I sin nya och sjunde diktsamling, anteckningar [intill ett nordligt innanhav], fortsätter Agneta Enckell det språkliga utforskande som hon inledde redan under 80-talets första hälft.
Vad är egentligen beröring? Är det mötet mellan två ytor, värmen som uppstår, friktionen eller rörelsen som finns redan i ansatsen? Eller är det kanske tanken som föregår både ansats och rörelse – nervtrådar och synapser som arbetar i det fördolda? Kan beröring och intuition vara samma sak?
Ja, inte vet jag. Men jag vet att det ovanstående är ett exempel på något som kunde tänkas intressera poeten Agneta Enckell och dessutom något som bör intressera dig om du ska kunna möta hennes poesi utan att snubbla över startblock som kan vara förvillande lika hindrande barriärer. Agneta Enckell är en författare som förutsätter att läsaren är intresserad av det språk som för en stund ska utgöra fundamentet för det möte läsakten innebär.
För mig personifierar Agneta Enckell en språkmaterialistisk inställning som utan att ge sig in i någon strid med metaforer lugnt och sakligt konstaterar språket som den mänskliga tillvarons mest essentiella förutsättning. Hennes femte diktsamling sitt ansiktes avtryck, eller stenens begär… utkom lagom till min tjugoårsdag (1998) och blev med sin på en gång kompromisslösa och förlåtande språklabyrint en av de riktigt viktiga läsupplevelserna. Med detta sagt: Jag läser inte Agneta Enckell med något som ens liknar objektivitet. Jag sätter armarna framför mig i en gest som för en utomstående kan vara farligt lik tillbedjan och dyker huvudstupa rakt in i språket.
I sin nya och sjunde samling anteckningar [intill ett nordligt innanhav] fortsätter Agneta Enckell det språkliga utforskande som hon inledde redan under 80-talets första hälft. Anteckningar delar många drag med den förra samlingen innanför/utanför… , som kom för fem år sedan, och spinner vidare på teman som förintelsen och har en nästan didaktisk tydlighet i sin iver att tvinga läsaren att själv stiga in det språkliga rummet.
Läsaren följer diktjaget, som hos Enckell bättre beskrivs som berättarrösten, från Visby på Gottland till Helsingfors och vidare till Lettland och tillbaka igen. Omslagsbildens tångklädda stenar talar ett tydligt språk – vi befinner oss i en strandlinje där vattnet, eller orden, både är och inte är. Det vita mellanrummet återkommer gång på gång i texten och reflekteras i avbrutna ord som vi både kan följa och inte följa in i sidans tomhet. Ett halvt ord kan vara tydligare än ett helt utskrivet, men det kan också vara en bruten avsats som har blivit en paus eller ett grenuttag som kan leda oss åt olika håll. Vi ska inte göra motstånd: ”vem läser drömmarna från dina läppar? // när du passerar / så vill jag också läsa // finns yta finns djup. och djupt ner i sedimenten, antydningsvis // vad där egentligen // fter”. Vi måste följa språket och famna de multipla frågor vi får som svar på de vi ställer. Och inse att komplicering inte behöver innebära något komplicerat. Låter det snårigt? Det är det inte. Agneta Enckell kostar på sig en samlad strof utan den typografiska lek som vanligen dominerar hennes sidor:
står stilla i betydelsens kant, i
kanten av ett sjunget ord, där
ljuset ljudet ordskuggan skälver
Det tomma vita är inte blindgång eller vägg, utan ingång. Utkant är i själva verket inkant, om ni förstår vad jag menar. Det har sagts många gånget förut, men det tål att sägas igen – Agneta Enckell förmår som få andra förvalta Gunnar Björlings mellanrum.
Agneta Enckell: anteckningar [intill ett nordligt innanhav]. Söderströms, 2010.
Sebastian Johans
