I decennier har jag levat på och närt en myt. Den är nu nedmonterad. Den myten visste berätta om den lilla frihetsenliga gruppen/byn med den i samhörighet lojale individen i centrum. En kritisk liten massa som kunde utropa ”där jag är är det majoritet” eller à propos det smältande finlandssvenska isflaket, med Ralf Norrman, replikera ”personligen minskar jag inte”.

En uppkäftighet och kreativitet och motståndsrörelse som hade sitt säte i min idealiserande bild av det österbottniska småbrukarsamhällets sturskhet med rötter i sin egen historia. Sann eller inte, en inspiratorisk överlevnadsstrategi har den varit. För mig. Den har stimulerat både mitt politiska och vetenskapliga sökande. In i syndikalism, Amnesty International, postkolonial litteratur, kulturstudier … i kamp som alltings början. Och den fortlevde under 1970-talet, ända inpå början av 1990-talet. Nu finns inget fan-anamma kvar omkring mig. I dess ställe ett Bibelbältets anti-intellektualism, rädsla, trångsynthet och lojhet. Och en nytänd protestantisk evangelisering och fördumning. I två år på hemmaplan har jag som vänsterliberal fritänkare och intellektuell försökt konfrontera religiös hegemoni som den kommer till uttryck i finlandssvenska medier. Det har jag gjort genom traditionella insändare och recensioner, via blasfemisk retorik hämtad ur en afroamerikansk och postkolonial emancipatorisk diskurs. Jag har velat punktera bibelcitatens och flosklernas idioti och samtidigt argumentera kring demokratifrågor inom främst utbildning och skola. Det är en sådan, åtminstone för mig, klargörande debatt jag vill summera och syntetisera i denna artikel.
Det är kanske inte ett sammanträffande att det existerar väldigt litet forskningsarbete kring livssynsbegreppets och religionens anknytning till samspelande områden som ekonomi, skola, medier, och partipolitik i den finlandssvenska världen, och nu avser jag företrädesvis och framgent den österbottniska. Statsvetaren Göran Djupsund förklarar att vad han kan erinra sig finns ingen egentlig forskning kring vare sig religion och partipolitk eller religion och mediabruk (brev 25/11/09). Kjell Herberts instämmer i princip men vet berätta att Svensk-Österbottniska Samfundet planerar en volym om religion (brev 16/12/09). Men sådana finns det en uppsjö av. Man skulle kunna tänka sig att det rådde ett motsatt förhållande: att den statsvetenskapliga, sociologiska eller kulturvetenskapliga nyfikenheten kring fenomen som laestadiansk företagsamhet och exkludering, arten av den partipolitiska striden om kristna väljare mellan SFP, KD och Centerpartiet, det sekulära samhällets delaktighet i pedofiliskandalen i Jakobstad och den kristna förturen i yttrandefrihetens mediala namn, vore berusande och oemotståndliga manna från himlen. För att nämna bara några ämnen med given anknytning till forskarsamhället. Så verkar det inte vara. Aktiv tystnad råder även här. ”Tippe tippe tipp tapp …”

Kyrkan i skolan

Och skolan! Det är här som evangeliseringen är både tydlig och inkluderande. Kyrkan har på senare år framgångsrikt lyckats skjuta fram sina positioner. Skolämnet religion, i sin nuvarande utformning en kvarleva från pietismens århundrade, borde snarast uppgå i ett konfessionslöst idéhistoriskt skolämne där eleverna kunde få utvecklas till fritt tänkande individer och inte tidigt inympas med enögd monoteism. Men det verkar vara långt dit.
I läroplanen för religion för grundutbildningen anges syftet vara att ”göra eleven förtrogen med sin egen religion” (fast, det bör påpekas, det finns inget kristet barn med ”egen” religion utan bara barn till kristna föräldrar) och ”med de traditionella finländska åskådningarna” (menas också sekulära, frågar jag), att ”introducera eleven i andra religioner” och ”lära eleven att förstå religionernas betydelse för kulturerna och människorna”, ”att fostra eleven till etiskt leverne och hjälpa eleven att förstå religionens etiska dimension”. Vad vi kan lägga märke till i denna konstitutionella syftestext är de för eleverna passiviserande verben (kursiverade) ’göra,’ ’introducera’, ’lära’, ’hjälpa’ och ’fostra’. De markerar att utbildningen inte främst handlar om inhämtande av kunskap om religion utan om kristen fostran till ”etiskt leverne.” I den två år tidigare läroplanen (2004) löd den sista meningen ”att lära de studerande att se religionens etiska dimension” som nu således ersatts med ”att fostra eleven till etiskt leverne och hjälpa eleven att förstå religionens etiska dimension.” Det arkaiska tillägget och ett andra glidande uttryck i läroplanen mellan utövning och kunskap ger den aktivt kristne religionsläraren legitimitet och möjlighet att inom den sekulära inramningen driva omaskerad religionsutövning. Och det sker! Markeringen att samme religionslärare inte längre behöver tillhöra den evangelisk-lutherska församlingen har förblivit en tom gest.
För att ta ett jämförande exempel. I syftesbeskrivningen för ämnet historia i motsvarande utbildning är språkbruket helt annorlunda, interaktivt och prövande. Här är det tänkta syftet att ”skaffa och utnyttja historiska kunskaper”, ”använda olika källor, jämföra dem och utifrån dem bilda sin egen motiverade åsikt”, ”förstå olika sätt att indela historien”, ”med hjälp av exempel känna igen ….” och ”bedöma framtida alternativ”. Utbildningen i historia bygger på en kritisk medvetandegörande metod; den i religion på dess motsats, passivitet och auktoritär religiös inskolning.

Fundamentalism

Studerar man de hjälpmedel som finns tillgängliga i nätverksform och som används i de finlandssvenska skolorna förstärks min åsikt om kristen träning ytterligare. Lärarhandledningarna till Spår och tro (för årsklasserna 1–6; Schildts förlag) bär på sådana egenskaper. Ett par exempel bara: ett metaforiskt sagoväsen som ’änglar’ tolkas ordagrant, likaså det kreationistiska fenomenet om en gud som konstruerade världen på sex dagar. Anvisningarna saknar referenser till all den kunskap som finns om dessa och liknande bibeltexter eller om arten av metaforiskt språk. ”Skolans religionsundervisning syftar till allmänbildning i religion och livsåskådning. Eleverna ska förstå religionens inflytande på samhälle och kultur,” säger Robert Lemberg i Hem och Skola i en pamflett om skolans värdegrund. Men så är det inte.
Det är emot denna bakgrund inte märkligt att skolan och kyrkan samarbetar i stora genomgripande projekt. Ett sådant är den återkommande Bibelkuppen som våren 2009 engagerade över 1000 anmälda 5–6-klassare från 53 skolor. Den 56-sidiga lärarhandledningen förutsätter en med skolans lärare (inte bara i religion) integrerad undervisning i 6–8 veckor på det mossiga gammaltestamentliga temat ”Profeterna berättar”. Närmare en kristen fundamentalistisk text än denna handledning kan man inte komma i Svenskfinland. Som försvar förklarar Helena Sandberg från ”Kyrkans central för det svenska arbetet” att ”Bibeln och dess berättelser utgör en stor del av det centrala innehållet i läroplanen” (ÖT 23/4/09). Men hade läroplanen varit sekulär hade i kunskapsinhämtningen om Bibeln också ingått diskussioner om dess roll i förtryck, slaveri, kvinnlig underordning.
Missionen tycks ha flyttat från tomma kyrkor till fulla klassrum. Exemplen kunde mångfaldigas. Den insyn jag under de senaste tre månaderna har fått via den debatt som följt kritiken mot bruket av den kristna bordsbönen har belyst inte bara omfattningen av den kristna missionen, alltifrån centralradiomeddelanden som blandar allmän information med kristen förkunnelse vid morgonsamlingen (i en skola i Karleby) till skolpersonalens och skolledningens teologiska trixande med de direktiv som Skolstyrelsen anvisat för att säkerställa elevens rätt till en konfessionslös skola. Trivialisering, infantilisering och förkastelse har karaktäriserat omdömena som i olika medier vänt sig emot försök att hävda synen att en manipulerande och sektliknande religion urgröper skolans värdegrund som bygger på demokrati och jämlikhet.

Stanna hemma, Skytte!

Österbottens Tidning ligger i Bibelbältets ideologiska och ekonomiska centrum och agerar därefter. Dess kulturredaktör Sofie Knutar förklarar att ”Vi har det tydligen för bra” (ÖT 29/11/09) som grundorsak till debaklet och Henrik Othman, biträdande chefredaktör på samma tidning, intar en liknande hukande position men lyckas till slut parentetiskt klämma fram: ”I ett sekulärt samhälle kan man anföra att också skolan skall vara konfessionslös” (6/12/09). Det är inte så konstigt att det är en präst som i sin insändare, ”Slutreplik om bordsbönen” (ett utvidgat utfall mot två meningsmotståndare) (11/12/09), får sätta punkt för debatten i tidningen – det är inte redaktionen! Det skulle dröja ända till den 14 december 2009 innan en annan österbottnisk ledarskribent, Kenneth Myntti i Vasabladet, trädde fram till det sekulära samhällets stöd, tydligt och klart.
Sedan drog pedofiliskandalen in över landskapet och trivialiseringen om att ”vi har det tydligen för bra” var inte längre en giltig undanflykt. Jag skall inte här diskutera den österbottniska pressens roll i dokumentationen av den. Det krävde en ny text.
Jag vill lägga till en sista evangeliserade händelse med medialt innehåll. Kristliga folkhögskolan i Nykarleby och Kyrkans ungdom anordnade ett samtal om ”Gud i media” (26/1/10) med svenske journalisten Göran Skytte som portalfigur och med representanter för Kyrkpressen, ÖT och Radio Vega. Religionskritik och mediakritik hade givetvis ingen formell röst. Skyttes träffande och ironifria utrop i ÖT om ”Tacka Gud för lokaltidningen” kom att överröstas medialt av en annan av hans lovprisande omdömen om landskapet Österbotten och dess folk (i en kolumn i Svenska Dagbladet, 30/1/10). Här besjunger han egenheter som ödmjukhet, artighet, konservatism. Han uppmanar svenskarna att byta ut Thailand som resmål med det österbottniska kustlandskapet. En evangeliserande journalist på kolonialt uppdrag. Stanna hemma, Skytte!
Jag har här velat visa att det finns skäl till oro för vad som sker i religionsfrihetens namn. Men det räcker inte. Vi måste våga syna det nära samspelet mellan stat, kommun och kyrka, analysera, granska, kritisera det, och ställa frågor om huruvida friheten till religion betyder att vi lär oss acceptera religiöst förtryck, att barn i strid med FN:s barnkonvention fråntas sin rätt till plural utbildning, att barn kan våldtas i Guds namn. Religionens oförenlighet med demokrati är ett faktum.
Jag har också velat visa på ett sorgligt Österbotten! Och på en tid som flytt.