamra sig fast vid är bara de konkreta föremålen. Medan lägermänniskorna reduceras till kropp och materia som långsamt förvandlas till icke-kropp är det föremålen som förblir deras sista tillgång till världen.

Herta Müller har angående sin fixering vid de konkreta tingen sagt att människan är det bräckligaste föremålet i världen för alla våra ägodelar kommer att överleva oss. För att leva lite till vaktar Leo och hans medfångar – advokat Gast, Trudi Pelikan, Planton-Kati – på sina ägodelar för att inte fullständigt förlora sig själva. När ”skinn- och bentiden” sedan är förbi och fångarna får det materiellt bättre stannar habegäret kvar. Kvinnorna, som bara några månader tidigare varit utsvultna, börjar virka näckrosbroscher och byter till sig puder och rouge. Leo å sin sida låter sy upp en jacka med snitt enligt senaste mode från Amerika. Detta befängda att i flera år varit utkastade ur världen, bortom tid och historia, och sedan bry sig om klädsnitt, men det är genom föremålen som de tar sig tillbaka till världen, omvandlar sig från fångar till människor.
Förutom föremålen är också Hungerängeln ständigt närvarande i lägret för att påminna om att man, fortfarande, lever. Det är spökgestalten som man alltid måste försöka övervinna genom gömda brödbitar under kudden eller kålsoppa undansmugglade i parfymflaskor. Lägertillvaron formuleras som ”1 skyffellyft = 1 gram bröd” där skyffellyften alltid vinner. Hungerängeln överger en inte ens när begäret mättas. 60 år efter lägertiden äter Leo fortfarande för att inte dö eller rättare sagt: ”Jag äter så gärna att jag inte vill dö, för att jag då inte kan äta längre.” När han återvänt har Leo glömt hur man äter med kniv och gaffel och slukar maten med alla sina porer.

Beskriva med fel ord

När den tyskspråkiga minoriteten efter andra världskriget skickades till fångläger i Sovjet-unionen för att sona Tysklands synder och delta i återuppbyggnaden efter kriget fanns Müllers mor bland dem, men det är inte hennes minnen som boken använder sig av – modern teg liksom andra återvändande om vistelsen – utan den största delen av Müllers material står författaren Oskar Pastior för.
Müller har berättat hur hon under researchen talade med deporterade från sin hemby men i deras berättelser bara fann stela bilder, språkliga klichéer som saknade all konkretion, tills hon mötte Pastior. Planen var att skriva boken tillsammans men när Pastior dog 2006 fick Müller slutföra projektet ensam, en fördel kanske eftersom lägerskildringen därmed blev frigjord från Pastiors eget levnadsöde och kunde förvandlas till litteratur. För Müller försöker komma förbi den tyska traditionen av ”Lagerbücher” (lägerböcker) som skapat en kanon om hur man berättar livet i undantagstillstånd. Hon har försökt undvika simpel realistisk dokumentation och i stället skildrat vardagen i lägret genom en slags poetisk främm-andegöring. För hennes stil är just sådan: både saklig och poetisk på samma gång, både en närskrivning av de konkreta tingen och konstfärdiga nybildningar som ”andningsgunga” eller ”dagsljusförgiftning”, både stramhet och intensitet. Ja, för att nu få med Akademiens denna gång träffande motivering: ”poesins förtätning och prosans saklighet”. I stilen finns något undertryckt, ett skrik som hålls tillbaka, en darrning på rösten som uteblir.
Men Müllers språkliga utformning av lägerberättelsen har inte fallit i god jord hos alla. Tyska Die Zeit publicerade exempelvis två recensioner – en en pro Müller och en contra – under den gemensamma titeln ”Kitsch oder Weltliteratur?” (Kitsch eller världslitteratur?). Den första recensenten hyllade romanen som mästerverk, den andra anklagade den för ett parfymerat språk. Anklagelsen gällde att Müller förvandlade Gulag till poesi och det dessutom i andra hand. Recensenten Iris Radisch skrev att ”Gulag-Romane lassen sich nicht aus zweiter Hand schreiben“ (Gulagromaner låter sig inte skrivas i andra hand) och placerade därmed Müller i den genre som på tyska lite nedlåtande brukar kallas för ”Literatur der Betroff-enheit” (på svenska översätts det kanske bäst med ”vittneslitteratur”) vars främsta genrekrav kunde formuleras som ”I swear to tell the truth, the whole truth and nothing but the truth.”
Denna vittneslitteratur omfattar i synnerhet den rika flora av Holocaustlitteratur där sanning, realism och det självupplevda ofta vinner över fiktionen. Det är denna förväntning som gör att Müllers secondhand-berättelse med ett utstuderat litterärt språk väckte kritik bland en del tyskspråkiga recensenter – en kritik som Karin Löfdahls svenska översättning undgått, men så saknar ju också den svenska litt-eraturen en kanon av lägerlitteratur att jämföra med.
Men har man krav på mimetisk skildring av lägertillvaron missar man det Müller försöker göra: nämligen det paradoxala att skapa en exakt beskrivning genom att använda helt fel ord, genom att uppfinna ord skapa en annan slags närhet till verkligheten. Müller kan inte använda ord som ”rädsla” eller ”fasa” för att förmedla Leo Aubergs skräck att bli förd till lägret, hon måste uppfinna ordet ”andningsgunga” – den gunga som slår över i halsgropen när rädslan sätter in – för att kunna förmedla även allt det outsagda, för att i skildringen kunna skriva in ett skrik som inte hörs men som alldeles tydligt känns. Och detta gör hon väldigt, väldigt väl.

---

Herta Müller: Andningsgunga. Översättning: Karin Löfdahl. Wahlström & Widstrand, 2009.