Amos Andersons konstmuseum presenterar som bäst arbeten av sju estniska och finländska samtidskonstnärer på utställningen Take Care – om frigörelse, samhälle och politik.
Verken på utställningen Take Care – Politics of Emancipation behandlar allt från vad politik egentligen är och hur relationen mellan begreppen samhälle och politik ser ut till personliga frågor om rädsla, hopp, motstånd, makt och maktstrukturer. Jaana Kokkos video Läsecirkeln (2010) fungerar som en bra öppning till utställningen. Den utgör en grund som de andra verken vilar på. Läsecirkeln är en experimentell dramafilm där fyra kvinnor samlas i en privatbostad i Helsingfors för att diskutera betydelsen av ordet ”politisk”. Vad är egentligen ”politisk”? Vad är kvinnligt ”politiskt” i förhållande till manligt ”politiskt”? Hanna Arendts filosofi åskådliggörs i verket genom högläsning, simultanläsning, dialog och monolog.
När besökaren har letts in på utställningens tema så här konkret ser man de andra verken som personliga manifest av olika slag. De är sätt att uttrycka sig politiskt. Prostituerade i Teemu Mäkis Vad är hor? (2007–2010) ger intervjuer och beskriver sitt förhållande till arbetet och Laura Horelli behandlar i verket Munsbit (2009) sitt förhållande till sin bortgångna mamma som var en sorts modersfigur för många, men inte hörde sin egen dotter. Liina Siib visualiserar frasen ”en kvinna tar mindre plats” i sitt verk med samma namn (2007–2009). Hon har fotograferat kvinnor i utrymmen där de konkret tar mindre plats: bakom disken i ett litet bageri eller inne i en klädfabrik bakom en symaskin. Verket är så ordagrant att det inte ger utrymme för åskådarens egna tankar och associationer.
Största delen av utställningens verk är videoinstallationer. Det är en av de mest utmanande formerna i ett galleri- eller museiutrymme. Hur får man besökaren att fokusera länge på ett verk i ett utrymme där det också händer andra saker? Människor rör sig och pratar, ljudet från andra verk tränger in i upplevelsen. På Take Care är de flesta videoinstallationerna utställda på ett väldigt traditionellt sätt, som projektioner mot en vägg eller på en skärm med några kuber som man kan sitta på medan man tittar. De enda videoverk som verkligen stöds av detta är Ingrid Ungs Trans Am (2006) och En sång för en T(girl) (2010). De här verken är väldigt intima och behandlar konstnärens könsbyte via drömmar, arbete, kärlek, smärta, lycka o.s.v. De visas i ett litet utrymme som man kommer till genom att gå upp några trappsteg. Skorna lämnas utanför och rummets golv är täckt av en madrass som man kan sitta eller ligga på medan man ser på videofilmerna. Hörlurarna gör att alla andra ljud stängs ute. Alla element stöder upplevelsen av dessa verk. Men överlag önskar jag att museet hade fäst mera uppmärksamhet vid hur de olika videoverken ställs ut. Därigenom hade man fått mig att som besökare trivas längre.
Take Care – Politics of Emancipation är innehållsmässigt en helhet som fungerar. Den ger flera olika synvinklar på tematiken och är därför intressant. Utställningen lyfter fram hur samtidskonstnärer bygger upp berättelser om identitet och samhälle med hjälp av dokumentära och fiktiva element och på så sätt kommenterar sin omgivning. Fotoserier, installationer och video är formerna för dessa berättelser. Det intressantaste händer i utställningens dialog med andra utställningar. Under mitt besök kopplar jag bl.a. till Stiina Saaristos utställning Ein kleines Monster som visades på Amos Andersons konstmuseum tidigare i år och Pipilotti Rists utställning Elixir på Kiasma hösten 2009.
TAKE CARE – Politics of Emancipation på Amos Andersons konstmuseum till 24.5. Besökarna ombeds ta tid på sig då de besöker utställningen.
Riikka Wallin
