En av dem som bidragit till att inte bara återetablera Hegel inom finländsk filosofi, utan också till att exportera en finländsk Hegel till självaste kontinenten, är Arto Laitinen som nu är aktuell med en bok om den kanadensiske filosofen Charles Taylor och hans filosofiska antropologi.

Folk som tror att filosofi handlar om eviga frågor och som förnekar filosofiska framsteg bör påminnas om anekdoten om Charles Taylors lärare, den legendariska Cambridgefilosofen Elizabeth Anscombe, som hävdade att all kontinentalfilosofi ”is just gas” och som i samma andetag menade att det främsta framtidslöftet inom analytisk filosofi var det unga geniet Charles Taylor. Anscombe levde och verkade under den mycket olyckliga epoken då klyftan mellan kontinental- och analytisk filosofi var som djupast och kommunikationen mellan olika skolbildningar närmade sig nollpunkten. Lyckligtvis fanns det undantag, och, ironiskt nog, var Anscombes favoritelev, Charles Taylor, det främsta av dem. Han var (vid sidan om några andra pionjärer som Avineri, R. J. Bernstein, Hook och Sellars) den första att introducera Hegel inom den analytiska filosofin och byggde snart broar till betydande kontinentala skolor som fenomenologi, hermeneutik och kritisk teori.
Idag kan man – inte minst tack vare Taylors insats – lyckligtvis observera ett betydligt friare och mera fruktbart utbyte mellan kontinenten och det anglosaxiska. Man kan rentav konstatera att mycket av det intressantaste som skrivs om Hegel härstammar från Nordamerika (t.ex. Pippin, Pinkard och Brandom, vilka redan utdaterat Taylors egen Hegelläsning) och att många av de fantasifullaste kommentarerna till amerikansk pragmatism är skrivna av tyska filosofer (Joas, Honneth och Krüger).
En av dem som bidragit till att inte bara (åter-)etablera Hegel inom finländsk filosofi, utan också till att exportera en finländsk Hegel till självaste kontinenten, är Arto Laitinen, som tillsammans med sin kollega Heikki Ikäheimo för några år sedan fick till stånd något av en vändning inom s.k. frankfurtsk kritisk teori.
Itseään tulkitseva eläin (Det självtolkande djuret) är Laitinens första monografi på finska och hans andra bok om Taylor. Enligt underrubriken utlovas en avhandling om Taylor och filosofisk antropologi, men i god rekonstruktiv anda diskuterar Laitinen med Taylor fram till de punkter där den senares argumentation spricker och ger vika för Laitinens skiss till en egen filosofisk antropologi. Boken utgör alltså inte bara en utomordentligt välformulerad tolkning av Taylors filosofi (som torde passa utmärkt som inledning till den icke insatta men nyfikna läsaren), utan utöver det också en utläggning av de problem och möjligheter en filosofisk antropologi i vår tid står inför.

ATT SKAPA SJÄLVET

Laitinens bok är indelad i fem omfattande kapitel där huvudteman i Taylors antropologi underkastas en kritisk framställning. Först förankras den filosofiska forskningen i den mellanmänskligt delade livsvärlden och subjektivismens och objektivismens Skylla och Karybdis tämjs till en ”indirekt hermeneutiks” trofasta tjänare. Här är det Taylor som de ensidiga perspektivens outtröttliga kritiker, som står i centrum; så snart filosofin låter sig fjärmas från den betydelseladdade vardagsvärlden mister man sikte på vad som är väsentligt för mänskligt handlade och mänskans självrelation.
Sedan gäller det att få ordning i Taylors tes om mänskan som ett självtolkande djur; i skarp kontrast till lärarens begreppsliga lättja, skiljer Laitinen med föredömlig analytisk skärpa åt begreppen mänska, person, subjekt, själv och identitet och plockar ihop dem igen till en koherent helhet. Mänskan är ett självtolkande djur, säger Taylor, och självet uppstår i och som resultat av självtolkning. Men om det är självtolkningen som skapar självet, vem är det då som tolkar? Laitinen föreslår som upplösning av paradoxen en ”minimal essentialism”: det finns ett naturligt (tolkningsoberoende) subjekt före tolkningsprocessen, och detta subjekt har något som möjliggör att processen sätts igång.
I det tredje kapitlet är det Taylors centralbegrepp, stark värdering (strong evaluation), som blir satt på plats. Taylors inflytelserika idé är att den mänskliga livsformen utmärks av att personer är förmögna till att inte bara reflektera över impulser och bestämma vad det är de vill välja mellan godtyckliga alternativ, utan de är utöver detta kapabla till att i ljuset av grundläggande värderingar, som utgör den egna identiteten, ställa sig frågan ”vad vill jag göra?”. Men vad är det egentligen som stark värdering är en förutsättning för – att vara mänska, person eller kanske för mänskligt handlande eller det goda livet? Igen gäller det att skapa ordning i Taylors antropologiska begreppsapparat. Alla aktörer och subjekt är inte starka värderare. Många djur har erfarenheter och utför handlingar utan att vara förmögna till stark värdering. Stark värdering är ändå nödvändig för en viss sort av handlande och för en viss sort av subjektivitet: att kunna ställa mål för sig och formulera intentioner förutsätter att man har någon uppfattning om vad som är värt att eftersträva och vad som inte är det.

MORALISK REALISM

I bokens två sista kapitel står det som Laitinen är allra bäst på och det allra mest riskfyllda med hela hans företag i centrum – ”personskap” (personhood, persoonuus) och moralisk realism. Personer är varelser som i princip är förmögna till stark värdering. I princip eftersom denna förmåga kan gå förlorad eller inte alls bildas och då har vi ett patologiskt tillstånd, något vi till vardags kallar ”identitetskris”. Personer är varelser som har ett värde och en viss moralisk status. Denna moraliska status bestäms enligt Laitinen av relevanta egenskaper som personer har, däribland moralisk sårbarhet, förmågan till stark värdering o.s.v. Detta implicerar moralisk realism, ett drag i Taylors tänkande, som Laitinen framhäver starkt. Personer har egenskaper, dessa egenskaper är normativt relevanta och de förbinder personer att behandla personer som personer. Dessa värden är inte relevanta på grund av att de är skapade av historiskt situerade samhällen eller av autonoma personer eller enligt ett visst rationellt förfarande. Värden har inga källor. De är goda eller ej som sådana.
Hur kommer det sig att vi mänskor i hundratusentals år inte var medvetna om denna status och detta värde? Om det en gång är egenskaper som har moralisk relevans, var har den status den ska ge upphov till lurat hela den tiden? För att förverkliga den moraliska relevans som egenskaper har, skulle Laitinen hävda på den här punkten, måste de bli erkända; före moraliskt relevanta förmågor och egenskaper blir erkända är de blott potentiellt moraliskt relevanta förmågor och egenskaper. Men detta besvarar inte kärnan i invändningen; vi kan nu fråga var denna potential har lurat hela den tiden. Den intressanta frågan att ställa är hur vi överhuvudtaget kommit att se oss själva som oändliga väsen och hur vi kommit till att förkroppsliga en viss moralisk status. Eller, för att närma sig Laitinens moraliska realism: Hur kommer det sig att vi ser dessa förmågor och egenskaper som normativt eller moraliskt relevanta?
Som Taylor säger, självet bildas inte av fakta, utan av tolkningar.
Arvi-Antti Särkelä

Arto Laitinen: Itseään tutkiva eläin. Charles Taylor ja filosofinen ihmistutkimus, Gaudeamus, 2009.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.