Det är inte med hårda nävar och hotfulla röster manligheten tagit makt inom kyrkan. På biskopsmötets presskonferens talar sammetslena julgubbar och män som liknar min darriga historielärare från högstadietiden. Trots min queerfeministiska och ateistiska övertygelse börjar jag instinktivt nicka förstående. Guds vilja, Bibelns ord, familjeidealet och det kyrkliga äktenskapet … ämnena behandlas med förståelse i rösten, och ordens sanna innebörd slinker nästan obemärkt förbi.
Men det är alltid något skumt med djupt religiösa manliga makthärdar. Ibland går det att vifta bort dem som ett kitsch-igt skämt, men inte då deras åsikter påverkar hundratals hbt-personer i vårt land. Deras världsbild, med Gud som moralpekpinne och Bibeln som självhjälpsbok med inslag av trolleri, våld och brinnande buskar, är skrämmande. Under mötet syns varken Jesus eller Gud men de tre (vise) männen med mikrofonerna ersätter galant skäggiga gudsbilder. Vi får ”Guds vilja” serverad, färdigtuggad och förmänskligad. Pastorsmötet har tolkat de heliga orden och beslutit att kyrkan inte kan viga samkönade par.
Enligt pastorerna har Gud skapat mannen och kvinnan och enbart i familjer bestående av dessa kan ett barn växa upp i en hälsosam miljö. Familjeidealet innefattar inte nyfamiljer, regnbågsfamiljer eller familjer med ensamstående föräldrar. Idealet bygger på stereotyper och trånga regler. Suddar vi ut alla vanor, normer och förutfattade meningar kopplade till kön blir inte mycket mer kvar än själva könsorganet.
Men som tur skapade Gud våra kroppar med både slarv och mångfald. Interkönade, transkönade, transgender och personer med allmänt otydlig könstillhörighet fick plats på vår jord. Därför är det motstridigt att kyrkan skall stå för det goda och trygga. Trossamfunden vill vara en förstående famn att söka sig till då hela världen vänder oss ryggen. Men faller jag ur mitt sammanhang, blir utstött eller osäker är det en krets av ovetskap och rädsla jag kommer att möta. Jag får besöka kyrkorummet, dagklubbar och samtalsgrupper. Men min läggning, min identitet eller den slags kärlek jag kan känna får fromheten att vrida sig besvärat. Där och då kommer inte Bibelcitat att hjälpa mig. Bibeln är ingen faktabok om livet och mitt förtroende har redan gått förlorat före jag ens försökt.
Dagens kyrkorum är format för en elit som lever enligt bestämda regler och ideal. Alla ritualer, traditioner och överenskommelser bygger på att det finns två kön och att bärarna av dem håller sina roller. Med orden ”Gud skapade mannen och kvinnan” vigs vi till äkta makar. Gästerna fäller lyckotårar och jag skulle förstöra feststämningen med påminnelser om patriarkat och hbt. En stor del av finska folket tror på en Gud som talar till oss genom Bibeln och med den slås bottnen ur queerfeministiska argument.
Under konferensen presenteras pastorernas förslag om bön för samkönade par. Kyrkan kan inte viga eller välsigna men en fritt formulerad bön för samkönade par får utföras inom kyrklig regi. Kyrkan skall även ta minoriteter i beaktande, respektera alla och de påminner oss om att kränka homosexuella strider mot principen om att älska sin nästa. Till motiveringarna hör även allas rätt att närma sig Gud genom bön och be om hens hjälp. Men att inför Gud bejaka icke-heterosexuell kärlek och likställa den med heterosexuell samlevnad går inte. Vi skall ”accepteras” och inte förtryckas, men det är ”vi” som har rätt att godkänna eller inte godkänna ”dem”. Så länge kyrkan uttrycker dubbelmoral och tvetydighet tror jag inte att den vill alla väl. Mångfald är inte en del av mänskligheten, den är mänsklighet, liv och skapelsens mångfald.
Fredrika Biström
