871
Leendet är ett utmärkt exempel på hur Bergs 360-graders-blick opererar. Så här: 1) hon tar något odiskutabelt, vedertaget, allmänt godkänt, något ”gott”, 2) hon gör mos av det, 3) hon återställer ordningen (kanske), men den blir aldrig som förr.
”Det är en missuppfattning att leendet automatiskt har med vänlighet och avslappning att göra. Egentligen är det tvärtom: ett avslappnat ansikte ser surt och trött ut. Munnen halvöppen. Underkäken hänger. Mungiporna ner. Blicken långt borta, ingen hemma i huvudet, dum som ett spån.”
Håll i dina mungipor! Aase Berg gör i sin essä ditt leende till både en förtryckarmekanism och ett uttryck för ett inlärt socialt offerskap. För att inte tala om hur irriterande ett leende är:
”En liknande upprensningsepisod i glåmträsket ägde rum för några veckor sen – när en tunnelbaneförare tog masspsykologin i egna händer och ropade ur högtalarna: ´Ha en bra dag, och glöm för all del inte att le mot varandra!´ Min reaktion på den här uppmaningen var att stirra ner i golvet. Jag kände mig kränkt i min integritet, i min rätt till ostörd autism, uppryckt ur den stora sömnen i en tidlös paus. Jag åker inte tunnelbana för att få kompisar. Jag åker inte tunnelbana för att tycka om eller bli omtyckt. Tvärtom är T-banan en frizon där man för en gångs skull kan vara osedd, bortkopplad, apatisk, sur och charmlös – en avslappningsplats bättre än någon uppfräschningsanstalt för nervös medelklass, ett antiglamoröst ful-spa.”
Anti-stilgrepp
Märkte ni? Berg eggar upp sig i sina resonemang så att de blir röriga, motsägelsefulla och låter mest som primitivt surande – och hon gör det som ett medvetet stilistiskt (anti)grepp:
”Lysande stilister är det värsta jag vet, och jag försöker jobba mig så långt bort från den lysande stilistiken man kan komma. Jag tycker själv att det går ganska bra. Många av essäerna i den här samlingen är fulla av svordomar och onödiga adjektiv, löjliga metaforer, svepande generaliseringar, slarviga antaganden och illa underbyggda påståenden. /…/ Rätten till det fula, fumliga och ibland rentav charmlösa är viktig om man vill uppnå ett oberoende kritiskt tänkande, som ett vapen mot den egna längtan efter att bli berömd och bli omtyckt och betraktad som duktig.”
Berg tar bestämt avstånd från rumsrena textmässiga metoder som den amerikanska författaren och essäisten Joan Didions (Den listiga stilisten), som Berg menar ”lägger sordin på läsarkontakten, förtar jämbördigheten och ersätter den med beundran” med sin alltför svala och avskalade stil. Berg förespråkar istället texter som svämmar över och resolut går i kommunikation med läsaren.
Jag lånar här en tanke (och spinner lite vidare på den) av den isländska författaren Andri Snær Magnason. Han formulerar, i ett kapitel i sin (mycket läsvärda) bok Dreamland – A Self-Help Manual for a Frightened Nation, en tanke om att idéer är något som finns, ständigt närvarande och tillgängliga, för vem som helst att plocka åt sig och förverkliga. Kruxet är att det finns männi-skor som har lägre tröskel än andra att uppfatta de här idéerna och som således hinner ta dem först.
Magnasons poäng är att det inte är någon inneboende förmåga i de här personerna som skapar idén, utan idén är en produkt av information och omständigheter i tiden, fullt synlig för alla – det gäller bara att snabbt nog snappa upp den och omforma den till en, även för andra, absorberbar form. Det är därför geniala texter och tankar känns så självklara och enkla.
Det är det här Aase Berg gör, hon vädrar aspekter, konstigheter och självklarheter i tiden och presenterar dem för sina läsare, men hon gör mer än så: hon kommunicerar dem så att läsaren måste skapa ett eget förhållningssätt. Berg är kommunikativ i ordets jobbigaste och bästa mening; man är oenig henne, upprörd och stundvis rejält agiterad – men alltid upplyft av dispyten, för den man har att kommunicera med är kul och kunnig.
Man kan bläddra i boken och sätta fingret på en mening nästan var som helst och hitta ett exempel på Bergs kombinerade iakttagnings- och formuleringsvirtuositet, som dessutom lämnar efter sig skratt-ryckningar. Okej, nu bläddrar jag på måfå … och här (sammanhanget ovidkommande):
”När teveprogrammet Jobba jämt gjorde ett reportage om machogubbarna i elitfotbollsklubben BK Häcken, kallades programmet för ”Sexisternas sista utpost?”. En utopisk rubrik. Det är bara att gå till det offentliga omedvetnas mörka hjärta, Detet i nyhetsvärlden, för att inse att den där fotbollsklubben knappast är någon marginell liten förtryckarinstitution på väg att bli mossa.”
Heliga kor, trots allt?
Alla texter i Uggla är inte oumbärliga, och tack och lov för det, det ger en aningens andningsfrist i läsningen, som en ostbricka: en del ostar måste vara milda för att smaklökarna ska kunna uppskatta de starka. (Och om det här blev lite väl Forrest Gump så är det bara i linje med de ”pinsamheter” Berg efterlyser i god stilistik, tack så mycket.)
Det är inte nödvändigtvis meningsfullt att söka röda trådar eller efter skribentens ”röst” i en samling så ”obekymrat asociala essäer” som Uggla är. Berg gör det bara nästan direkt nödvändigt att abstrahera fram en sådan tråd ur det vilda skenandet i essäerna. Det fördomsfria trotset mot allt lägger i dagen en mogen, humoristisk och medkännande världsbild som är ”rösten” och den röda tråden.
Det finns också ett allvar och en uppriktig bekymmersamhet i essäerna; Berg bryr sig och hon ger inte så mycket för vår tids omständigheter som hon kallar ”en genomrutten samhällsstruktur”, ”patriarkal marknadsekonomi”, ”den skenande kapitalismen” och så vidare. Men, så lirkar hon in uttryck som ”den orebelliska samtiden”. Trots att det finns yttre, till synes oantastliga, ordningar så kan man revoltera emot dem eller ifrågasätta dem eller i det allra pytteminsta låta bli att verkställa dem på ett personligt plan. Genom att inte inkorporera de allmänna sanningarna blint utan putsa glasögonen, harkla sig och då och då göra sig omöjlig.
Men missförstå mig inte nu, jag har inte missförstått Aase Berg: hon skriver inga världsförbättringsrecept, hon ger diagnoser och ordinerar självhjälp.
Nåväl, nu återstår det som jag inte blir klok på om Berg vet att hon gör. Inte en ko går helig i Bergs essäer, eller? Mycket tidigt börjar dikotomin feminism – patriarkat (ofta med likhetstecken till marknadsekonomi) beta på textsidorna. Varför får de passera fritt genom Bergs stränga såll, utan att hon vänder ut och in på de här begreppen? Jag har ju lärt mig under läsningen att alla resonemang och sanningar har sina svaga punkter och falluckor, och att de ska synas i sömmarna för att se om de håller, men här tycks det finnas något som är gott och något som är ont – punkt?
Det är svårt att låta bli att bli förälskad i och beroende av Uggla, Berg pumpar endorfiner i textform så att man blir knäsvag. Uggla är en kompakt uppslagsbok och en citatbok av klokheter och tokigheter. Uggla är lördagsgodis.
En citatbok av klokheter och tokigheter, det är svårt att låta bli att förälska sig i Aase Bergs Uggla.
Tack, Aase Berg, för den här osannolika, hysteriska, fräcka, gallfeberretande, skoningslösa, roliga, smarta, massiva ugglan! Tack för att du läser, iakttar, ser, tänker och formulerar dig på ett så tids- och kunskapskrävande sätt som essän i en tid med så mycket snabbare och mer lättdistribuerade åsiktskanaler.Essäerna i Uggla är skrivna och publicerade mellan åren 1995 till 2009. Texterna är samtidsanalyser, starkt förankrade i det senaste decenniets Sverige, svensk samtidslitteratur och svenska samhällsfloppar, men de är fullt konverterbara till allmängiltiga omständigheter. Aase Bergs koncept är ett mischmasch (ett välordnat och genomtänkt sådant) av populärkulturella referenser, litteratur, skarpsinthet, skamlöshet, lysande språkliga verktyg och framförallt ett ifrågasättande av allting. Inga heliga kor i Uggla! (Märk väl, jag måste återkomma till de här heliga kossorna senare i recensionen, men för nu är det så här:) Allt kan hamna på dissektionsbordet. Vad sägs om leendet?
Leendet är ett utmärkt exempel på hur Bergs 360-graders-blick opererar. Så här: 1) hon tar något odiskutabelt, vedertaget, allmänt godkänt, något ”gott”, 2) hon gör mos av det, 3) hon återställer ordningen (kanske), men den blir aldrig som förr.
”Det är en missuppfattning att leendet automatiskt har med vänlighet och avslappning att göra. Egentligen är det tvärtom: ett avslappnat ansikte ser surt och trött ut. Munnen halvöppen. Underkäken hänger. Mungiporna ner. Blicken långt borta, ingen hemma i huvudet, dum som ett spån.”
Håll i dina mungipor! Aase Berg gör i sin essä ditt leende till både en förtryckarmekanism och ett uttryck för ett inlärt socialt offerskap. För att inte tala om hur irriterande ett leende är:
”En liknande upprensningsepisod i glåmträsket ägde rum för några veckor sen – när en tunnelbaneförare tog masspsykologin i egna händer och ropade ur högtalarna: ´Ha en bra dag, och glöm för all del inte att le mot varandra!´ Min reaktion på den här uppmaningen var att stirra ner i golvet. Jag kände mig kränkt i min integritet, i min rätt till ostörd autism, uppryckt ur den stora sömnen i en tidlös paus. Jag åker inte tunnelbana för att få kompisar. Jag åker inte tunnelbana för att tycka om eller bli omtyckt. Tvärtom är T-banan en frizon där man för en gångs skull kan vara osedd, bortkopplad, apatisk, sur och charmlös – en avslappningsplats bättre än någon uppfräschningsanstalt för nervös medelklass, ett antiglamoröst ful-spa.”
Anti-stilgrepp
Märkte ni? Berg eggar upp sig i sina resonemang så att de blir röriga, motsägelsefulla och låter mest som primitivt surande – och hon gör det som ett medvetet stilistiskt (anti)grepp:
”Lysande stilister är det värsta jag vet, och jag försöker jobba mig så långt bort från den lysande stilistiken man kan komma. Jag tycker själv att det går ganska bra. Många av essäerna i den här samlingen är fulla av svordomar och onödiga adjektiv, löjliga metaforer, svepande generaliseringar, slarviga antaganden och illa underbyggda påståenden. /…/ Rätten till det fula, fumliga och ibland rentav charmlösa är viktig om man vill uppnå ett oberoende kritiskt tänkande, som ett vapen mot den egna längtan efter att bli berömd och bli omtyckt och betraktad som duktig.”
Berg tar bestämt avstånd från rumsrena textmässiga metoder som den amerikanska författaren och essäisten Joan Didions (Den listiga stilisten), som Berg menar ”lägger sordin på läsarkontakten, förtar jämbördigheten och ersätter den med beundran” med sin alltför svala och avskalade stil. Berg förespråkar istället texter som svämmar över och resolut går i kommunikation med läsaren.
Jag lånar här en tanke (och spinner lite vidare på den) av den isländska författaren Andri Snær Magnason. Han formulerar, i ett kapitel i sin (mycket läsvärda) bok Dreamland – A Self-Help Manual for a Frightened Nation, en tanke om att idéer är något som finns, ständigt närvarande och tillgängliga, för vem som helst att plocka åt sig och förverkliga. Kruxet är att det finns männi-skor som har lägre tröskel än andra att uppfatta de här idéerna och som således hinner ta dem först.
Magnasons poäng är att det inte är någon inneboende förmåga i de här personerna som skapar idén, utan idén är en produkt av information och omständigheter i tiden, fullt synlig för alla – det gäller bara att snabbt nog snappa upp den och omforma den till en, även för andra, absorberbar form. Det är därför geniala texter och tankar känns så självklara och enkla.
Det är det här Aase Berg gör, hon vädrar aspekter, konstigheter och självklarheter i tiden och presenterar dem för sina läsare, men hon gör mer än så: hon kommunicerar dem så att läsaren måste skapa ett eget förhållningssätt. Berg är kommunikativ i ordets jobbigaste och bästa mening; man är oenig henne, upprörd och stundvis rejält agiterad – men alltid upplyft av dispyten, för den man har att kommunicera med är kul och kunnig.
Man kan bläddra i boken och sätta fingret på en mening nästan var som helst och hitta ett exempel på Bergs kombinerade iakttagnings- och formuleringsvirtuositet, som dessutom lämnar efter sig skratt-ryckningar. Okej, nu bläddrar jag på måfå … och här (sammanhanget ovidkommande):
”När teveprogrammet Jobba jämt gjorde ett reportage om machogubbarna i elitfotbollsklubben BK Häcken, kallades programmet för ”Sexisternas sista utpost?”. En utopisk rubrik. Det är bara att gå till det offentliga omedvetnas mörka hjärta, Detet i nyhetsvärlden, för att inse att den där fotbollsklubben knappast är någon marginell liten förtryckarinstitution på väg att bli mossa.”
Heliga kor, trots allt?
Alla texter i Uggla är inte oumbärliga, och tack och lov för det, det ger en aningens andningsfrist i läsningen, som en ostbricka: en del ostar måste vara milda för att smaklökarna ska kunna uppskatta de starka. (Och om det här blev lite väl Forrest Gump så är det bara i linje med de ”pinsamheter” Berg efterlyser i god stilistik, tack så mycket.)
Det är inte nödvändigtvis meningsfullt att söka röda trådar eller efter skribentens ”röst” i en samling så ”obekymrat asociala essäer” som Uggla är. Berg gör det bara nästan direkt nödvändigt att abstrahera fram en sådan tråd ur det vilda skenandet i essäerna. Det fördomsfria trotset mot allt lägger i dagen en mogen, humoristisk och medkännande världsbild som är ”rösten” och den röda tråden.
Det finns också ett allvar och en uppriktig bekymmersamhet i essäerna; Berg bryr sig och hon ger inte så mycket för vår tids omständigheter som hon kallar ”en genomrutten samhällsstruktur”, ”patriarkal marknadsekonomi”, ”den skenande kapitalismen” och så vidare. Men, så lirkar hon in uttryck som ”den orebelliska samtiden”. Trots att det finns yttre, till synes oantastliga, ordningar så kan man revoltera emot dem eller ifrågasätta dem eller i det allra pytteminsta låta bli att verkställa dem på ett personligt plan. Genom att inte inkorporera de allmänna sanningarna blint utan putsa glasögonen, harkla sig och då och då göra sig omöjlig.
Men missförstå mig inte nu, jag har inte missförstått Aase Berg: hon skriver inga världsförbättringsrecept, hon ger diagnoser och ordinerar självhjälp.
Nåväl, nu återstår det som jag inte blir klok på om Berg vet att hon gör. Inte en ko går helig i Bergs essäer, eller? Mycket tidigt börjar dikotomin feminism – patriarkat (ofta med likhetstecken till marknadsekonomi) beta på textsidorna. Varför får de passera fritt genom Bergs stränga såll, utan att hon vänder ut och in på de här begreppen? Jag har ju lärt mig under läsningen att alla resonemang och sanningar har sina svaga punkter och falluckor, och att de ska synas i sömmarna för att se om de håller, men här tycks det finnas något som är gott och något som är ont – punkt?
Det är svårt att låta bli att bli förälskad i och beroende av Uggla, Berg pumpar endorfiner i textform så att man blir knäsvag. Uggla är en kompakt uppslagsbok och en citatbok av klokheter och tokigheter. Uggla är lördagsgodis.
Aase Berg: Uggla. Albert Bonniers förlag 2009. 381s
Tiia Strandén
