Hopp genom politisk musik

av Janne Wass

Den svenska vissångaren Stefan Sundström kallar sin musik för uttalat politisk. Men tiden då man trodde att musiken kunde förändra världen är förbi.

– Nämen, ska vi inte ha en öl, då? frågar Stefan Sundström då vi ska sätta igång med intervjun på Luckan i Helsingfors. Sagt och gjort, det blir att ta sig ner till den Sverige-inspirerade krogen vägg-i-vägg med Luckan och Sundström skrockar roat då han får syn på ett stort porträtt av kungaparet. Ölen verkar smaka bra, eftersom han sveper den i några klunkar och förklarar sig med att han stigit upp halv fem på morgonen för att vara med i morgonteve. Han har nu turnerat sedan november och är tydligt turnétrött. Med sin sammetsskjorta och bandanna ger han intrycket av en övervintrad hippie och det gråspräckliga skägget han lagt sig till med gör inte heller intrycket mer ungdomligt.

Läser han det här, suckar han säkert djupt. Han är trött på den svenska pressen som enligt honom bryr sig mer om vilka kläder man har på sig än om vad man sjunger eller säger. Därför är det roligt att vara i Finland igen. Även om man i Finland också håller på att ”idolifieras”, menar Sundström att det trots allt finns en lite annan mentalitet här.

– När pressen bryr sig om något annat än vad man har för frisyr, så blir man ju jävligt glad, säger han på sin breda stockholmska. Enligt honom brukar publiken i Finland också vara intresserad av texterna i hans sånger.

– Som musiker är jag ju inte nåt vidare. Jag menar, allt jag gör är väldigt enkelt. För mig betyder texterna nittio procent.

Allt är politik

Stefan Sundström är en artist som har hunnit med nästan allt. Han började som röjrockare i slutet på 70-talet och arbetade sig igenom en uppsjö av band, sprit och droger tills han år 1988 grundade gruppen han slog igenom med, Apache. Redan då stack han ut med sina samhällrealistiska texter som gav en känga åt marknadskapitalismen på samma gång som de rotade sig i det folkliga kulturarvet. 1991 fick han Stockholms stads Bellmanpris och 1994 en Grammis som bästa rockartist. Men 1994 fick han nog av rocken och började göra mer visinspirerad musik.  Vid sidan av musiken har han skrivit böcker och odlat trädgård.

Stefan Sundström har upprepade gånger uppmärksammats för sina texter, men själv ser han krasst på textens vikt i dagens samhälle.

– All musik är politisk tycker jag, men min musik är uttalat politisk. Problemet är att ordens betydelse har devalverats. Vi har total yttrandefrihet, men det förändrar ingenting, bara. Jag får sjunga vad fan jag vill, men det är ingen som bryr sig.

Ändå vill Sundström inte avskriva den politiska musiken. Han tror inte att det fanns mer politisk musik på 60-talet. Men den syntes bättre då. Stefan Sundström återvänder igen till den ”idolifiering” som han avskyr så mycket.

– Vi har kommit så långt att det inte längre går att bryta några gränser. Så nu uppfostras ungdomarna istället till att bli prydliga och ordentliga popstjärnor. Det där med frisyrerna du vet … Det man ser i medierna är allt framtvingat genom marknadsidealen och det är väldigt svårt t.ex. för punk och hiphop att få samma genomslagskraft, som till exempel Idol eller schlager.

Kapitalet sitter på makten, det är problemet i dag. Och de som är mäktiga i samhället har också makt över det som hörs och syns. Och det som hörs och syns är sådant som drar in pengar, och inte kostar. Stefan Sundström har bland annat profilerat sig som miljövän och talat för vindkraft. Han oroar sig för att det nu efter flera år av satsning på förnybar energi i Sverige igen verkar väckas ett nytt intresse för kärnkraft. Han menar också att den uppblåsta diskussionen om de små missarna

i IPCC:s klimatrapport medvetet lyftes fram just innan klimatmötet i Köpenhamn av de krafter som inte ville att mötet skulle fatta för dem obekväma beslut.

– Genom det så kallade ”Climategate” lyckades de sen se till att klimatfrågorna igen sjönk på de politiska prioriteringslistorna.

Något stort hopp om att musiken kunde vara tungan på vågen i politiska sammanhang har Sundström inte.

– Det är så svårt att vara konstruktivt politisk med musik, eftersom man för det mesta serverar för de redan frälsta. Men musiken kan kanske sprida ett visst hopp och en gemenskap.

Surmört

I det här skedet börjar Stefan Sundströms turnékamrater ramla in på krogen och intervjun blir mer och mer avbruten av diskussioner, ölköp och anekdoter. Sundström svarar artigt på mina frågor om politik och samhälle, men tycks helst vilja diskutera hur han pratade med ”vitgardistiska” finlandssvenska gummor som blängde argt på honom då han frågade efter vägen till Folkets hus i Tammerfors, om grannfejderna på den ö i Mälaren där han bor och om surmört.

– I ett skede hade jag en idé om att jag skulle bli helt självförsörjande och började odla och fiska på ön där jag bor, men det skulle ju kräva så jävla mycket jobb. Men jag gillar ju att fiska, och problemet är att det mest kommer mört i näten. Så jag började fundera på vad man kunde göra med dem och nu försöker jag göra surmört. Man får faktiskt köpa det i Finland!

Foto: Janne Wass

Stefan Sundström spelade på Luckan i Helsingfors 7 april.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.