Den kinesiske poeten Xi Chuans poesi talar i kraft av ett eget rotsystem.
Ansikte och historia är ett fylligt urval ur den kinesiske poeten Xi Chuans produktion. För den (så vitt jag kan bedöma) kongeniala översättningen står Chuans svensk-kinesiske kollega Li Li. Volymen ingår i Wahlströms & Widstrands nya internationella poesiserie, en på alla sätt och vis lovvärd satsning i en tid när de flesta förlag skär i lyrikutgivningen. En annan titel i samma serie är den mexikanska poeten Gloria Gervitz diktsvit Migrationer.
I ett efterord ger Magnus William-Olsson en överblick över den kinesiska poesi som vuxit fram efter kulturevolutionens slut år 1976. Fyra huvudsakliga riktningar kan skönjas, alla med kopplingar till åttiotalet, det decennium då den kinesiska poesin åter blev mottaglig för nya intryck: elitpoesin, den neorealistiska skolan, den kvinnliga poesin och den kosmopolitiska poesin.
En internationellt känd företrädare för den elitpoetiska riktningen är Yang Lian (f. 1955). Bland neorealisterna återfinns poeter som Yu Jian (f. 1954) och Han Dong (f. 1961). Man kan naturligtvis ifrågasätta det vettiga i att samla alla kvinnliga poeter i en kategori, något som också noteras i efterordet. En viktig lyriker som Zhai Yongming (f. 1955) skriver enligt William-Olsson dikt som ”varken viker för det kroppsliga begäret eller tankens materiella grund”.
Kännetecknande för den kosmopolitiska poesin är en öppenhet för influenser utifrån gärna i kombination med en postkolonial strävan att omformulera relationen mellan det egna och det främmande. Det är här som Xi Chuans poesi hör hemma, bortom de traditionella dikotomierna mellan kinesiskt och västerländskt; det är ”en poesi som talar i kraft av ett eget rotsystem, som söker näring var helst den står att finna”.
Chuan, född 1963, har gett ut fem diktsamlingar – ungefär en tredjedel av hans produktion ingår i det aktuella urvalet. Han har en bakgrund som tidskriftsredaktör och översättare av bland andra Ezra Pound, Jorge Luis Borges, Czeslaw Milosz och den norske poeten Olav H. Hauge.
I ett samtal med översättaren framhåller Chuan den respekt som han och många andra kinesiska poeter i samma generation har för västerländska poeter från det tidiga 1900-talet, ”för deras djupa andliga dimensioner och det heroiska äventyrsmodet i deras skapande”.
I hans egen diktning finns en ton som man gärna identifierar som modernistisk. Här finns gott om ironi och motsägelsefullhet men också en strävan efter avrundade effekter och ett associationsdigert bildspråk. Dikterna rör sig smidigt och innovativt mellan myt och verklighet, historia och nutid, ruralt och urbant, centrallyrik och prosapoesi, och alltid med stor språklig pregnans. Är det här poesi som håller nobelprisklass? Det är mycket möjligt att så är fallet.
”Hur skall trafiken mellan det enskilda och det allmänna, förhållandet mellan ansiktet och historien förstås och uttryckas?” Så formulerar William-Olsson den fråga som Chuans poesi djupast handlar om. Relationen är varken entydigt kausal eller helt godtycklig: människan existerar både i ögonblicket och i historien, men utan att det ena låter sig reduceras till det andra.
Poesi som självmedvetet kretsar kring de stora temana löper ofta risk att bli abstrakt. Humorn, detaljskärpan och mångsidigheten i Chuans dikter fungerar som motvikt till sådana tendenser. I den både roande och oroande prosapoetiska anekdoten ”Förvandling” får texten en lätt surrealistisk anstrykning, också det en effekt som Chuan behärskar – här följer dikten sin i helhet:
Nattmörker och störtregn fick mig att gå vilse. På ett stycke väg där bara en ångvält stod kvar hann en tjockis ifatt mig. Jag skyndade på mina steg. Han började hota och svära. Jag var inte orolig för den lilla summan pengar i min ficka. Men jag var orolig för att det bara var han och jag i denna stad. Oro och ängslan gjorde mig trött och utmattad. Så plötsligt blev jag tre personer. Vi stannade till, alla tre, vände oss om, och tjockisen som kommit ifatt chockades. Han flydde sin kos. Och vi sprang efter honom. Vi sprang och vi upplevde den sköna känslan av att vara i majoritet. Tills vi ramlade ner i ett dike, tills jag inte längre kunde hitta min andra två kamrater.
Ralf Andtbacka
Xi Chuan: Ansikte och historia (dikter). Översättning: Li Li. Wahlström & Widstrand, 2009.